Det är tuffa tider på många håll just nu.
Det är sällan jag har missat fredagskrönikan sedan jag införde dem för ett antal år sedan, men igår blev ett undantag. De flesta som följer mig på Twitter vet varför och hurdan min ångestproblematik har varit de senaste åren och särskilt den senaste veckan.
Men det är inte vad denna krönika ska handla om egentligen. Dock tänkte jag just belysa detta med tuffa tider, för det är sannerligen inte bara jag som har det kämpigt just nu. Jag brukar ibland lyteskomiskt skoja om att; ”det finns alltid grader i helvetet” och någonstans tror jag det är en viktig detalj att haka fast sig vid. Utan att såklart värdera olyckor mot varandra.
Argentina som land har haft det otroligt tung under egentligen hela 2000-talet. Landet har lidit av en kollektiv dissonans som sakta tryckt de mot avgrundens djup. Allt ifrån den totala ekonomiska kollapsen 2001, när den dåvarande presidenten Fernando de la Rúa fick fly Casa Rosada i en helikopter p.g.a. de enorma protester som fanns i landet mot den sittande regeringen, till dagens svårigheter. Det var under den här protestvågen som; ”Que se vayan todos, que no quede ni uno solo” föddes – ”alla ska bort, inte en enda ska stanna kvar”.
Den här ramsan har sedan dess letat sig in på de argentinska läktarna och är ett frekvent inslag när en av landets klubbar sakta har halkat efter och befinner sig månresor ifrån sin storhetsperiod.
För som vi alla vet är oftast fotbollen en reflektion av samhället den verkar i. Jag ska inte ljuga och säga att de argentinska lagen inte skördat framgångar i såväl Copa Sudamericana – som Libertadores, men faktum är också att under 2000-talet har storklubbar som River Plate och Independiente åkt ur landets högsta division och under de senaste säsongerna har ligan halkat markant efter den brasilianska.
Pengarna finns, helt enkelt, inte inom landets fotboll längre. Det är svårt för klubbarna att locka profilerade namn och numera väljer de största talangerna i Sydamerika att gå till antingen Brasilien, USA och Mexiko, eller direkt till Europa.
Ständiga förändringar kring formatet och en liga med tjugoåtta lag har inte heller gjort att kvalitén har slipats till. Samtidigt är många klubbar på ruinens brant rent ekonomiskt. Independiente har så stora skulder att supportrarna själva startat en insamling för att kunna försöka betala av dessa. Samma supportrar som förmodligen inte har särskilt mycket pengar själva att röra sig med.
Det är kris i Huracán som är snubblande nära en nedflyttningsplats och efter förlusten mot Tucumán, häromdagen, började en del supportrar att slåss internt efteråt. Det finns numera så många krutdurkar med klubbar inom den argentinska klubblagsfotbollen att det lär explodera snart på flera olika håll.
Samtidigt blir den ekonomiska krisen i landet sämre för varje dag som går. Stor del av befolkningen lever på existensminimum, den lokala valutan pesos sjunker som ett betongfundament och för bara en drygt vecka sedan begick polisen övervåld mot några desperata demonstranter i delstaten Jujuy.
Ibland är det svårt att tänka på hur andra har det när man själv mår dåligt, men någonstans tror jag att det är viktigt – utan att för den sakens skull jämföra. Allas lidande kan vara precis lika jobbigt för den som drabbas av det och ingenting ska förringas eller vistas bort.
I eftermiddag ska jag bänka mig och kolla på flera matcher i andradivsionen. Förhoppningsvis utan ångest, och kommer ångesten får det vara så. Titta tänker jag hursomhelst göra. Det är tuffa tider just nu, men vi kämpar på. Alla på sitt sätt och under sina förutsättningar.
***
Veckans…
Citat: ”Jag blir full i skratt när jag ser hur de drog den linjen. Jag tycker verkligen inte om att de rånade mig” – Unións tränare, Kily González, var allt annat än nöjd med VAR:s beslut att anullera Corvaláns segermål mot Boca Juniors under torsdagskvällen.
”Helgens måste”: San Lorenzo mot River Plate, under natten mot söndagen (01:30), ska bli väldigt intressant att se. Förutsatt att jag kan hålla mig vaken vill säga.
Fre… lördagskrönikan: Det är tuffa tider
