Carlos Gay: Målvakten som blev odödlig med sin straffräddning mot São Paulo 1974

Carlos Gay. Han gjorde en väldigt uppmärksammad straffräddningen i Copa Libertadores-finalen 1974 och kom att representera fyra av de fem största klubbar i Argentina.

Det är en kylslagen oktoberafton 1974 i den chilenska huvudstaden Santiago. Nere på fotbollsplanen ställs Independiente och brasilianska São Paulo mot varandra i den tredje – och avgörande finalen av årets Copa Libertadores. Båda lagen har vunnit sina respektive hemmamatcher – och med tanke på att bortamålsregeln inte gällde – tvingades en tredje match fram.

Planen var totalt dyngsur när spelarna sprang in på den och under den första halvleken gav Ricardo Pavoni Independiente ledningen med 1-0 ifrån straffpunkten.

”När matchen skulle dra i gång var det en infernalisk kyla. Dessutom regnade det oavbrutet, vilket gjorde planen väldigt jobbig för oss målvakter. De målvaktshandskarna som vi hade på den tiden hade inte samma ”grepp” som det är numera. Därför föredrog en del att spela utan handskar. Med tanke på regnet blev bollen, på den här tiden, extremt tung och vägde över nästan 90 kilo (skratt)”.

När matchen sedan kröp upp till den sjuttioandra spelminuten var det dags för vår huvudperson att kliva in i handlingarna. Domaren pekade på straffpunkten och São Paulos Zé Carlos stegade fram för att slå den. Brassarnas ordinarie straffskytt – och den som Carlos Gay trodde skulle lägga straffsparken – var Pedro Rocha, men av någon anledning knep Gay åt sig bollen i stället.

”Han lyfte aldrig på huvudet och tittade inte på mig. Detta gjorde att jag fick ännu mer självförtroende. Jag hade all tro i världen på att jag skulle rädda den. Jag hann tänka på mina föräldrar och supportrarna till Independiente. Därefter bestämde jag mig för att slänga mig åt höger och dit gick också bollen i midjehöjd – vilket var perfekt för en målvakt.”

Gay hade räddat det första skottet, men returen låg nu löst. Snabbt kom han upp på benen igen och kunde fånga in bollen framför fötterna på Zé Carlos. I samma ögonblick som han hade fångat in den kom lagkompisen Eduardo Commisso springandes och vrålade; ”du är ett fenomen”, varpå Gay svarade; ”ta det lugnt annars får de en straff till.”

Independiente höll undan och blev mästare i Copa Libertadores för tredje året i följd.

”Första finalen hade slutat med förlust borta mot ett fantastiskt motstånd (São Paulo), med väldigt duktiga spelare. Returen vann vi sedan, i Avellaneda, med tämligen klara 2-0. Regelverket sa sedan att vi skulle spela den tredje finalen i Santiago de Chile. När vi kom fram till hotellet låste vi omgående in oss på ett av hotellrummet för att ha ett snack inför finalen. Givetvis pratade de äldre i laget om att Independiente var ett storlag och att vi skulle ut och bevisa detta.”

Firandet efteråt blev också storslaget, även om förmodligen ett speciellt samtal blev höjdpunkten för Gays vidkommande.

”Omklädningsrummet bubblade av glädje och när jag anlände dit träffade jag José María Muñoz som väntade på mig och som, via radio Rivadavia, kopplade upp mig gentemot Pepé Santoro som befann sig i Spanien. Det var en enormt härlig känsla att höra min mentor säga att jag hade förtjänat den här pokalen och att mycket var min förtjänst med tanke på straffräddningen.”

Carlos Gay hade fötts strax utanför Argentinas näst största stad Córdoba under inledningen på 50-talet. Ganska snabbt provspelade han emellertid för Independiente och värvades därefter in till deras akademi.

Här skulle han ta sig upp genom ungdomslagen och till sist få ställa sig mellan stolparna i A-laget. Under åren i ungdomsakademin lärde Gay bland annat känna en viss Ricardo Bochini som han senare även skulle spela med i Primera Division.

Gays stora mentor i storklubben blev den ikoniska målvakten Miguel Ángel ”Pepe” Santoro. Han hade vunnit allt som gick att vinna med Independiente, men var inte skygg för att lära ut sina erfarenheter till den unga adepten. Gay sög åt sig av all kunskap och när väl Santoro lämnade, för spanska Hércules, var han mer än redo.

”Att ersätta Santoro är någonting som jag aldrig kommer att glömma. Jag hade visserligen fått stå i några matcher i Primera Division, men han var ju odiskutabel etta i målet. I ett möte med Racing 1974 gjorde Santoro sin sista match för Independiente då han skulle lämna för Hércules i Spanien. När han byttes ut, under den andra halvleken, lyfte hann upp mig på sina axlar. Ungefär som att han ville föra över sitt arv till mig. Jag hade turen att leva upp till förväntningarna och jag spelade bra under den resterande delen av säsongen. För min del var det en dubbel glädje eftersom Pepe (Santoro) var min läromästare och hade alltid hjälpt mig i min utveckling. Ett fenomen.”

Copa Libertadores-pokalen 1974 definierade på många sätt och vis Carlos Gays karriär. Här slog han igenom med dunder och brak och var därefter självklar etta i Independiente.

”Vid guldet 1974 var vi fyra-fem spelare som hade fostrats i klubben och som kände ansvaret att, tillsammans med de äldre spelarna, leda laget till ytterligare en titel.”

Året dessförinnan (1973) vann Independiente även Interkontinentalcupen efter att ha besegrat italienska Juventus i finalen med 1-0. Matchens enda mål gjordes av Bochini och i truppen återfanns Carlos Gay även om det, på den här tiden, fortfarande var Santoro som vaktade Independientes mål.

”1973 var jag med i truppen som reste till Rom för att spela Interkontinentalcupen mot Juventus. Det var så pass kallt att vi avbytare var tvungna att ha filtar på oss på bänken. Under den andra halvleken fick Juventus en tveksam straffspark som de skickade över målet. Därefter kom väggspelet, mellan Bochini och Bertoni, som slutade med vårt segermål.”

Festen efter Interkontinentalcupssegern blev emellertid ingen storslagen sådan. Spelarna ville inte ge sig ut i det kylslagna Rom där dessutom snön hade börjat att falla ner.

”Vi samlades på ett av hotellrummen, drack några öl, och sedan gick vi och lade oss. Dagen efter reste vi, tidigt på morgonen, tillbaka till Argentina.”

Efter några säsonger med Independiente började speltiden att bli knaper för Gay, vilket renderade i att han hoppade på ett erbjudande ifrån San Lorenzo. De var nämligen i skrikande behov av en målvakt, eftersom Ricardo La Volpe var uttagen till världsmästerskapet 1978 och missade därför stora delar av säsongen.

Dock handlade detta bara om ett kortare lån och när detta var över lämnade i stället Gay för den lukrativa colombianska ligan, där han fick glädjen att spela för América de Cali.

”1981 fick jag sedan ett samtal ifrån Pato Pastoriza, som jag hade haft som tränare i Independiente, och som nu ledde Racing. Detta är verkligen en storklubb, men just vid det här tillfället – när jag kom dit – mådde de inte särskilt bra.”

Gay återvände till Colombia och América de Cali innan Luis Cubilla ville köpa in honom till River Plate. Därmed kom Gay att lyckas med något som väldigt få spelare har åstadkommit under sin karriär. Han representerade nämligen fyra av landets fem största klubbar. Det enda laget som saknades var Boca Juniors.

”När jag som liten hade varit på provspel hos Independiente fick jag höra att jag även skulle på provspel hos Boca. Deras provspel övervakades av ingen mindre än Alfredo Di Stéfano. Boca ville ha in mig, men jag hade redan bestämt mig för Independiente.”

Hos River Plate saknades det knappast spets på målvaktspositionen. Förutom Carlos Gay återfanns även, vid den här tidpunkten, Nery Pumpido och Sergio Goycochea.

”I laget fanns också Beto Alonso och Enzo Francescoli. Det var med andra ord inget dussinlag direkt.”

1985 gick Gay vidare till Huracán där han trivdes exemplariskt, men dessvärre åkte laget ur landets högsta division. Målvakten följde med laget ner i Primera B och stannade där till slutet av sin karriär.

”Huracán är en fantastisk klubb att spela i. Laget låg risigt till i botten av tabellen och inledde inte heller säsongen särskilt stark. Därefter kom visserligen Toti Iglesias in och bidrog med värdefulla mål framåt, men i slutändan åkte vi ändå ur. För egen del gick det bra. Jag räddade bland annat fyra straffar under säsongens gång.”

Carlos Gay fick aldrig gjort några landskamper för Argentina, men han lyckades med att skriva in sig i historieböckerna som en skicklig målvakt – och något av straffspecialist.

En av dessa stack ut lite extra och utspelade sig en kylig oktoberdag 1974. Den här dagen blev nämligen Carlos Gay odödlig bland Independientes supportrar.