Matías Almeyda Del 4: Tränarkarriären, revanschen med River Plate och brevet ifrån Diego Maradona

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Efter River Plates dramatisk nedflyttning till Primera B var det dags för någon form av förändring. Dessutom gällde det för storklubben att vakna till liv igen och resa sig. Detta var inte en plats de ville stanna på särskilt långt tid.

Almeyda bestämde sig omgående för att spelarkarriären var över. Kroppen orkade helt enkelt inte längre utan nu var i stället ett nytt kapitel i antågande.

”Jag pratade ofta ganska mycket fotboll med Passarella (presidenten) och han frågade mig ifall jag tänkte fortsätta att spela efter säsongens slut. Det tänkte jag inte och då föreslog han i stället att jag skulle bli tränare. Jota Jota ville nämligen inte fortsätta och därför dök möjligheten upp för mig. Därför blev det så. Dagen efter nedflyttningen, efter att knappt ha sovit en blund, ringde jag Passarella och frågade om erbjudandet fanns kvar.”

Givetvis fanns erbjudandet kvar och Almeyda kritade, strax därefter, på ett avtal med River Plate och blev därigenom deras nye tränare. Han var mer än redo att utkräva revansch för fjolårets fiasko. Givetvis var han väl införstådd med vilken utmaning han – och laget stod inför, men Almeyda skrämdes inte av detta.

”Den ryggsäcken fick jag satt på mig direkt efter samtalet med Passarella. Jag var väl införstådd med alltihop. Det var inte så att jag kände mer press ju längre tiden gick. Jag har alltid trott på mig själv inom fotbollen.”

Almeyda fick bara ett fåtal dagar på sig att bestämma hur truppen skulle formeras och vilka han kunde tänkas vilja ha i sin ledarstab. Framför allt med spelartruppen var det ett extra jobbiga beslut som skulle tas då Almeyda, som bekant, nyligen hade varit lagkamrat med dessa och flera var dessutom nära vänner till honom.

En av de spelarna var Ariel Ortega och Almeyda var tidigt tydlig med att han gärna såg den tekniske mittfältaren som en del av ledarstaben, men inte som en del av truppen. Ortega tog inte emot detta besked med glädje. Tvärtom blev han väldigt upprörd och här uppstod en spricka mellan de båda som hade haft en vänskap ända sedan åren i Rivers ungdomslag.

Samtidigt som Almeyda filade på spelartruppen fanns det ett antal forna River-spelare som kunde tänka sig att vända hem för att hjälpa klubben uppåt igen. En av dessa var Fernando Cavenaghi och han skulle också mycket riktigt snart bli en del av truppen. Därutöver ville även en viss David Trezeguet ansluta sig till den argentinska storklubben. Den franske anfallaren hade nämligen alltid haft en dröm om att få spela för just River.

Almeyda gick tydligt ut och förkunnade, till hela spelartruppen, att ingen spelare var självskriven i laget. Samtliga skulle behöva slåss för sin plats. Den nye tränare hade också haft några djupgående samtal med de unga spelarna i laget och vissa valde att stanna medan andra lämnade. En ung Manuel Lanzini ville ha en garanti kring att han skulle få en startplats, men när han inte fick detta av Almeyda valde mittfältaren att lämna för brasilianska Fluminense.

Almeyda växte mer och mer in i rollen som huvudtränare och började onekligen, efter ett tag, att känna sig bekväm i rollen.

”När jag gjorde min återkomst som spelare började jag direkt att analysera tränarna som jag hade och såg hur de kunde skratta tillsammans med truppen. Det motiverade mig, jag såg hur avslappnade de var när de styrde gruppen.”

En av de personerna som Almeyda rekryterade till sin tränarstab var sin forne lagkamrat i Italien, José Chamot.

”I Italien använda man sig mycket av catenaccio och eftersom han (Chamot) hade spelat där i många år hade han stenkoll på detta.”

Almeyda älskade att studera – och se om lagets matcher ett flertal gånger för att få ett grepp kring hur hans lag spelade – och kunde utvecklas framöver. Många av sina tips och sätt att agera på hade Almeyda snappat upp under åren i Italien. Det dröjde inte heller särskilt lång tid innan Trezeguet förkunnade att Rivers tränare var; ”en väldigt italiensk sådan” – vilket Almeyda själv tyckte var ett gott omdöme. Det ska dock poängteras att det förmodligen hade väldigt lite att göra med hans klädstil. Denna var, som bekant, inte i närheten av den glamouren som italienarna kostade på sig.

I sina snack inför matcherna var Almeyda noga att poängtera för sina spelare att det viktigaste var att de gick ut på planen och hade roligt. Att de njöt av att spela fotboll. Almeydas största mål som huvudtränare med River, förutom att nå uppflyttning, var att skapa en stark grupp och en sammanhållning som kunde övervinna alla tänkbara hinder.

Efter några mindre bra insatser i Primera B läste Almeyda i de argentinska tidningarna att han hängde löst och att klubben hade planer på att ersätta honom med Ángel Labruna. Spelartruppen var tydliga med att de stod bakom sin tränare och dessutom deklarerade presidenten Passarella att han kunde vara lugn. Därutöver hörde även Labruna själv av sig och dementerar uppgifterna. Almeyda kände sig därför tillfreds igen.

Vid nyår spetsades truppen till ytterligare när Leonardo Ponzio och Trezeguet anslöt. Redan under sommarturneringen (januari är som bekant sommar i Argentina) utmärkte sig den franske anfallaren och gjorde flera mål. Därefter dröjde det inte särskilt lång tid innan han presenterade sig även i ligaspelet. Snabbt blev han en publikfavorit och de som hade tvivlat på ifall den åldrande, f.d. världsmästaren, fortfarande hade ett sug efter att spela fotboll, fick tänka om.

Tidningarna började att hinta om att den profilstarka truppen snart skulle innebära problem för River Plate. Fanns inte risken att spelarna som blev bänkade snart skulle bli otåliga och irriterade över sin sparsamma speltid? Almeyda svarade genom att försöka svetsa samman gruppen ännu mer.

En dag kom Fernando Cavenaghi till Almeyda och ville ha ett samtal. Anfallaren kände nämligen en enorm press ifrån supportrarna kring att prestera och leverera mål framåt. Almeyda valde att peppa sin spelare och försäkra Cavenaghi om att tränare stod bakom honom.

Vidare var Almeyda oerhört imponerad över vad Trezeguet kunde bidra med till truppen och hur enormt dedikerad han var under träningarna.

”Det är väldigt vackert att få träna en sådan spelare. Han kryddade till den argentinska fotbollen, inte bara River, med sin träningsflitighet, med sina kvalitéer och rörelser. Allt han gjorde var bra. Dessutom var han oerhört ödmjuk. När träningen var avslutad brukade han stanna kvar och köra avslut som vilken ung, aspirerande, grabb som helst.”

Känslan var också att Almeyda var populär bland sina spelare då de ofta sprang ut och kramade om honom efter att de gjort mål.

Säsongen i Primera B blev allt annat en enkel för River Plates vidkommande. Tämligen tidigt stod det klart att någon bekväm resa mot uppflyttningen skulle det inte bli. Pressen var hård på laget i allmänhet, och på Almeyda i synnerhet som inte ville något hellre än att leda sitt älskade River tillbaka till Primera Division.

En natt hade han svårt att sova och bestämde sig för att ge sig ut i den närliggande floden och ro i en hel timme. Annars skänkte fiske lite välbehövlig sinnesfrid till Almeydas stundtals turbulenta tankeverksamhet. Att stå där på en brygga, höra vinden susa i träden, och papegojorna sjunga, var som salva för själen.

Inte vid något tillfälle, under hela säsongen, ledde River Plate serien med mer än tre poäng. Konstant befann sig såväl truppen – som supportrarna på helspänn. Nerverna var, bokstavligt talat, utanpå under hela säsongens gång.

En sak som var genomgående för River i Primera B var det faktum att de ofta tappade poäng i slutskedet av matcherna. Vid upprepade tillfällen gick storklubben miste om välbehövliga poäng när det endast återstod ett fåtal minuter av matchen. Kanske var det nerverna, men oavsett vad renderade detta i att River aldrig riktigt kunde rycka ifrån sina motståndare i tabellen.

I den näst sista matchen åkte River på en tung förlust borta mot Patronato i Paraná. I vanliga fall brukade Almeyda kunna sova på bussresan hem till Buenos Aires, men den här gången gick det bara inte. I stället bestämde han sig för att studera motståndarna Almirante Brown, vilka väntade i den avslutande omgången, på sin iPad i bussen. Almeyda väckte också sin assisterande Gaby och frågade om han händelsevis inte kunde göra honom sällskap. Det gjorde han gärna.

Under veckan som ledde fram till avgörandet hemma mot Almirante Brown, på Estadio Monumental, bestämde sig Almeyda för att ta med hela truppen till en ö utanför Buenos Aires. Här kunde de ladda upp i lugn och ro.

När matchen väl skulle spelas blev det givetvis inte någon enkel färd mot de tre poängen. Den första halvleken var krampaktig och spänningen gick verkligen att ta på. Plötsligt klev dock David Trezeguet fram och med dubbla mål frälste han River och skickade de tillbaka till Primera Division där storklubben hörde hemma.

”Först kom ledningsmålet, ifrån straffpunkten, och därefter det andra. När matchen sedan precis hade hunnit blåsas av letade jag rätt på mina assisterande för att ge de en stor kram. Det var känslosamt. Jag grät, trots att jag inte direkt har nära till tårar. Jag grät även när jag stod ensam i tunnel efter matchen. Det var en märklig känsla som är svår att beskriva med ord. En blandning av glädje och lättnad över det som vi genomlevt under hela säsongen.”

Efter matchens slut firade spelartruppen och ledarstaben tillsammans med sina familjer ända in på småtimmarna. Almeyda noterade att det var gruppsammanhållningen som gjort att uppflyttningen blivit verklighet. Det var den som var tungan på vågen och som gjorde att River Plate kunde göra sejouren i Primera B till en ettårig sådan.

När Almeyda skulle minnas tillbaka på åren med River Plate – allt ifrån nedflyttningen till återkomsten året efter – var det just bilden på honom, framför Bocas kortsida, kyssandes klubbmärket, som fastnade i hans minne.

”Det där var absolut jag i min renaste form.”

Inför avgörandet mot Almirante Brown hade Almeyda mottagit ett speciellt brev. Detta var skrivet av hans gode vän Diego Maradona som, trots sina kända sympatier för Boca Juniors, ändå bad till gud att River Plate skulle gå upp igen.

”Det fattas bara två dagar till din stora final mot Almirante Brown och jag har bett till gud att River ska gå upp. Du kommer inte att tro det, men det är sant att jag bett om detta för din skull. Jag sa det till dig häromdagen när vi pratade i telefon att hade det inte varit för dig, hade jag lika gärna kunnat slå på en gammal film och struntat fullständigt i ifall River gick upp eller inte. Jag står bakom dig till döden och hoppas att det går din väg.”

Avslutningsvis hintade Diego också om det brevet som Almeyda hade skrivit till honom som liten och att rollerna nu var ombytta.

”Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle be till gud för Rivers skull. Det är galet. Du gjorde detta möjligt Pelado, jag kan knappt tro att det är sant. Förhoppningsvis går ni upp och förhoppningsvis blir denna bok (självbiografin) en succé. Därigenom kommer människor att få lära känna den personen som jag har kommit nära på djupet. I slutändan blev mitt brev mycket längre än dit. Jag sänder dig en stor kram. Diego.”

Efter tiden med River Plate har Matías Almeyda utvecklas väldigt mycket som tränare. 2014 återupprepade han bedriften som han åstadkom med River och ledde Banfield till uppflyttning ifrån Primera B.

Därefter skördade han stora framgångar i Mexiko när han ledde Guadalajara till en ligatitel, dubbla cupguld samt seger i mellan – och nordamerikanska motsvarigheten till Champions League.

Så sent som i våras var Almeyda återigen en vinnande tränare när han styrde den grekiska storklubben AEK Aten till dubbeln.

Från att ha varit en relativt fattig pojke, ifrån den lilla staden Azul, har Matías Almeyda sannerligen erövrat världen både som fotbollsspelare, men också som tränare. Med ett het temperament, kämpaglöd och stort hjärta har framgångarna kommit. Det finns inte heller någonting som tyder på att fortsatta triumfer inte kommer att anlända under åren som nu följer.