Efter världsmästerskapet på hemmaplan fick Ardiles veta att en herre ifrån England väntade på honom vid Sheraton Hotell. Personen i fråga var Keith Burkinshaw, som var huvudtränare för Tottenham, och känslan var att ett nytt äventyr väntade runt hörnet.
Ardiles mindes att de båda inte sa särskilt mycket till varandra vid det första mötet utan Burkinshaw studerade mest argentinaren i sömmarna. Intresset för Ardiles namnteckning hade ökat markant efter VM-guldet och det ryktades om klubbar ifrån såväl Spanien som Italien och England. När Ardiles Fick höra om Tottenhams konkreta intresse tvekade han inte att tacka ja till erbjudandet. Detta trots att han egentligen inte hade den blekaste aning om hurdan engelsk fotboll var.
”Det fanns inte samma möjlighet att kolla på internationell fotboll på den här tiden. Jag kände bara till ett par engelska fotbollsspelare, vid den här tidpunkten, som bland annat Kevin Keegan.”
Tottenham som klubb hade han heller aldrig hört talas om, men erbjudandet lockade Ardiles. Han fick veta att klubben gärna köpte två argentinare samtidigt för att underlätta acklimatiseringen. Samtidigt som parterna diskuterade kontraktet på Sheraton Hotell ringde de därför upp Ricardo Villa och bad honom ansluta sig till mötet. Mittfältaren befann sig hemma i inlandet, men beslutade sig ändå för att resa till huvudstaden.
I slutändan värvade Tottenham båda två och åren som följde skulle förändra livet för argentinarna – och i förlängningen även den engelska fotbollen. Fram till den här tidpunkten var det nämligen, i princip, nästan uteslutande brittiska spelare i den engelska ligan och många såg skeptiskt på att Tottenham nu värvade två argentinare.
Den dåvarande ordförande för spelarfacket var allt annat än positivt till värvningarna och slog fast att de kom till England för att ta de inhemska spelarnas jobb och platser i lagen. Efter ett tag mjuknade dock även spelarfackets ordförande och med tiden skulle han och Ardiles bli goda kamrater.
Ardiles fixade kontraktet till både sig själv och Villa. Ekonomisk var det ett mer lukrativt kontrakt än vad han hade tjänat hemma i Argentina, men det var inte pengarna som lockade mest, utan äventyret att flytta till England.
Både Ardiles och Villa anslöt sig till träningslägret som hölls i Nederländerna den här sommaren. De engelska tidningarna slog på stora trumman över att Tottenham nu hade värvat två världsmästare. En rubrik löd; ”Spurs Scoop The World”. På flera håll och kanter togs de båda emot som superstjärnor och pressen att prestera fanns där redan ifrån början.
Engelsmännen var annars, rent generellt sett, skeptiska till övergångarna. Engelsk fotboll hade varit en isolerad ö i en annars redan ganska kommersiell fotbollsvärld. Med tiden skulle dock den största skepsisen försvinna och när fler utländska spelare följde, i Ardiles och Villas spår, blev acklimatiseringen enklare. Man skulle dock emellertid absolut kunna prata om någon form av kulturkrock inledningsvis.
Ardiles reagerade själv i början på ett flertal annorlunda saker med sitt nya hemland. Bland annat spelades samtliga matcher på lördagen och på söndagar var nästan allting helt stängt. Det var t.o.m. svårt att hitta en pub som var öppen enligt Ardiles. När det kom till själva fotbollen märkte de båda mittfältarna av att engelsmännen gillade att slå långbollar upp på sina resliga anfallare. Det krävdes en lång period innan Ardiles kände sig bekväm med detta och det gick flera matcher då han knappt fick röra bollen.
På det hela taget hade Ardiles det enklare att acklimatisera sig än vad Villa hade. Osvaldo älskade att titta på programmet Match of the Day – som visades efter varje omgång – och successivt började han också att lära sig det engelska språket.
Nere på planen blev det också succé redan under den första säsongen. Ardiles tog en startplats och blev också utsedd till säsongens bästa spelare i Tottenham. Familjen trivdes dessutom i London och tillvaron var, på många sätt och vis, närmast perfekt.
Även om den inledande säsongen hade varit överhängande positiv fanns det ändå några tuffa stunder. Bland annat sved såklart 0-7-förlusten mot Liverpool, men med tanke på att Spurs var nykomlingar var det ändå starkt att de nådde en mittenplacering. Att laget presterat ojämnt var därför fullt förståeligt och ingenting som skapade någon större oro inom klubbens väggar.
Nästa säsong skulle bli avsevärt bättre och kontinuerligt spetsades också truppen till. Ardiles och Villa bodde grannar med varandra och deras vänskap blev allt djupare. Senare skulle Osvaldo också komma att beskriva sin vän som närmast en bror och de båda var gudfader till den andres barn.
Debuten i den engelska högstadivisionen kom borta mot Nottingham Forrest den nittonde augusti 1978. Motståndet var ett skickligt sådant då de var regerande ligamästare som snart även skulle vinna Europacupen två år i rad. Nottingham leddes av den karismatiske tränaren Brian Clough och det blev ett minnesvärt möte mellan lagen. Tillställningen slutade 1-1 efter att Villa gjort Spurs mål. Intressant nog stod Peter Shilton i mål för Nottingham och han skulle, ett antal år senare, få besvikelsen att bli utmanövrerad av Diego Maradona vid världsmästerskapet i Mexiko.
Storförlusten mot Liverpool kom efter fyra omgångar och Ardiles själv medgav att det bara var positivt att inte förstod vad som sades efter matchen. Han kunde utröna att tränaren Burkinshaw var långtifrån nöjd, men detta var ungefär det han förstod. På detta sättet var han och Villa därför lite skyddade mot kritikstormen.
Ardiles ringde upp familjen, efter matchen, hemma i Argentina och de hade hört att både han och Villa skulle bli hemskickade efter storförlusten. Ardiles fick lugna de och slå fast att han inte ämnade att komma hem inom den närmaste framtiden.
Under åren i Tottenham fick han glädjen att ställas mot Arsenal ett flertal gången och hade då möjligheten att beskåda denna infekterade rivalitet som fanns mellan lagen.
”Det var faktiskt något alldeles speciellt. Vi (spelarna i Tottenham) kunde inte ens bära en röd slips, eller köra en röd bil, eftersom detta förknippades med Arsenal.”
Derbyt mot the Gunners var utan tvekan säsongens höjdpunkt och den enskilt viktigaste matchen att vinna. Under åren i Spurs fick Ardiles ibland spela ännu djupare ner i planen än vad han var van vid. Egentligen trivdes han inte riktigt på den här positionen, men om det innebar att laget spelade bättre var han beredd att offra sig. Lagspelaren inom honom hade återigen gjort sig påmind.
Själv medgav Ardiles att hans favoritarena i England, bortsett ifrån White Hart Lane, var Old Trafford. Här gjorde han också ett spektakulärt – och avgörande mål i FA-Cupen mot Manchester United. Matchen gick till förlängning och väl där avgjorde Ardiles i den 119:e spelminuten. Innan dess hade Glenn Hoddle blivit tvungen att ställa sig i målet efter att den ordinarie målvakten blivit utvisad. Trots detta gick alltså ändå Tottenham vidare i cupen.
Ardiles njöt av tillvaron i England. Såväl på – som utanför kände han sig hemma. Visst hade det varit en omställning att gå ifrån ett tekniskt – och dribblingsuppmuntrande land till att slå långbollar, men han började att vänja sig.
De flesta av engelsmännen var anpassade för den här spelstilen, men det fanns en, enligt Ardiles, som stack ut litegrann ifrån mängden. Glenn Hoddle påminde mer om Ardiles och Villa, än vad han gjorde om sina egna landsmän. Ibland kändes det därför faktiskt som att det fanns tre argentinare i laget och ibland även fyra. Steve Perryman var nämligen inte heller han särskilt ”brittisk” i sin spelstil.
Tottenham blev succesivt starkare och starkare. I takt med att detta skedde handlade det inte längre om att försöka undvika nedflyttningen, utan i stället låg fokus på de översta positionerna i tabellen. När säsongen 1981-82 inleddes hade truppen förstärkts ytterligare och det var dags att börja skörda lite framgångar.
Den här säsongen kom Tottenham långt i både Cupvinnarcupen och FA-Cupen. Säsongen dessförinnan hade laget bärgat den åtråvärda FA-Cupen och nu skulle man lyckas att försvara denna pokal. I Cupvinnarcupen tog sig Spurs hela vägen till semifinal där de, dessvärre, föll mot den spanska storklubben FC Barcelona.
Redan ifrån den första stunden då Ardiles satte sina fötter på engelsk mark var han fast besluten om att han ville – och drömde om att få spela på Wembley. För honom var detta den ultimata fotbollsupplevelsen och något som skulle göra hans karriär fulländad. Redan 1981 fick han glädjen att vinna pokalen – och spela på Wembley när Tottenham säkrade titeln efter ett omspel mot Manchester City. I den andra finalen blev Villa stor matchhjälte med sina dubbla fullträffar och de här målen definierade, på många sätt och vis, den hårfagre argentinarens karriär.
Inför finalen 1981 spelades en sång in där spelarna i Tottenham skulle sjunga. Detta var tradition på den här tiden i England att finallagen spelade in en låt inför den avgörande drabbningen. Låten fick namnet ”Ossie’s dream” och handlade om Ardiles dröm att få spela på Wembley. Själv fick han reda på att han skulle sjunga en strof, helt på egen hand i låten, vilket han var allt annat än pepp på. Det som hans lagkamrater tyckte var allra roligast var det faktum att Ardiles hade svårt att uttala Tottenham. Han sa nämligen i början Tottengam då han trodde att h:et uttalades som ett g.
Låten blev faktiskt en veritabel succé och folk älskade den. Ardiles skämdes över den till en början, men lärde sig att uppskattade låten med tiden. Att ha nått finalen var såklart enormt stort och inför matchen gjorde sig fjärilarna i magen påminda igen. 1982 försvarade, som sagt, Tottenham sin FA-Cuptitel genom att besegra QPR i finalen.
Under åren i Tottenham deltog Ardiles även i en film som hette ”Escape to Victory” med bland annat Sylvester Stallone. Filmen utspelade sig under Andra Världskriget och handlade om hur några fångar lyckades att fly i samband med en fotbollsmatch. I filmen deltog även Pelé och Bobby Moore. Ardiles medgav, långt senare, att det fanns människor som kände igen honom mer för den här filmen, än för hans prestationer nere på fotbollsplanen.
Filmen spelades in i Ungern och under en hel månad spenderade Ardiles sin tid i landet. Han hann även med att bli väldigt god vän med Bobby Moore.
Under säsongen 1981-82 lyckades även Tottenham med att delvis utmana Liverpool om ligaguldet, men hamnade i slutändan på en fjärdeplats bakom nämnda Pool, samt Ipswich och Manchester United.
Allting flöt på så pass bra att Ardiles började fundera på att ”kunde det verkligen gå så här enkelt. Snart borde en olycka komma” och det han tänkte var i första hand en skada. Det skulle visa sig bli något ännu mer komplicerat än en skada. Ett krig bröt ut mellan Argentina och England efter att de förstnämnda invaderat Falklandsöarna under våren 1982. Engelsmännen svarade på detta genom att skicka soldater till öarna och konflikten var ett faktum.
Plötsligt befann sig Ardiles i kläm. Hans hemland hade hamnat i krig med det landet som han numera bodde – och spelade fotboll i. Det kunde nästan inte bli värre. Han visste hur mycket Las Malvinas (som argentinarna kalla öarna) betydde i Argentina, men han kunde aldrig föreställa sig att ett krig skulle bryta ut.
Dagen efter krigets utbrott spelade Tottenham en match. På läktarna hängde en banderoll med texten; ”Argentina, ta ni Falklandsöarna så behåller vi Ardiles.” Snart skulle emellertid hela situationen att bli extra problematisk.
Samtidigt var det dags för Ardiles att ansluta sig till den argentinska truppen, vilken förberedde sig inför världsmästerskapet i Spanien 1982. Under den korta tiden som han spenderade i Argentina fick Ardiles intrycket av att argentinarna höll på att vinna kriget. Det var detta som militärregimen pungade ut, men verkligheten var såklart en helt annan.
När landslaget landade i Spanien insåg de att de hade blivit lurade och känslan var inte särskilt optimistisk inför det stundande världsmästerskapet. Dessutom fanns det engelska tidningar som skrev falska påståenden om att Ardiles skulle ha sagt att han ville mörda en massa engelsmän. Något som såklart inte stämde överens med verkligheten.
Argentina fick inte alls ihop spelet under turneringens gång utan förlorade redan i premiären mot Belgien med 1-0. Därefter besegrades visserligen Ungern och El Salvador, men det argentinska landslaget fick i stället respass i det andra gruppspelet. Ardiles stod för ett av målen i segermötet med Ungern, men överlag hade det inte varit ett positivt mästerskap för någon argentinare.
Under turneringens gång hade Ardiles fått i uppgift av förbundskaptenen Menotti att hålla ett extra öga på Diego Maradona som gjorde sitt första världsmästerskap. Ardiles pratade mycket med den unga superstjärnan och gav honom lite välbehövliga råd och tips. Maradona genomförde därefter ett helt okej mästerskap där han också fick göra sina första mål i ett VM-slutspel.
När mästerskapet var över var det dags att ta itu med klubblaget. Kunde han återvända till England med tanke på kriget? Personligen ansåg Ardiles att öarna tillhörde Argentina, men han stod samtidigt inte bakom invasionen och det efterföljande kriget. Han hade också en personlig relation till kriget eftersom en av hans kusiner stred som pilot och tragiskt nog omkom.
Ardiles bad tränaren Burkinshaw om att få bli såld, men tränaren ville, under inga omständigheter, tappa sin stjärnmittfältare. Han föreslog i stället att Ardiles skulle stanna kvar några månader i Argentina tills att läget hade lugnat ner sig en smula. Dessvärre gjorde det inte det. Under de nästkommande sex månaderna återvände han inte till England igen. På många sätt och vis kände han sig inklämd mellan de båda länderna som var i konflikt.
”Sa jag något positivt om England blev argentinarna arga och sa jag något bra om Argentina blev engelsmännen förbannade. Det kändes som att jag var inklämd i hela den här konflikten.”
Till sist gick Burkinshaw med på att låna ut Ardiles och valet föll på den franska huvudstadsklubben PSG. Visserligen trivdes han i Paris, men rent fotbollsmässigt blev det ingen höjdare för Ardiles vidkommande. Han hade svårt att fokusera på fotbollen samtidigt som hela konflikten runt Falklandsöarna påverkade honom.
Ardiles hann emellertid med att lära sig lite franska, men familjen saknade England och London som hade blivit deras hem. Det var, med andra ord, dags att vända skutan åter mot de brittiska öarna. Någon enkel återkomst skulle det såklart inte bli. På grund av kriget krävdes numera ett visum för att komma in i England, om man var argentinare, och detta drog ut på tiden. Personligen började Ardiles att misströsta. Kanske var detta slutet på hans tid i Tottenham?
Till sist gick visumansökan igenom och Ardiles kunde resa till London igen. Han besökte en match på White Hart Lane, överöstes med kärlek ifrån supportrarna och bestämde sig för att ge det en chans till.
Väl tillbaka på engelsk mark igen fick Ardiles känna av krigets svallvågor. Varje gång han tog emot bollen på bortaplan buade hemmasupportrarna ut honom. Rent psykiskt tog den här tiden hårt på mittfältaren. Han gillade inte att ha blivit inblandad i en konflikt som inte var hans, och som han inte kunde påverka. Trots detta var han ändå fast besluten om att ta tillbaka sin startplats i den engelska storklubben.
Dessvärre åkte han på en tung skada mot Manchester City och blev borta ett tag ifrån fotbollsplanen. Ett ben i ankeln hade gått av och Ardiles stressade fram en comeback, vilket renderade i att han skadade sig igen. Den här perioden kantades av motgångar och Ardiles kände inte igen sig själv längre.
1984 vann Tottenham Uefacupen, men Ardiles hade spelat en väldigt liten del i denna titel p.g.a. sin skada. Dock hoppade han in i finalen mot Anderlecht och slog assisten som tog matchen till förlängning, där Tottenham i slutändan vann efter en dramatisk straffläggning.
I samma veva skrevs Tottenham in som ett bolag på börsen, vilket fick tränaren Burkinshaw att lämna skutan. Han gillade inte alls utvecklingen inom fotbollen mot en mer kommersialiserad verklighet och bestämde sig därför för att avgå. Det sista han sa var; ”här brukade finnas en fotbollsklubb” och sen pekade han på Tottenhams anläggningar. En era hade därmed gått i graven.
Peter Shreeves tog över efter Burkinshaw och med tanke på att han varit assisterande tidigare var det en mjuk övergång. Shreeves älskade vacker fotboll och ville bygga sitt lag runt Ardiles och Hoddle. Problemet var bara det att båda ofta var skadade och detta ställde onekligen till med vissa problem. Samtidigt såldes Steve Archibald till Barcelona och Tottenham tappade därmed en av sina största nyckelspelare.
På landslagsnivå hade Menotti ersatts av Carlos Bilardo och med tanke på hur förknippad Ardiles var med den förstnämnda, var det knappast någon chock att Bilardo inte tog ut honom. De båda hade ett tre timmars långt snack i Buenos Aires, arrangerat av tidningen El Gráfico, men utan att något särskilt förändrades.
1986 bestämde sig Ardiles för att genomföra sin avskedsmatch. Han tänkte inte spela fotboll något mer och bland annat bjöds Diego Maradona in till mötet. Skadorna hade börjat att ta ut sin rätt för Ardiles och det kändes som rätt tidpunkt att lägga av. I samma veva opererades han emellertid för sitt brock och plötsligt kunde han springa obehindrat igen. Just därför bestämde han sig för att ge fotbollen en ny chans.
Säsongen 1986-87 nådde Tottenham återigen finalen av FA-cupen, men den här gången förlorade de snöpligt mot Coventry. I ligaspelet kom Spurs trea och Ardiles började trivas med fotbollen igen. Själv medgav han att det närmast kunde liknas med en drog som han var beroende av. Han kunde helt enkelt inte lämna fotbollen. Den var i stället fotbollen som behövde lämna honom.
David Pleat ersattes som huvudtränare av Terry Venables och förändringens vindar blåste inom föreningen. Under slutskedet av 1987-88 lånades Ardiles ut en månad till Blackburn för att försöka hjälpa laget till uppflyttning. Det gick dessvärre inte, utan mittfältaren återvände till Spurs. Nu skulle han dock komma att lämna storklubben permanent en gång för alla.
Queens Park Rangers visade intresse för den argentinska mittfältaren och Ardiles var sällan sen att tacka ja till ett erbjudande. På Loftus Road spenderade han en säsong, men skadorna fortsatte att gäcka honom. Enligt Ardiles själv spenderade han mer tid i rehabrummet, än ute på planen.
Efter en säsong fick han ett erbjudande ifrån Fort Lauderdale i USA och bestämde sig omgående för att göra resan över Atlanten. Här hann han med att bli mästare, men fotbollskarriären var på upphällning. När plötsligt ett anbud ifrån Swindon damp ner i mailkorgen, om att bli deras näste tränare, tackade Ardiles ja.
Det var dags att byta fotbollströjan mot kavajen.
***
Läs avslutningen i del 3 som kommer under de närmaste dagarna.
***
enkoppmate.com 