Ardiles upplevde övergången ifrån att vara spelare, till att nu vara tränare, som en tuff sådan. Helst av allt hade han såklart velat fortsätta att spela fotboll, men när inte detta var möjligt längre var tränaryrket det näst bästa. Åtminstone var han kvar inom fotbollsbranschen.
Själv såg Ardiles sig som en väldigt anpassningsbar tränare. Han byggde laget utefter vilka spelare han hade att tillgå och lät inte sina egna ideologiska idéer ta överhanden. En sak som utmärkte hans lag väldigt mycket var att de alltid var fysiskt väldigt starka. Med Swindon lyckades han få spelarna att förstå konceptet av att alltid orka springa lite mer än motståndarna.
Redan under den första säsongen lyckades Ardiles nå uppflyttning med Swindon. Ovan på detta spelade laget också en väldigt attraktiv fotboll och som krona på verket nåddes uppflyttningen på Wembley – denna ikoniska arena som Ardiles alltid hade älskat. Supportrarna firade dessutom med konfetti, vilket fick den forne världsmästaren att minnas VM-guldet på hemmaplan 1978.
Vistelsen i Swindon skulle dock bli nersölad med korruptionsanklagelser, utbetalande av löner svart och en husrannsakan som fick Ardiles att lämna skeppet. Det visade sig att Swindon hade betalat ut stora pengar till spelartruppen i små kuvert utan att deklarera för dem. Detta hade i sin tur genererat en misstänksamhet hos myndigheterna och den efterföljande husrannsakan.
Det sades att Swindon skulle bli tvångsnedflyttade till tredjedivisionen som straff, men i slutända fick de stanna i andradivisionen. Ardiles stannade kvar en säsong till eftersom han kände en viss lojalitet gentemot föreningen. Efter säsongen 1990-91 fick han till sist ett anbud ifrån Newcastle och bestämde sig omgående för att hoppa på detta.
Precis som Swindon befann sig Newcastle, vid den här tidpunkten, i den engelska andradivisionen och arbetet för att nå uppflyttning startade omgående. Ardiles fick emellertid inte särskilt mycket pengar att röra sig med och den första säsongen blev en frustrerande sådan. Klubben nådde inte uppflyttning, utan det skulle dröja till den andra säsongen innan detta till sist skedde. Trots att Ardiles hade tagit laget tillbaka till högsta divisionen bestämde han sig ändå för lämna.
”Tiden i Newcastle var fantastiskt på många sätt och vis. Supportrarna var väldigt hängivna och hela staden andades fotboll.”
Ardiles skulle egentligen ha deltagit i en golfturnering, arrangerade av Bobby Charlton, när han plötsligt mottog ett samtal ifrån West Bromwich. Ardiles fick tacka nej till Bobby som önskade honom lycka till hos Albions. På den här tiden spelade West Bromwich i den engelska tredjedivisionen, men målsättningen var såklart att nå uppflyttning.
Året dessförinnan hade de precis missat detta och nu skulle allt krut läggas på att återta en plats i andradivisionen. Med Ardiles som tränare nådde de i slutändan också målet efter att ha besegrat Port Vale i den avgörande matchen. Argentinaren tog faktiskt in sin forne huvudtränare i Tottenhan, Keith Burkinshaw, som assisterande.
Samtidigt, i en annan del av landet, valde Tottenhams dåvarande ägare, Alan Sugar, att sparka Terry Venables och erbjuda jobbet, som lagets huvudtränare, till Ardiles. Egentligen var hans intention att fortsätta i West Browmich, men när Spurs dök upp som ett alternativ kunde han bara inte säga nej.
Vid första mötet med Alan Sugar var det bestående intrycket, hos Ardiles, att ägaren hade en ganska hotfull personlighet. Affären gick dock hursomhelst i lås och återkomsten till White Hart Lane var ett faktum. Sugar var visserligen en väldigt engagerad ägare, men Ardiles medgav också att han hade en otroligt krävande personlighet som ibland blev alldeles för mycket att hantera.
Överlag blev Ardiles tränarsejour i Tottenham stökig och detta hade inte alls med tränaren själv att göra. Efter att Venables fått sparken var klubben delad i sina sympatier mellan den forne tränaren och Sugar. Sett över hela sin tränarkarriär var detta, enligt Ardiles själv, den mest stökiga perioden av de alla.
Tottenham befann sig i något, som skulle kunna beskrivas som en institutionell kris, och plötsligt befann sig Ardiles mitt i smeten. De flesta duktiga spelarna, i truppen, ville lämna klubben och de enda som egentligen ville stanna kvar var de som inte hade något bättre erbjudande på bordet. Det fanns också den parametern att väga in att vissa spelare var strikt lojala med den sparkade tränaren Venables och såg således Ardiles som en inkräktare. Emellanåt togs också ilskan ut över tränaren i stället, vilket såklart inte var rättvist.
Samtidigt anställde klubben en person vid namn Claude Littner som omgående började att ändra på saker och ting. Hans huvuduppgift verkade vara att spara in pengar på alla möjliga sätt och vis. Problemet var bara det att han drog det hela till det extrema och plockade bland annat bort spelarnas te-påsar till frukosten. Dessutom ifrågasatte han varför nitton spelare skulle åka till bortamatcherna när ändå bara arton kunde bli uttagna.
Till sist blev det ofrånkomligt att Ardiles hamnade i bråk med Littner. Förutom detta dök det upp en stor problematik kring förlängningen av Terry Sherringhams kontrakt. Ardiles ville till varje pris behålla den skicklige anfallaren, men insåg snabbt att klubben inte alls var på samma våglängd. De resonerade i stället att de säkerligen kunde hitta en lika bra anfallare som kostade hälften så mycket.
En annan duktig spelare som vållade vissa huvudbry var Gary Mabbutt. Han led av diabetes och en gång när han inte dök upp till en samling hade han glömt att ta sin insulinspruta och hittades avsvimmad på golvet i sitt hem.
Rent sportsligt gick det annars helt okej, inledningsvis, för Tottenham under Ardiles ledning. Men när såväl Sherringham, som Darren Anderton, blev skadade sjönk laget i tabellen och närmade sig obönhörligen nedflyttningsstriden.
Under slutskedet av säsongen åkte Tottenham dit för ungefär samma sak som Swindon hade gjort. Problemet den här gången var att det rörde sig om avsevärt större pengar. Klubben blev därför bestraffade med sex poängs avdrag, till den kommande säsongen, och inget spel i den kommande FA-cupen.
Trots detta fortsatte Ardiles att styra skutan framåt. Han ansåg själv att han var född till att spela – och träna Tottenham. Detta var hans klubb och den plats där han kände sig som allra mest hemma.
Elaka rykten gjorde emellertid gällande att Ardiles hade slängt ut Ray Clemens – tidigare målvakt och därefter assisterande i Tottenham – men faktum var att han själv hade valt att lämna när Venables fick sparken.
Ardiles sätt att spela på påminde en hel del om hans stora läromästare i karriären – Menotti. Han körde ofta med taktiken ”achique” som gick ut på att göra planen liten när motståndaren hade bollen genom att ständigt sätta en hög press och försöka att vinna tillbaka bollen så fort som möjligt. Dock medgav han själv att just försvarsspelet var hans akilleshäl som tränare. Här fanns det definitivt en förbättringspotential.
Som ett led i allt detta såg väldigt många Ardiles som en offensiv tränare. Den här bilden förstärkes såklart också när han bestämde sig för att använda fem anfallare på plan samtidigt. Ardiles själv delade inte bilden kring att han var en offensiv tränare. För honom var balansen i laget viktig, även om det inte gick att förneka hans offensiva tankemönster.
Den andra säsongen med Tottenham blev relativt stökig även den. Klubben hade begränsat med pengar till att genomföra värvningar, men lyckades ändå att knyta till sig Jürgen Klinsmann och rumänen Ilie Dumitrescu. Den sistnämnda skojade Ardiles om att rumänen hade imponerat så pass mycket på honom – när Rumänien slog ut Argentina i VM 1994 – att han kände sig tvungen att genomföra affären.
Enligt Ardiles var Klinsmann den bästa spelaren som han tränade under hela sin karriär. Han var en otroligt professionell anfallare som ofta stod och nötte avslut efter träningarna. Klinsmann hade inte heller några större problem att acklimatisera sig till England, värre var det för rumänerna – även Gheorghe Popescu värvades in – som hade liknande problem som Ardiles och Villa hade haft på 70-talet.
Ardiles och Tottenahm inledde säsongen med att besegra Sheffield Wednesday med 4-3 efter att Klinsmann gjort segermålet. Under säsongens gång blev Venables ny förbundskapten för England, men Sugar vägrade att släppa in honom på White Hart Lanes läktare. Konflikten hade, med andra ord, inte blåst förbi.
I slutändan fick Ardiles sparken efter att ha förlorat mot Notts County, i FA-Cupen, med hela 3-0. Han hann dock göra ytterligare en match som huvudansvarig – vilken slutade med seger – och därmed fick han ta farväl av klubben som en vinnare.
Nu var det dags att bredda horisonten en aning för Ardiles vidkommande och han bestämde sig för att ta över Mexikos största klubb, Chivas. Familjen stannade emellertid kvar i England, vilket renderade i att Ardiles tidigt drabbades av hemlängtan. Det blev inte heller någon succé i Mexiko. Klubben hade visserligen en stark ekonomi, men eftersom endast mexikanska spelare fick spela för klubben, blev de ofta tvungna att betala ett överpris för dessa. Ardiles saknade en renodlad striker och det skulle inte dröja särskilt lång tid innan han fick sparken.
Från Mexiko gick nu flyttlasset tvärs över jordklotet och bort till Japan. Ardiles hade nämligen fått ett erbjudande ifrån Shimizu S-pulse. Detta skulle sannerligen visa sig vara en väldigt speciell upplevelse och en helt annan värld än den han var van vid öppnades upp sig. Trots detta spenderade Ardiles tre år i klubben och blev otroligt populär bland japanerna.
Under sin sista säsong i föreningen blev han utsedd till årets tränare i landet och över 35,000 åskådare tog avsked av honom på Shimizus hemmaplan. Ardiles saknade passionen i Europa och Argentina. Därför var nästa steg ett logiskt sådan.
Dinamo Zagreb visade intresse för honom. Kriget hade precis avslutats och Dinamo hade döpts om till Croatia Zagreb eftersom alla spår av kommunismen skulle raderas bort. Som ett led i detta bojkottade supportrarna lagets matcher och Ardiles mindes hur enormt ödslig deras hemmaplan var med endast sex tusen på läktarna.
Truppen var stark och laget vann ligan enkelt. Den egentligen enda utmanaren var Hadjuk Split då övriga lag inte utgjorde något som helst hot. Flera av landets största stjärnor spelade för Zagreb och däribland återfanns Robert Prosinecki. Laget tog sig till gruppspelet av Champions League och ställdes där mot bland annat Manchester United. Zagreb lyckades att spela 0-0 på Old Trafford, men förlorade returen med 2-1 efter mål av Roy Keane och David Beckham.
Supportrarna bojkottade inte matcherna i Champions League utan fyllde upp läktarna. Dock fanns en baksida och det var de upprepade slagsmålen både inne på – och utanför läktarna som ständigt bröt ut. I ett möte med Hajduk Split träffades bland annat Ardiles i huvudet av en projektil.
I Kroatien fick Ardiles också se förstörelsen som kriget hade burit med sig. När laget spelade i staden Vukovar fick tränaren sig en tankeställare.
”Den staden hade spelat en central roll under kriget. När vi skulle landa, och flög in över staden, kunde man se att det inte fanns ett enda hus som inte hade stora skotthål i sig. De var mer eller mindre alla förstörda. Detta gjorde att jag verkligen fick en stark känsla för hur de här människorna hade det.”
Efter sin tämligen korta sejour med Zagreb gick Ardiles tillbaka till Japan där han tränade Yokohama Marinos. Här spenderade han de nästkommande två åren och kände av att detta var en storklubb i landet. Vidare trivdes Ardiles väldigt bra i staden som låg kloss intill Tokyo.
Efter två år i klubben bestämde han sig för att hoppa på ett erbjudande i Saudiarabien och då i form av Al-Ittihad. Här blev det omgående succé och Ardiles manskap vann match efter match. En sak som han lade märke till tämligen omgående var att spelarna i Saudi inte verkade bry sig särskilt mycket ifall de blev uttagna i landslaget eller inte. Förmodligen hade detta att göra med att kungahuset i landet lade sig i laguttagningarna.
Även om det, rent sportsligt, gick bra blev inte epoken särskilt långvarig. Situationen blev ohållbar när den nye ägaren plötsligt plockade in en brasiliansk tränare utan att först ha meddelat Ardiles att han inte längre var lagets huvudansvarige.
I sin sista match, som tränare för Al-Ittihad, firade spelarna samtliga fem mål tillsammans med sin tränare för att visa sitt stöd gentemot Ardiles. Argentinaren mindes också den bisarra situation som uppstod i samband med terroristattacken mot World Trade Center 2001. Ardiles befann sig nämligen i Saudi vid den här tidpunkten och eftersom vissa rykten pekade på att några av terroristerna kom ifrån landet, visste ingen hur USA skulle reagera på detta. Säkerheten skärptes och plötsligt var det militärer överallt i landet. Stämningen var spänd och det skulle inte dröja särskilt lång tid innan Ardiles hade hoppat på ett nytt erbjudande.
Tränaren befann sig på semester i Spanien när han mottog ett samtal om att Racing, i Argentina, ville ha honom som tränare. Ardiles kom till en förening som precis hade blivit mästare efter trettiofem års torka. Guldtränaren Mostaza Merlo hade dock, överraskande nog, bestämt sig för att lämna trots succén och därför öppnades en dörr upp för Ardiles.
Hela situationen i Argentina var väldigt turbulent på den här tiden. Landet genomgick en kraftig ekonomisk kris som renderade i att den sittande presidenten fick fly med en helikopter ifrån presidentpalatsets tak. Folk flydde landet samtidigt som Ardiles landade på Buenos Aires flygplats. Vad hade han egentligen gett sig in på?
Racing speglade emellertid inte samhället i stort. De hade fått hyfsad ordning på sin ekonomi och betalade ut lönerna i tid, vilket knappast tillhörde vanligheterna i Argentina på den här tiden. I övrigt var det dock ganska stökigt. Diego Militos pappa blev kidnappad och turbulensen som omgärdade detta blev såklart stor. Racing missade ligaguldet och blev dessutom utslagna ur Copa Libertadores. Ardiles kände också att hans period i storklubben var över. Det fanns inte mycket mer att krama ur den.
Nu bestämde sig Ardiles för att återvända till Japan för ytterligare en sejour. Han tog över Tokyo Verdy och japanerna hade inte glömt bort honom. Ardiles fortsatte att vara en väldigt populär figur i landet och med Tokyo lyckades han bärga den inhemska cupen ”The Emperor’s Cup”.
När ytterligare ett kapitel i Japan var färdigt bestämde sig Ardiles för att hoppa på ett väldigt speciellt uppdrag. Han blev nämligen ny tränare för den mytomspunna klubben Beitar Jerusalem i Israel. Klubbens dåvarande president var Arkadi Gaydamak och han var en otroligt lynnig – och kontroversiell personlighet som var efterlyst i flera länder för skattebrott.
Ardiles inledde med att besegra Maccabi Tel Aviv med 2-1. Detta var ett resultat som firades kraftigt av supportrarna eftersom det dröjt många år sedan Beitar senast vann på Maccabis hemmaplan. Ligaspelet gick bra, även om laget åkte ur Uefacupen.
Gaydamaks beslutsfattande hörde samman med hans humör just den dagen. Som ett exempel kan berättelse om när Ardiles gick på en av hans fester och fick veta av ägaren att han gjorde ett strålande jobb. Två veckor senare fick han sparken. Annars trivdes Ardiles fint i Jerusalem. Han tyckte att det var en otroligt vacker stad och dessutom kunde familjen besöka några av de vackra stränderna, samt bada i döda havet. Dock kände de såklart av spänningarna som fanns i landet.
Efter att ha fått sparken ifrån Jeruslamen mottog Ardiles ett samtal ifrån Huracáns nye president Carlos Babington. Han ville att tränaren skulle ansluta sig till el Globo och trogen sin intuition tackade Ardiles ja. Det gick helt okej i ligaspelet, men snart skulle samarbetssvårigheterna med Babington göra sig påminda och Ardiles lämnade redan vid årsskiftet.
Osvaldo Ardiles har sedan dess också tränat paraguayanska Cerro Porteño, ytterligare ett lag i Japan i form av FC Machida Zelvia och slutligen det malaysiska landslaget. Sedan 2013 har han dock emellertid inte tränat något lag, utan i stället fokuserat helhjärtat på karriären som expertkommentator.
Ardiles blev en erkänd fotbollsspelare som slog igenom med Huracán, vann VM-guld 1978 och blev utlandsproffs med Tottenham. Som tränare vann han flera pokaler och blev en populär figur i Japan. Inte ett dåligt CV för mittfältaren som fick smeknamnet ”Menottis son”.
”Jag skulle ge allt för att få spela en match till och då menar jag inte bara en liten match med polarna, utan en riktig fotbollsmatch. Bara att få gå in i omklädningsrummet där alla tröjor är utlagda, nya strumpor, skorna… allting redo. Bara att få höra ljudet ifrån publiken och låta hjärnan ta in alla känslor och tankar. Att bara få höra visslan ljuda en gång till och därefter drar matchen i gång.”
enkoppmate.com 