1939. Under decenniets sista två år utvecklades Independiente till landets främsta fotbollslag, vann två raka ligatitlar och visade upp sig på den internationella scenen.
Argentina som land hade börjat styra kosan mot den kritiska verklighet som de, än idag, är så illa tvungna att leva med. När Hipólito Yrigoyen avsattes av en militärkupp 1930 var detta inledningen på den ekonomiska – och sociala kris, vilken skulle komma att drabba landet inom en inte allt för avlägsen framtid. Argentina var nämligen, rent ekonomiskt, ett av de mest välmående länderna, under 1930-talet, i hela världen, men detta skulle snart vara ett minne blott.
När 1930-talet började lida mot sitt slut hölls nya demokratiska val i landet. Eller åtminstone var det detta som de styrande personerna ville göra sken av. Presidentvalen 1938 kantades nämligen av diverse valfusk och korruption, samtidigt som partiet UCR inte ens tilläts att ställa upp. Under 40-talet skulle nya militärkupper att avlösa varandra och den politiska situationen, i landet, bli ännu mer kritisk.
Det var i den här verkligheten som Independiente kom att bli Argentinas främsta lag under slutskedet av 30-talet. Vid den här tidpunkten hade aldrig, den framtiden storklubben, blivit mästare i Argentina, men vid fyra tidigare tillfällen hade Independiente åtminstone blivit tvåa (1932, 34, 35 och 37).
Laget hade varit en konstant kraft att räkna med i toppen av tabellen under hela decenniet och samspelet mellan spelarna blev bara bättre och bättre med tiden. 1938 var det således till sist dags för Independiente att äntligen bli herren på täppan. El Rojo inledde med att besegra Tigre med 6-2 och därefter avfärdades San Lorenzo med 2-0. I anfallskvintetten hade Independiente en otroligt skicklig sammansättning. Här återfanns bland annat Vicente de la Mata, Antonio Sastre och Arsenio Erico, vilka samtliga, än idag, tillhör de främsta spelarna i klubbens historia.
De la Mata var en fantastisk teknisk anfallare som älskade att bjuda publiken på både en – och annan dribbling. Erico var å sin sida en exemplarisk avslutare och är fortfarande den argentinska ligans främsta målgörare någonsin. Sastre agerade mer som speldirigent och det fanns få spelare, på den här tiden, som hade en skickligare fotbollshjärna än honom i Argentina. Nito Veiga spelade för Independinte på 40-talet och hans minns Erico på det här sättet.
”Han var sensationell. Inte bara i sitt sätt att vara på planen, utan hur han bemästrade alla möjliga situationer som kunde uppstå.”
Under säsongens gång öste Independiente in mål framåt. Utklassningarna avlöste varandra, men det fanns två resultat som stack ut lite extra i mängden. 9-0-segern över Almagro, under inledningen på säsongen, och avslutningskrossen över Lanús med 8-2 var två segrar som fastnade lite extra i folks medvetande. Totalt gjorde Independiente 115 mål på trettiotvå matcher.
Det blev något av ett tvålagsrace mellan el Rojo och River Plate under egentligen hela säsongen. Liksom Independiente hade los Millonarios ett otroligt fint lag på den här tiden. Den inhemska ligan i Argentina bjöd, rent generellt sett på den här tiden, på en väldigt vacker – och publikfriande fotboll. Åskådarantalet ökade också markant och nådde nya höjder under slutskedet av 30-talet.
När guldet säkrades 1938 var detta, som sagt, Independientes allra första någonsin. Året efter skulle de lyckas med samma bedrift igen och den här gången bjöd ligaspelet på en välkommen nyhet. För första gången någonsin deltog de två största klubbarna ifrån Rosario – Newell’s och Central – i Primera Division.
Independiente tappade inte direkt några spelare ifrån det ena året till det andra, vilket renderade i att prestationerna fortsatte att vara starka. Laget inledde säsongen med att besegra Boca Juniors, på bortaplan, med klara 2-0 efter mål av Sastre och Zorilla. Därefter fortsatte Independiente att rada upp segrar och ärkerivalen Racing avfärdades bland annat med 2-0.
Under de här säsongerna leddes el Rojo av tränaren Guillermo Ronzoni och han lyckades få ihop ett manskap som spelade en väldigt attraktiv – och anfallsinriktad fotboll. Guldet 1939 säkrades i den tredje sista omgången mot Platense. Den här matchen vann Independiente med 2-0 och återigen var det Sastre och Zorilla som hamnade i målprotokollet.
1938 vann Erico skytteligan på fyrtio gjorda mål och året efter på fyrtiotre. Mellan 1938 och 1940 bärgade Independiente sju titlar. Förutom de båda ligagulden bärgades även Copa Aldao (match mellan ligamästaren i Argentina och Uruguay) två gånger, Copa Ibarguren vid ytterligare två tillfällen och en titel i Copa Escobar.
Med tanke på vilka pokaler som storklubben senare skulle bärga – Independiente har till exempel rekordet för antalet vunna Copa Libertadores-titlar i hela Sydamerika – var 1930-talet en försmak på vad som komma skulle. Då var Independiente bäst i Argentina.
enkoppmate.com 