Efter mycket möda och stort besvär hade Almeyda till sist etablerat sig i River Plate och under kalenderåret 1996 exploderade han ordentligt i sin utveckling. På sex månader upplevde han en rad stora händelser i sin fortfarande unga spelarkarriär.
”Det var sex fantastiska månader. Jag vann Preolímpico med landslaget och spelade bra. Därefter kom jag tillbaka till River och blev helt ordinarie, samtidigt som jag spelade på en hög nivå. Sedan vann vi Copa Libertadores, jag fick debutera i A-landslaget och folk började prata allt mer om mig i tidningarna.”
Almeyda hade nu börjat att utvecklas till en aspirerande spelare som de europeiska toppklubbarna hade börjat att få upp ögonen för. Förutom ovannämnda prestationer gjorde mittfältaren även bra ifrån sig vid de Olympiska spelen i Atlanta under sommaren 1996. Det var också under den här turneringen som Sevillas dåvarande president ringde och meddelade att han var intresserad av att värva Almeyda.
Bara på några månader hade hans marknadsvärde tredubblats och han hade gått ifrån en prislapp på tre miljoner dollar till nio miljoner. Förutom Sevilla sades det även att Barcelona och Real Madrid var intresserade av mittfältarens signatur. Det fanns t.o.m. uppgifter som gjorde gällande att huvudstadsklubben var beredda att använda Fernando Redondo som en del av betalningen för Almeyda.
I samma veva gjorde mittfältaren en intervju med den ansedda tidningen El Gráfico. Här överraskade Almeyda alla med att slå fast att han bara tänkte spela fotboll i ytterligare tre år, innan han skulle ägna sig helt åt jordbruk hemma i Azul. Hans agent på den här tiden, Marcos Franchi, försökte att stoppa publiceringen då han inte tyckte det var några särskilt bra signaler att sända ut till omvärlden att hans klient inte planerade att spela fotboll särskilt länge till. El Gráfico meddelade emellertid att det absolut inte gick att avbryta publiceringen utan att agenten fick, helt enkelt, leva med att detta kom i tryck.
Nu trappades också intresset upp ännu mer för Almeyda. Real Madrid var eggade att nå en överenskommelse, men huvudpersonen själv meddelade sin agent att han hellre gick till Sevilla. Almeyda kände nämligen att han förmodligen inte skulle få någon speltid i den spanska huvudstadsklubben.
Under de Olympiska spelen i Atlanta hade dessutom mittfältaren gjort extra fint ifrån sig i just kvartsfinalen mot Spanien. Argentina vann matchen med 4-0 och Almeyda gav intrycket av att vara en otrolig skicklig offensiv mittfältare – vilket han inte var. Den breda uppfattningen i Spanien var nämligen också att den argentinske mittfältaren var mer lik Maradona än en klassisk defensiv städgumma. Sanningen var emellertid raka motsatsen.
En dag fick han veta att Real Madrid och Sevilla befann sig på Monumental och att båda två ville skriva kontrakt med honom. Båda klubbarna erbjöd nio miljoner dollar för mittfältarens signatur – ett transferrekord på den här tiden – och i slutändan valde Almeyda att skriva på för Sevilla. Därefter dröjde det inte särskilt lång tid innan han befann sig på ett flygplan för att ta sig till den spanska kuststaden.
Väl framme i Sevilla väntade 12,000 åskådare på klubbens hemmaplan för att ta emot sin nye spelare. Omgående anade Almeyda oro. Vad trodde egentligen supportrarna att han var för typ av spelare?
En aning förvirrad tog sig ändå den argentinske mittfältaren till sin nya hemmaplan, men utan att komma ihåg sina fotbollsskor. I stället fick han låna ett par på anläggningen, men problemet var att dessa var på tok för stora och således var det extra svårt att trixa framför sina nya supportrar.
”Om jag ska vara helt ärlig kände jag mig nästan som en clown med de stora skorna. Jag har aldrig varit en särskilt teknisk spelare och med de skorna kan ni bara föreställa er hur det såg ut. Jag trixade litegrann innan jag skickade i väg en höjdboll upp på läktaren. Jag minns att publiken gav ifrån sig ett ’oooohhh’ samtidigt som bollen studsade ner längs med trappstegen på läktaren. Själv skrattade jag för mig själv inombords. Det var helt otroligt.”
Sevilla och Almeyda inledde säsongen uselt och förlorade ett flertal av sina inledande matcher. Samtidigt började vissa av medspelarna att ge ifrån sig gliringar till sin nya lagkompis. Det var nämligen tidigt ganska uppenbart att Almeyda tjänade betydligt mer än de flesta av spelarna som redan fanns i truppen. Han hade, trots allt, varit en profilerad värvning. Dessutom tyckte många av de att han inte levde upp till förväntningarna och frågeställningen, kring vem det egentligen var som klubben hade värvat, började att cirkulera allt mer frekvent.
”De hatade mig redan innan de ens hade lärt känna mig. Jag hade skrivit under ett avtal som liknade det Ronaldo hade i Barcelona, men detta var knappast mitt fel. Det fanns rutinerade spelare i truppen, som Rafa Paz, Jiménez och Monchi, och de tjänade ungefär tjugo procent av det jag gjorde. Detta komplicerad vår relation ytterligare.”
Efter en match tröttnade Almeyda på supportrarnas busvisslingar och bestämde sig för att bita tillbaka. Han skrek några kvädeord och efter detta blev det inte fler busvisslingar på ett tag. Trots detta kände han ganska snabbt att epoken i Sevilla inte skulle bli långvarig. Hans spelstil passade helt enkelt inte in i det system som den spanska klubben använde sig av.
Landslagskompisen José Chamot tipsade Lazio – som han själv spelade för – att de borde se över möjligheten att värva in Almeyda ifrån Sevilla. När den italienska klubben väl kom till Spanien för att studera argentinaren blev han utvisad mot Barcelona. Lyckligtvis hade emellertid Lazio sett diverse videoklipp på mittfältaren och blev övertygade om att de borde värva honom.
När Almeyda kritat på kontraktet med Lazio fick han omgående veta att det fanns två saker han behövde se upp med i den italienska huvudstaden; ”akta dig för kvinnorna och att förlora derbyt mot Roma.”
Den breda uppfattningen är att Almeyda nådde sin högsta nivå, i karriären, under åren med Lazio och detta är också hans egen åsikt i frågan.
”Under åren med Lazio syntes helt klart den bästa varianten av Almeyda. Jag hade ett enormt självförtroende samt fick ta emot mycket kärlek – och stöd ifrån supportrarna. Det gick otroligt bra för oss och vi skrev historia.”
Omgående märkte Almeyda också av att han kommit till en förening med betydligt större harmoni än den han kom ifrån. Under den sista tiden i Sevilla hade det varit väldigt stökigt och klubben hade dessutom åkt ur landets högsta division. Hos Lazio fann han ett lag som var redo att slåss om de översta platserna i tabellen.
Givetvis var det också positiv att ha sin landsman Chamot i laget som ett stöd och han skulle komma att hjälpa Almeyda med saker såväl på – som utanför planen. Omgående fick nämligen mittfältaren uppleva, på nära håll, hur extremt välklädda – och fåfänga de italienska spelarna var. Själv brukade Almeyda dyka upp till träningsanläggningen i t-shirt och jeans. Många av de italienska spelarna hade nog aldrig inhandlat ett par jeans tidigare i sina liv. Han stack också ut med sina många tatueringar där bland annat en indian på överarmen fångade lagkamraternas uppmärksamhet.
En dag föreslog Chamot honom att de skulle gå och shoppa lite nya kläder för att inte Almeyda skulle behöva sticka ut allt för mycket i omklädningsrummet. Mittfältaren höll med sin landsman och lade delvis om sin stil en aning. Dock var det såklart svårt för honom att helt och hållet ändra på den han var. Almeyda har nämligen alltid varit raka motsatsen mot snofsiga kostymer och skjortor.
Under åren med Lazio fick Almeyda uppleva den italienska klubbens kanske allra främsta storhetsperiod i historien. Redan under den andra säsongen blev han utsedd till hela ligans bästa mittfältare och under tredje säsongen var han med om att vinna Serie A. Förutom detta vann Almeyda även två Coppa Italia-titlar med Lazio, Supercoppa Italiana en gång och den europeiska Supercupen ytterligare en gång. Lägg därtill att han var en bärande spelare när den italienska klubben lyfte pokalen i Cupvinnarcupen 1999.
Almeyda har själv beskrivit hur han tränade mycket styrka under sina år i Italien för att kunna matcha sina motståndare på bästa möjliga sätt. Ganska snabbt utvecklades han också till en av Serie A:s bästa bollvinnare och det rådde inget tvivel om att Almeyda, dessutom, hade fångat supportrarnas gunst.
Under tiden med Lazio var han även lagkamrat med, förutom Chamot, landsmännen Diego Simeone, Juan Sebastián Verón och Roberto Sensini. Med just Simeone utvecklade Almeyda en nära vänskap och de båda delade till exempel alltid rum med varandra under landslagssamlingarna. Sina olikheter till trots fann de ändå varandra och blev goda vänner. Simeone var, redan på den här tiden, besatt av fotboll. Han tänkte – och pratade i stort sett inte om någonting annat. Almeyda däremot gillade att ta det lugnt och röka några cigaretter på hotellrummet. Detta samtidigt som Simeone ville lägga sig tidigt för att vara utvilad morgonen efter.
Almeyda har sagt att han själv var professionell som fotbollsspelare när han var 18 år och därefter när han hade fyllt 35. Däremellan var det dock mer tveksamt med den saken.
Framgångarna med Lazio innebar också att Almeyda blev en frekvent – och viktig pjäs i det argentinska landslaget. Detta trots att klubben försökte övertyga de argentinska spelarna om att inte resa till landslagssamlingarna. Enligt Almeyda blev de erbjudna 100,000 dollar var för att tacka nej till landslaget. Ingen av de gick emellertid med på detta.
Över lag hade Almeyda en fin relation med sin tränare Sven-Göran Eriksson. I sin självbiografi beskrev mittfältaren sin forne tränare som en rättvis och lugn ledare, som han tyckte bra om. Dock fanns det ett tillfälle som de båda inte alls var överens om saker och ting. Under en träning inför Supercupfinalen mot Manchester United fick Almeyda reda på att han skulle få börja på bänken mot den engelska storklubben. Fly förbannad kastade han av sig sin träningströja och åkte hem innan träningen var över.
Väl hemma satte han på sig sin pyjamas och gick till sängs för att försöka sova bort frustrationen. Det dröjde emellertid inte särskilt lång tid innan klubbens sportchef knackade på dörren och undrade vad som hade skett. Det hela blev en något bisarr situation där Almeyda satt i sängen och diskuterade med den kostymklädde sportchefen. Mittfältarens fru Luciana beskrev det hela som att hennes make gjort; ”en John Lennon” och syftade då på när den gamle Beatles-artisten, tillsammans med sin sambo Yoko, sittstrejkade mot Vietnamkriget inne i sängen på ett hotellrum och vägrade att lämna. Själv konstaterade Almeyda i efterhand att han hade agerat själviskt – och egoistiskt.
”Jag sa till honom (sportchefen) att jag ville att klubben skulle sälja mig, att jag inte tänkte komma tillbaka till träningsanläggningen. Det var helt galet ifrån min sida. Jag agerade extremt egoistiskt och det är därför som jag alltid har slagit fast att vi alla begår misstag genom livet.”
I slutändan startade ändå Svennis med Almeyda i finalen mot Manchester United. En match som för övrigt den italienska klubben vann med 1-0 efter att Marcelo Salas gjort finalens enda fullträff.
Tiden i Lazio led emellertid mot sitt slut, även om Almeyda själv ville stanna. Huvudstadsklubben hade nämligen börjat förhandla kring en övergång för Hernán Crespo – ifrån Parma – till Lazio och tänkte använda Almeyda som en del i betalningen. Affären gick i hamn mot mittfältarens vilja och avtalet med Parma kritades under strax efter det nya milleniets intåg.
Nu skulle problemen på allvar börja att dugga tätt för Almeydas vidkommande. Först och främst var han involverad i en ganska bisarr Tv-intervju där han konfronterade sportchefen för Lazio – tillika presidentens son – Sergio Cragnotti. Denne slog fast att han tyckte det var tråkigt att få se Almeyda sittandes på läktaren i lagens senaste möte, varpå mittfältaren dundrade tillbaka följande;
”Tycker du att det var tråkigt? Det var ju du som skickade mig till läktaren. Det var ju du som kastade ut mig ifrån Lazio trots att jag trivdes väldigt bra där.”
Cragnotti tyckte att Almeyda hade en tråkig ton mot honom och intervju avslutades tämligen hastigt. Det hela indikerade dock tydligt på vilken infekterad övergång det hade varit för Almeyda att gå ifrån Lazio till Parma.
Hos den blågula klubben gick det inte heller särskilt bra sportsligt. Redan under den andra säsongen, för Almeyda i klubben, var Parma ett bottenlag samtidigt som de hade en enormt ansträngd ekonomisk situation. Den argentinske landslagsmittfältaren hade en ganska saftig lön och denna skulle snart Parma få svårt att betala.
Efter ytterligare en förlust i ligaspelet fick Almeyda reda på att en grupp arga supportrar väntade på honom utanför arenan. Lösningen blev att mittfältaren fick hoppa in i bagageutrymmet på en släktnings bil och därigenom smussla sig ut ifrån arenan. Några dagar senare förklarade han för några kompisar, som spelade rugby, vad som skett och de lovade att stå vakt vid nästa match ifall något liknande skulle ske.
Mycket riktigt dök några ilskna supportrar upp även nästa gång och en av dessa ansåg att Almeyda skulle be om ursäkt eftersom han – enligt supportern – hade gett fingret åt supportrarna. Almeyda vägrade och fick hjälp av sina rugbykompisar att ta sig till bilen. Lyckligtvis utvecklades aldrig något slagsmål, eller dylikt, men hela situationen runt Parma var inte särskilt angenäm på den här tiden.
Ganska snart märkte Almeyda också att klubben försökte att bli av med honom – och det lukrativa kontrakt som han stod under. Han föreslog att de skulle låta honom lämna gratis, men det gick inte Parma med på. De ville ha betalt för en övergång. Samtidigt började en rad märkliga händelser att ske. En morgon vaknade Almeyda av att hans pickup var borta ifrån uppfarten. Det visade sig att denna hade blivit konfiskerad på lösa grunder. Parma är en liten stad och de som styrde klubben, på den här tiden, hade även ingångar i andra delar av samhället – något som Almeyda snart skulle bli varse om.
En av argentinarens lagkamrater, Savo Milósevic, råkade ut för samma sak då hans båda Mercedesbilar konfiskerades en natt. Dessutom blev han pistolhotad utanför sitt hem. Plötsligt en dag när Almeydas fru Luciana skulle lämna huset för att köra i väg med sin dotter kom hon på att hon glömt något och vände tillbaka. Då upptäckte hon att dörren stod på glänt och tillkallade polisen. Inga brottslingar fanns kvar i fastigheten och inte heller hade någonting stulits. Däremot hade någon tryckt dit en stor siluett av en hand på deras ytterdörr – ett märke som den lokala maffian ibland använde sig av.
”Det hela var extremt märkligt. Det kändes som att man var med i någon bisarr film.”
Tiden i Parma började obönhörligen att lida mot sitt slut och efter världsmästerskapet, i Sydkorea/Japan 2002, återvände inte Almeyda till klubben igen.
Under åren i Italien hade, som sagt, Almeyda vuxit ut till en viktig del av det argentinska landslaget. Första gången som mittfältaren togs ut var redan 1991 och då hade han ännu inte hunnit debutera för River Plate i Primera Division. När världsmästerskapet skulle spelas i Frankrike 1998 var han emellertid en viktig del av Passarellas landslag.
Vid det här laget hade Almeyda börjat att bli plågad av ett efterhängset bråck – och detta skulle störa honom under ett par år framöver. Under hela världsmästerskapet i Frankrike fick han ta återupprepade injektioner med smärtstillande för att klara av den enorma smärta som vällde över honom. Därefter lyckades han att spela, i princip, samtliga minuter av mästerskapet när Argentina tog sig hela vägen till kvartsfinalerna. Väl där föll de dessvärre mot Nederländerna efter ett sent mål av Dennis Bergkamp.
”Fotbollsspelaren lider ännu mer av att bli utslagen ur ett världsmästerskap än vad supportrarna gör. Detta eftersom han måste genomlida otacksamheten ifrån sitt eget folk som går ifrån att ha sett dig som ett fenomen till att beskåda dig som ett fiasko.”
Marginalerna mellan framgång och ett fiasko är som bekant extremt liten inom idrottsvärlden. Inte heller världsmästerskapet 2002 blev någon succé för Argentina. Faktum är att den här gången gick det verkligen att prata om ett monumentalt fiasko för landslaget.
Argentina hade imponerat under kvalspelet och ledda av den excentriske förbundskaptenen Marcelo Bielsa – och med en stjärnfylld trupp – trodde nog många att de skulle kunna gå riktigt långti turneringen. I stället blev det respass redan efter gruppspelet när Argentina bara tog fyra poäng i en grupp som innehöll Nigeria, England och Sverige.
”Den bedrövelsen som var efter det mästerskapet var enorm. Alla grät, men det som jag minns allra starkast var att se Bielsa gråta. Han visade sälla särskilt mycket känslor, men den dagen var även han helt förstörd.”
Efter världsmästerskapet i Sydkorea och Japan var det, som sagt, dags för Almeyda att byta klubb igen. Den här gången föll valet på Inter, men inte heller här skulle mittfältaren skörda några större framgångar. Laget presterade stundtals uselt och dessutom bröt Almeyda vadbenet vid ett tillfälle. Det blev två säsonger med Milanoklubben, vilka mest är förknippade med en ilsken Almeyda som emellanåt slogs nere på planen och radade upp utvisningar.
Kanske började det bli dags att vända hem till Argentina igen och få lite välbehövlig stabilitet?
***
Läs fortsättningen i morgondagens del 3.
***
enkoppmate.com 