1984: Boca Juniors gigantiska kris

1984. Boca Juniors är en av få klubbar i Argentina som aldrig har åkt ur landets högsta division – något som de såklart inte är sena att påminna sina antagonister om. Men det fanns en säsong – ett årtal – då storklubben var ruskigt nära att inte bara åka ur Primera Division, utan också försvinna helt ifrån den argentinska fotbollskartan.

Varken förr – eller senare i klubbens historia har Boca Juniors varit lika nära att dels åka ur Argentinas högsta division, dels försvinna ifrån fotbollskartan helt och hållet som under kalenderåret 1984. Under detta år kulminerade den stora krisen inom storklubben, La Bombonera bommades igen och spelarna strejkade.

För att förstå hur den här gigantiska krisen kunde drabba Boca Juniors, under mitten av 1980-talet, måste vi gå ytterligare några år bakåt i tiden. Inledningen på årtiondet hade nämligen varit ganska positiv för storklubbens vidkommande. 1981 hade en ung storstjärna i Diego Maradona anlänt till Boca och tillsammans med lagkamrater och nyförvärv som Miguel Ángel Brindisi spelade storklubben en fantastisk fotboll under ledningen av Silvio Marzolini.

Att värvningen av Maradona hade kostat Boca Juniors en stor summa pengar var knappast någon hemlighet. Det finns också många som hävdat att denna övergång var den direkta orsaken till den ekonomiska kris som sedan följde i dess spår. Den här teorin stämmer delvis, men det fanns ytterligare faktorer som gjorde att den ekonomiska snöbollen rullade allt för snabbt för klubbens bästa.

Bland annat hade värvningarna av Carlos Morete, Ariel Krasouski och Marcelo Trobbiani skuldsatt storklubben enormt hårt och detta skulle förvärras under 80-talets gång. Under ledning av presidenten Benito Noel ökade skuldberget succesivt och Boca började mer och mer att se ut som Titanic på styv kurs mot isberget.

Under inledningen på december 1983 valdes Domingo Corigliano till ny president för Boca Juniors. Han skulle komma att bli en av huvudpersonerna i storklubbens kris under de nästkommande åren. Med 2609 röster blev han utsedd till Bocas nye president. Det sägs att det ska ha funnits ett visst fiffel under röstningen, men inga större incidenter skedde.

Omgående bestämde sig den nya ledningen för att behålla tränaren Miguel Ángel López, men däremot gjorde de sig av med en rad spelare i seniortruppen. När det nya året hade ringts in och 1984 var ett faktum inleddes också året på ett positivt sätt för storklubben. Under sommarturneringen i Mar del Plata, under januari månad, imponerade Boca på ett sådant sätt att supportrarna såg fram emot den kommande säsongen. I två raka matcher besegrade de ärkerivalen River Plate. Den första spelades i Mar del Plata och slutade 3-0 – efter ett praktfullt hattrick av Ricardo Gareca – och den andra med 2-0 i Montevideo.

Under försäsongen lyckades Boca även att besegra Independiente och avslutade alltihop med att kryssa mot San Lorenzo. Försäsongen hade, med andra ord, varit positiv och tidningen El Gráfico haussade upp Boca som en titelkandidat inför den stundande säsongen.

Optimismen ökade när det nya året skulle inledas med Nacional-turneringen och Boca hamnade i en väldigt överkomlig grupp tillsammans med Newell’s Old Boys, Talleres och Ferro de General Pico La Pampa.

Något som är värt att notera är det faktum att La Bombonera var indisponibel som hemmaplan redan ifrån starten av 1984. Boca Juniors höll nämligen på att renovera upp sin arena eftersom flera läktarsektioner var eftersatta och riskerade att rasa om ingenting gjordes omgående. I stället spelade Boca de flesta matcherna på Vélez hemmaplan Estadio José Amalfitani, men även några på Huracáns Tomás Adolfo Ducó.

Trots den överkomliga gruppen, i Nacional-turneringen, inledde Boca svagt och lyckades bara kryssa i de två inledande matcherna mot Newell’s och Ferro. Visserligen lyckades de att besegra Talleres med 2-0 och därefter Ferro med 1-0, men snart skulle förlusterna komma igen. När dessutom Talleres och Newell’s presterade bra och när Boca föll borta mot Rosarioklubben, efter ett sent mål av Víctor Rogelio Ramos, hamnade storklubben trea i gruppen och missade därigenomvidare spel i turneringen.

Härnäst väntade Metropolitana och där fick Boca en närmast katastrofal start på säsongen. Lagets första trepoängare kom först i den nionde omgången och som ett resultat av detta fick, föga förvånande, tränaren López sparken. In på hans plats kom i stället Dino Sani och lagets första seger kom i ett möte mot Unión, efter ett sent avgörande, på ett delvis nyöppnat La Bombonera, efter att vissa renoveringar färdigställts.

När vi befann oss i mitten av juni 1984 började ett missnöje att gro inom Bocas spelartrupp. Spelarna hade nämligen inte fått utbetalt sin lön i tid och strejken hotade storklubben. Den 18 juni tog agenten, till flera av spelarna, Guillermo Cóppola kontakt med Bocas kassör Héctor Martínez Sosa om främst utbetalningarna av Ricardo Garecas och Oscar Ruggeris kontrakt. De båda var nämligen de spelarna som klubben var skyldiga mest pengar.

Martínez Sosa lovade att pengarna skulle betalas ut på fredagen den 22 juni, men föga förvånande dök inga slantar upp. Kassören bad om ytterligare några dagars respit för att han skulle kunna fixa fram pengarna, vilket Cóppola gick med på. Den 28 juni meddelade Martínez Sosa att han behövde ytterligare en dag, vilket Cóppola meddelade vidare till Gareca och Ruggeri. De båda spelarna accepterade men slog samtidigt också fast att; ”om inte pengarna kommer imorgon, spelar ingen av oss mot Vélez på söndag.”

Dagen efter – alltså den 29 juni – besökte Cóppola återigen kassören för att få utbetalt pengarna. Martínez Sosa öppnade en väska som innehöll 107,000 dollar av lagfarter i hans fastigheter. Cóppola tackade först nej till erbjudandet, men övertalades av kassören med löftet om att kontanter skulle dyka upp vilken dag som helst.

Lagfarterna gjorde också att Gareca och Ruggeri spelade matchen mot Vélez Sarsfield som Boca också vann med 2-1 efter dubbla mål av nämnda Gareca. Samtidigt var inte Ruggeri sen att prata gott om klubbens kassör Martínez Sosa; ”Det är inte bara för att han har betalat oss nu, men han känns verkligen som en väldigt seriös person, som håller sitt ord, och är en av de bästa som jag har sett så lär långt inom klubben.”

Den 4 juli knatade Cóppola återigen upp på kassörens rum och nu handlade det om pengarna som klubben var skyldiga hela spelartruppen. Sammanlagt pratade vi om en summa på lite över 800,000 pesos. Kassören meddelade att det dessvärre inte fanns tillräckligt med uppbackning ifrån övriga i storklubbens styrelse för att kunna betala ut den här summan. Med andra ord hade ingen – i övrigt – lyft ett finger för att försöka lösa skulden och lugna spelarnas ilska.

Därutöver gav Cóppola tillbaka lagfarterna eftersom de ändå inte täckte hela summan. Martínez Sosa tackade för gesten och lovade att återkomma så snart som möjligt med förhoppningsvis de beryktade pengarna. Det hela slutade, föga förvånande, inte särskilt lyckligt. Kassören avgick eftersom han inte kunde lösa situationen och Cóppola marscherade till presidenten Coriglianos kontor för att meddela att spelatruppen tänkte gå ut i strejk och inte spela matchen mot Atlanta på söndagen den åttonde.

Bocas president försökte få agenten att tänka om och övertala truppen om att spela matchen, men nu hade bägaren runnit över. Agenten uttalade sig till tidningarna som väntade utanför hans hem och förkunnade anledningen till den uppkomna situationen.

”Den här historien började redan när laget vägrade att resa till Córdoba, för att möta Instituto, den 22 december i fjol. Kanske p.g.a. dålig kommunikation tog klubbledningen detta som ett politiskt ställningstagande ifrån min sida, men det hade absolut ingenting med politik att göra. Jag har – och kommer aldrig att bland mig i klubbens politiska förehavanden. Dessutom vill jag visa för klubbledningen att den här truppen står enad och att de inte har någon lust att hamnade i samma situation som de gjorde 1982 när laget gick sex månader utan att få betalt.”

Samtidigt menade också Cóppola på att storklubben stoppade den största delen av summan, ifrån Europaturnén, i egen ficka, vilket han inte tänkte tillåta.

”Nu kommer den här turnén till Europa och för varje 600 dollar som laget tjänar för varje enskild match går endast 273 till spelartruppen. Detta är något som vi, under inga omständigheter, kan acceptera.”

Han meddelade också klart och tydligt att det som krävdes var helt enkelt att hosta upp pengarna, som klubben var skyldiga spelartruppen, annars skulle inte laget dyka upp till mötet med Atlanta.

”På grund av allt det som jag har sagt nu har spelarna bestämt sig för att inte spela mot Atlanta. Hur detta ska lösas? Boca måste betala de 7,6 miljoner pesos som de är skyldiga laget. Det finns ingen annan lösning.”

Trots att strejken var ett faktum bestämde sig ändå klubbledningen för att skicka ett telegram till samtliga spelare där de uppmanade de till att komma till samlingen på klubbens anläggningar. Endast två spelare dök upp och presidenten Corigliano blev vansinnig. Samtidigt som han skickade iväg ytterligare ett hot om sanktioner, mot spelarna, ifall de inte infall sig vankade huvudtränaren Dino Sani av och an i La Bomboneras katakomber.

Spelarna var emellertid orubbliga i sin övertygelse och satt stilla hemma hos Cóppola i väntan på att få sina skulder betalda. I samma veva dök plötsligt ledaren för Bocas Barra (La Doce) El Abuelo upp för att ta reda på vad som höll på att ske. Han ställde sig visserligen bakom spelarnas krav, men det skulle snart visa sig att samtliga supportrar inte delade den här åsikten.

Söndagen den 8 juli var det dags för Boca Juniors att ställas mot Atlanta helt utan sina ordinarie spelare. I stället återfanns endast ungdomsspelare i startelvan som sprang ut för att ta sig an det gulblåa laget. När Bocas spelare sprang ut på planen hördes hur supportrarnas missnöje med de strejkande spelarna skulle yttrat sig. Publiken sjöng ljudligt; ”esos chorros de mierda no quieren jugar, que se vayan y no vuelvan nunca más.” (De här idioterna vill inte spela, låt de försvinna och aldrig någonsin komma tillbaka igen).

En annan intressant sak i sammanhanget – och något som gjort mötet med Atlanta 1984 till ett historiskt sådan – hade att göra med Bocas matchtröjor. De var nämligen tvungna att spela i andra tröjor än sina vanliga blåa. Detta eftersom Atlanta använde likadan färg. Dessvärre hade inte Boca några alternativa tröjor att tillgå utan fick snabbt ordna fram ett gäng vita tröjor som man valde att måla numren med målarfärg på ryggen. I takt med att matchen fortlöpte började emellertid färgen att rinna längs med spelarnas ryggar till följd av svetten. Som en följd av detta lyckades Boca övertala domaren att få använda hemmatröjorna under den andra halvleken.

Atlanta vann matchen med 2-1 och någon sinnesfrid var knappast i antågande för storklubben. Dessutom valde presidenten Corigliano att svinga mot de strejkande spelarna.

”Ingen person utpressar mig. Boca har ingen skyldighet att betala ut bonusen, men vi kommer att göra det ändå. Inom truppen finns inte den sammanhållningen som vissa har påstått existera. Det fanns nämligen vissa spelare som kom till mig och sa att de ville spela matchen. Det gjorde mig känslosam att se de unga killarna ta för sig idag. Detta är vad allt handlar om – att vilja bära Bocas tröja. De som inte spelade är inte värdiga att bära denna tröja.”

Spelarna som var med i strejken stängdes av i upp till trettio dagar. Mitt i all turbulens ansökte plötsligt Corigliano om tjänstledigt i sextio dagar. Många såg detta som ett försök att undkomma kritiken – och turbulensen, men hursomhelst accepterades förfrågan. Samtidigt poängterade huvudpersonen själv att om konflikten skulle lösas, medan han var borta, hade han inga problem med att kliva åt sidan för gott. ”I första rum befinner sig alltid Boca och därefter kommer personerna.”

Många såg också Coriglianos plötsliga kliv åt sidan som ett försök att sänka klubben ordentligt. En teori var att presidenten hoppades på att motståndet skulle bli så pass markant försvagat om klubben sjönk ner till ruinens brant. Om detta stämde kunde inte Corigliano ha haft mer fel.

Jorge Vidales tog över temporärt som president och Martínez Sosa kom tillbaka som kassör. Han fick uppgiften att närma sig en grupp med hängivna – och förmögna supportrar, vilka var intresserade av att hjälpa klubben ur den ekonomiska krisen. Den här samlingen kallade sig för ”Los Notables” och innehöll flera företagsledare och andra rika personer. Flera av de skulle också ha stor inverkan på Boca Juniors historia både före – och efter den ekonomiska krisen på 80-talet. De två mest erkända var den forne presidenten Alberto J Armando och Carlos Heller.

Vidales första uppgift som president var annars att ta bort avstängningen på spelarna och återigen tillåta de att träna med klubben. Tränaren Dino Sani konstaterade krasst att det var dags att börja om ifrån noll och börja bygga upp något nytt – och hållbart.

Med endast en träning tillsammans lyckades ändå Boca besegra Instituto med 2-1 på La Bombonera. Jublet som kom efter att Ruggeri nickat dit segermålet, under slutskedet av matchen, vittnade litegrann om hur betydelsefull den här segern var för storklubben. Vänsterbacken Carlos Córdoba lämnade planen tårögd efteråt och var otroligt glad över segern.

”Idag ser vi människor närma sig Boca som vi tidigare inte sett. Folk som sträcker ut en hand när Boca behöver de som mest (Los Notables). Detta är vår stora triumf. Just därför känns det som att gud lös upp oss en aning idag. Detta eftersom vi var pressade att vinna och lyckades på ett mirakulöst sätt att göra det.”

Det fanns ljusglimtar i mörkret, men dessa skulle snart försvinna igen. Corigliano började märka att hans frånvaro kanske rent av var bra för Boca och började således att planera sin återkomst. Detta gjorde också att de flesta inom Los Notables bestämde sig för att kliva åt sidan. Alberto J Armando sa bland annat så här om presidentens återkomst.

”Jag kommer att lämna och vad jag har förstått kommer de flesta att göra samma sak. Det har inte att göra med att vi är emot Corigliano, utan eftersom jag förstår att ifall han kommer tillbaka är det för att han har med sig lösningar. I sådana fall behövs inte vi.”

Men några lösningar hade inte den gode Corigliano. Tvärtom. Fredagen den 24 augusti publicerades plötsligt ett telegram ifrån den nationella tribunalen där det stod följande; ”Lägg märke till att datumet för aktionen av Boca Juniors hemmaplan (La Bombonera) kommer att ske den 7 september 1984 klockan 14:00.”

Boca Juniors skuldberg var alltså så pass stort att nu hotades deras hemmaplan att auktioneras bort. En iskall kalldusch sköljde över storklubben. Som följd av det inträffade kunde inte Boca betala byggarbetarna som höll på med renoveringen av läktarna. Detta i sin tur ledde till att klubbens anläggningar fick bommas igen totalt. Ljuset hade definitivt släckts.

Totalt sades det att Boca hade skulder på nära 600,000 dollar, vilket var astronomiska summor i Argentina på den här tiden. Pratet i tidningarna, på stan och läktarna var att det fanns en stor överhängande risk att Boca Juniors skulle gå under och försvinna helt ifrån den argentinska fotbollskartan. P.g.a. att byggarbetarna inte kunde få sin lön stängdes alltså, som sagt, La Bombonera igen totalt.

”Till följd av dessa omständigheter finns det inget annat alternativ än att bomma igen arenan helt och hållet. Jag säger inte att det finns en risk att den ska rasa, men det finns heller ingen som kan garantera att detta inte kommer att ske. För att vara helt ärlig finns risken där.”

Spänningarna mellan folk inom klubben, Los Notables och presidenten Corigliano blev allt stramare. Samtidigt meddelade kassören Martínez Sosa att han ämnade att lämna sitt ämbete för gott. Carlos Heller menade på att Corigliano inte borde komma tillbaka ifall han verkligen menade att han prioriterade Boca högst.

”När han försvann började folk prata med varandra som tidigare aldrig skulle ha drömt om att sitta vid samma bord. Om han verkligen menar att han älskar Boca, då borde han också konkretisera det han har lovat (att avgå).”

Diverse personer inom Los Notables kom på olika sätt för att dra in pengar till storklubben. Bland annat lyckades en sälja rättigheterna på tröjorna och det fanns även ett försök att få medlemmarna att betala en engångssumma på mellan tusen – och tvåtusen pesos.

Mellan den 15 augusti och den 23 september hade Boca inga ligamatcher att spela, utan bestämde sig i stället för att ge sig iväg på en turné till Europa och Nordamerika. Under denna resa mötte laget bland annat Aston Villa, Panathinaikos och FC Barcelona. Mot de sistnämnda fick de lida en smärtsam förlust med hela 9-1. Det var också under den här turnén som målvakten Hugo Gatti testade på att spela anfallare i en av matcherna.

Med Corigliano tillbaka som president ökade spänningarna på flera håll. Kassören Martínez Sosa stannade kvar trots att han fått ta emot en rad mordhot ifrån anonyma personer. ”Jag är kvar för att visa de här fegisarna att jag inte är rädd” lät han bland annat meddela.

Boca hann precis komma hem ifrån Europaturnén när det var dags att spela ligamatcher igen. Platense stod näst på tur, men eftersom laget kommit hem dagen innan mötet bestämde sig tränaren Dino Sani för att ställa upp med ett reservbetonat lag. Matchen slutade 1-1 och det fanns inte särskilt mycket positivt att ta med sig.

Ilskan ifrån supportrarna bubblade också under ytan. Inte blev det bättre när två spelare senare bestämde sig för att lämna klubben för ärkerivalen River Plate. De vi pratar om är Ricardo Gareca och Óscar Ruggeri. Den förstnämnda fick en inte allt för smickrande ramsa tillägnad sig ifrån Bocas supportrar; ”Gareca han har cancer, han måste dö.” Själv beskrev han i tidningen El Gráfico att han aldrig riktigt kunde glömma den ramsan.

Den 11 oktober meddelade sexton spelare i Boca Juniors, via spelarfacket, att eftersom de inte hade fått sina löner utbetalde ansåg de att de var fria att lämna klubben gratis enligt en paragraf i spelarfackets stadgar. Ytterligare några var lite mer återhållsamma, men skrev även de att Boca skulle släppa dem. Nu stod storklubben, mer eller mindre, utan ett lag och fick återigen förlita sig på sina ungdomar. Supportrarna var inte sena att visa sitt missnöje; ”ole le le, ola la la, a esa camarilla la vamos a matar” (ole le le, ola la la, den här klicken ska vi döda).

Corigliano försökte med ett sista desperat drag att ta in några kreditföretag som skulle täcka för skulderna, men detta gick inte vägen. Hans tid i storklubben var på väg att rinna ut och nu vändes blickarna i stället mot en annan herre vid namn Antonio Alegre. Han skulle senare bli känd som mannen som räddade Boca Juniors ifrån undergång och detta är inte, på något sätt, ett oförtjänt – och överdrivet epitet.

Alegre var en otroligt generös person som, bland annat, gav Boca Juniors pengar ur egen fick utan att varken kräva de tillbaka – eller för den delen gå ut med det offentligt. Hans drivkraft var uteslutande kärleken till klubben.

Corigliano hade inte längre särskilt många bundsförvanter kvar inom klubben och han insåg snart att loppet var kört. Efter att ha förlorat mot Unión och därefter Temperley bestämde han sig för att avgå. Samtliga krafter styrde nu kosan mot Alegre och vid en uppmärksammad middag bestämdes det att han skulle vara ansiktet utåt för att leda laget ur den förestående krisen.

”Nu ska vi arbeta tillsammans, på ett seriöst sätt, och ju mindre vi snackar desto bättre är det.”

Alegre var, som sagt, en förmögen herre som hade gjort sig en rik inom byggbranschen. Men han hade en sak emot sig. Han var inte någon särskilt god vän med fotbollsförbundets president Julio Grondona. Däremot vägdes detta upp med hans nära vänskap med landets dåvarande president Raúl Alfonsín och det faktum att Alegre var en framträdande personlighet inom partiet UCR.

Resultaten på fotbollsplanen fortsatte dock att gäcka Boca Juniors. Bland annat föll man i Superclásico-mötet med 4-1 mot River Plate. Klubben annonserade under slutskedet av året att samtliga spelare var försäljningsbara och att en ordentlig utrensning i truppen skulle ske.

Föga förvånande valdes Alegre till ny president och under slutskedet av året fick arton spelare ett kontraktsförslag kring en förlängning med storklubben. Två av de valde att neka och gick i stället till River Plate. Vid det här laget vet ni vilka det handlade om (Gareca och Ruggeri). I samma affär gick Carlos Tapia och Julio Olarticochea i motsatt riktning.

Antonio Alegre hjälpte, under åren som följde, till med att betala av Boca Juniors skuldberg och var den personligheten som storklubben desperat behövde vid den här tidpunkten. Det fanns nämligen ett flertal ögonblick, under 1984, när Boca Juniors var ruskigt nära att försvinna helt ifrån den Argentinska fotbollskartan. Lyckligtvis gjorde de inte det.