Matías Almeyda. Han gjorde sig erkänd som en passionerad och stenhård mittfältare under sin karriär och kom att representera såväl Lazio som Parma och Inter i Italien. Men om du frågar Matías Almeyda var alltid River Plate den klubben som låg honom allra närmast hjärtat.
Domaren hade precis visat honom det röda kortet och hela La Bombonera busvisslade åt Matías Almeyda. River Plates härförare på planen hade blivit utvisad i säsongens sista Superclásico och med tanke på den svallvåg av känslor som fanns inom honom, där och då, kunde han inte hålla tillbaka. Precis innan han försvinner av planen kysser Almeyda klubbmärket framför den kortsida där Bocas Barra, La Doce, befann sig. Därefter får tre polismän ingripa och ledsaga ner den känslofyllda mittfältaren i omklädningsrummet. Detta var en ansträngd tid för samtliga inom storklubben och för Almeyda var tillvaron inte annorlunda ur det perspektivet. Knappt fyra veckor senare skulle dessutom katastrofen vara ett faktum; River Plate åker ur högstadivisionen för första gången någonsin i historien.
Det här är berättelsen om Matías Almeyda. En arbetarklassunge ifrån den lilla staden Azul ungefär trettio mil sydost om Buenos Aires. Dagen innan den lille grabben kom till världen, i december 1973, hade fadern lovat att han skulle döpa sonen till Jesus ifall allt gick som planerat. Lyckligtvis gjorde det också detta och fadern höll sitt löfte. Dock bestämde han sig för att placera det som andranamn ifall sonen, en dag i framtiden, inte skulle gilla det.
Matías Jesus Almeyda föddes till föräldrarna Oscar och Silvia. Båda hade slutat skolan i förtid eftersom de behövde arbeta för att kunna försörja sig. Oscar vad bilmekaniker, men blev tvungen att ta ett extra jobb för att få tillvaron att gå runt i den växande familjen. Matías hade två äldre systrar och familjen bodde i ett litet hus på endast trettiotvå kvadratmeter.
”Det var alltid kö till toaletten och jag stod alltid sist i denna. Därför var toalettsitsen alltid ordentligt uppvärmd när jag skulle sätta mig.”
Till följd av trångboddheten sov Almeyda i samma rum som sina systrar och man kan, utan att överdriva, säga att de mer eller mindre levde ovanpå varandra. Någon lyx på saker fanns det inte heller. Familjen hade bara en enda TV-apparat och den var fortfarande en svartvit sådan, även om Färg-Tv:n hade kommit till Argentina på den här tiden. Almeyda hade bara ett par jeans, vilka skulle räcka hela året och till allt som de kunde tänkas användas till.
”Vi hade inte särskilt mycket kläder, men de var åtminstone alltid rena. Mamma tvättade nämligen våra kläder varje dag för att vi skulle vara hela och rena.”
Samma sak gällde med skorna där Almeyda också bara hade ett par. Dessa slets emellertid snabbt upp när han spelade fotboll, men då lyckades han övertala den ena storasystern, som hade samma storlek på skorna, att låna ut sina. Fadern sa också till sina barn att det inte var lönt att de pekade på saker och ting i affären som de ville köpa. Ifall han hade råd lovade han att säga till. På vintern öppnade familjen luckan till ugnen för att få in lite värme i huset som saknade någon annan uppvärmning.
”Det hände t.o.m. ibland att jag åt tuggummi ifrån golvet eftersom vi inte hade råd med det själva.”
Familjen Almeyda härstammade ifrån Italien och Spanien, men där fanns även lite gener ifrån den argentinska ursprungsbefolkningen. En del i detta var också att Almeyda, redan ifrån tidig ålder, fick lära sig att sjunga och spela musik inom ”folklore” – traditionsenlig musik och dans. Med gruppen Frontera Sur uppträdde – och tränade Almeyda på detta under flera år, under sin ungdom, och fortsatte sedan med detta även upp i vuxen ålder.
Som sexåring började Almeyda att spela organiserad fotboll för den lilla lokala föreningen Boca de Azul. Därefter fortsatte han att spela i klubben Alumni – med vilka han nådde en hel del framgångar – innan det blev dags att spela för Cemento Armado. En förening som fadern var tränare för.
Överallt dit Almeyda skulle ta sig cyklade han. Enligt egen utsago var han ungefär som ”Forrest Gump, fast på cykel”. Förutom fotbollen hade Almeyda även ett stort intresse för boxning, rally och tennis i sin ungdom. Dock var de två sistnämnda sporterna aldrig ett alternativ för den unge Almeyda – familjen hade nämligen aldrig haft råd med detta.
I unga dar var han faktiskt en framstående målgörare, vilket definitivt inte skulle vara hans signum på äldre dar. Så länge han kunde minnas hade drömmen om att bli fotbollsproffs varit närvarande i hans liv.
”Jag drömde om att bli fotbollsproffs ända sedan jag var liten.”
När föräldrarna inte kunde ta den lille grabben till den lokala parken i Azul fick hans gammelfarmor Teresa göra det. Hon skulle växa ut till en av de viktigaste personerna i Almeydas liv och någon som han alltid såg upp till. Teresa brukade kalla Almeyda för ”min lille mini-Maradona” och bevittnade alltid hans matcher ifrån Tv-soffan. Där satt hon och kramade hårt om sin Jesusstatyett och när han missade en passning sa hon till Jesus; ”du skulle ju hjälpa honom.”
Redan i unga dar testade Almeyda lyckan och provspelade för River Plates ungdomslag. Dock utan att det gick särskilt bra, åtminstone inte de första gångerna som han testade. En kompis hade kontakter i Boca Juniors och föreslog att de båda skulle testa där i stället, men redan på den här tiden var Almeyda fast besluten om att River Plate var hans lag. Kanske lite uppseendeväckande med tanke på att stora delar av hans familj var Boca-supportrar.
”Jag kan inte säga att jag har varit River-supporter sedan födelsen, men jag har sannerligen blivit det med åren. Detta är den klubben som jag har gett allt för och som jag älskar.”
I juli 1987 provspelade han för andra gången med River Plates ungdomslag. Trots att Almeyda brukade spela som anfallare valde ungdomslagets dåvarande tränare – den forne storspelaren Federico Vairo – att omgående placera de unge grabben som defensiv mittfältare.
”Jag provspelade först som åtta, men omgående satte Vairo mig som femma. Jag tyckte att det gick bra, men ändå nådde jag inte hela vägen fram.”
Det blev nämligen inget lyckat provspel den här gången heller för Almeydas vidkommande. Trots detta tyckte han ändå inte att upplevelsen hade varit helt bortkastad. Almeyda hade nämligen fått se Estadio Monumental på nära håll och dessutom kunnat införskaffa sig en autograf ifrån självaste Sergio Goycochea. Därutöver var han fast besluten om att återkomma året efter igen.
Almeyda kom tillbaka ett år senare och den här gången hade han vuxit till sig en aning, samtidigt som han omgående skrev upp sig som femma. Något positivt bar det med sig eftersom han fick återkomma i augusti och därefter i september, oktober och slutligen november. Under den här perioden var Almeyda borta ifrån skolan väldigt mycket, men fadern försvarade sin son. Han siktade, trots allt, på att uppfylla sina drömmar.
I december fick Almeyda slutligen det besked som han hade väntat på. Vairo meddelade, kort och gott, till fadern att ”grabben stannar.”
”När han sa orden; ’grabben stannar’ – vilken oförglömlig fras det var.”
Almeyda fick veta att han skulle återkomma i januari 1988 och ansluta sig till klubbens ungdomslag. Han fick smeknamnet ”Pelado” (den skallige) av tränaren Vairo, vilket i sig kan verka märkligt då Almeyda snarare förknippas med långt hår. Dock hade han betydligt kortare hårsvall på den här tiden och smeknamnet fastnade sedan under resten av karriären.
Den unge grabben anlände till Buenos Aires i en pick-up med stora drömmar och hela sitt bohag i bagaget. Själv var emellertid Almeyda ganska orolig för att bo själv. Han hade nämligen alltid haft svårt att sova ensam och detta var något som bekymrade honom mycket. Almeydas föräldrar var väldigt stöttande, men frågade samtidigt en extra gång om sonen verkligen var säker på att det var detta han ville. Det var Almeyda. Samtidigt konstaterade han krasst att han knappt kunde steka ägg på egen hand. Hela upplevelsen skulle därför, med andra ord, sannerligen bli en stor utmaning för den unge grabben.
Almeyda började att bo på ett spartanskt hostell där han kunde tillaga sina egna mål mat på en liten kokplatta. För det mesta blev det ris, nudlar eller polenta. Ibland kunde han lyxa till det med några milanesas efter att modern varit på besök och lämnat av dessa delikatesser. Lyckligtvis hade han sin faster rakt över gatan, men hon hade många egna barn att ta hand om och Almeyda kunde således bara komma över på middag ibland.
Därefter flyttade han sedan vidare till några bekanta i Temperley och bodde bättre där, men samtidigt var pendlingsavståndet till Rivers träningsanläggning betydligt längre. Med kollektivtrafiken tog det nämligen två och en halv timme, enkel tur. Detta stoppade dock inte Almeyda som lärde sig hur han skulle lyckas att åka tåg utan att behöva betala för biljetten.
”Man kunde oftast plocka upp en biljett ifrån golvet som någon hade slängt. Eftersom där inte stod specifika tider på dem fungerade den även för mig.”
Sakta men säkert närmade sig debuten i River Plates seniorlag. Under 1991 började Almeyda att dyka upp mer och mer frekvent i storklubbens reservlag och vid några tillfällen fick han dessutom sitta på bänken när någon, i A-laget, blev skadad.
Américo Gallego var assisterande till huvudtränaren Daniel Passarella och han hjälpte den unge Almeyda framåt i karriären. Vid ett tillfälle följde Gallego med hem till Almeydas dåvarande flickvän – dit han nyligen hade flyttat – och såg tydligt att det kanske inte var den mest optimala platsen att bo på. Tränaren tyckte i stället att Almeyda skulle komma och bo på storklubbens internat.
Under åren som gått, sedan Almeyda hade anlänt till huvudstaden, hade han gått ner ganska markant i vikt. Han åt dåligt eftersom han hade ont om pengar och dessutom, med tanke på det långa pendlingsavståndet, var Almeyda alltid på språng någonstans. Därutöver hade också tiden ifrån familjen hemma i Azul varit tuff och han saknade nära och kära. Vid ett tillfälle när han hade varit hemma på besök började Almeyda att gråta, varpå föräldrarna undrade om han verkligen var säker på att han ville återvända.
Väl tillbaka i huvudstaden fick Almeyda jobb som städare på Estadio Monumental, parallellt med att han spelade för reservlaget. Därför skulle det knappast vara någon överdrift att påstå att det finns få personer som känner till hemmaplanens innandöme bättre än honom.
Samtidigt fick Almeyda växa upp snabbt och medgav själv att han aldrig hade haft någon riktig ungdom. Redan vid 18-års ålder började Almeyda att röka och skulle fortsätta att göra detta under resterande delen av sin karriär. Själv har han medgett att han brukade röka mellan sju och tio cigaretter om dagen.
”Jag märkte aldrig att det påverkade min fysik eller prestationer. Samtidigt vet jag såklart inte om jag hade blivit ännu bättre ifall jag inte hade rökt.”
Under inledningen på 1992 fick Almeyda till sist göra sin efterlängtade A-lagsdebut. Under försäsongen i Mendoza gjorde han sina första minuter och några dagar senare fick han göra ytterligare ett framträdande mot Independiente i Mar del Plata. Den unge mittfältaren fick dessutom positiva vitsord av tidningen El Gráfico som bland annat skrev följande;
”River inledde dåligt. De saknade Zapata som var avstängd och i det här hålet, på mittfältet, kom Matías Jesús Almeyda in. 18 år gammal, född i Azul, och fylld med vilja, men samtidigt också oerfarenhet.”
Debuten i Primera Division kom sedan mot Unión, men därefter skulle det bli snålt med framträdande för Almeydas vidkommande i River Plate. När 1993 närmade sig sitt slut hade den unge mittfältaren bara stått för totalt sju framträdande i storklubben och sakta började han att bli otålig.
I efterhand fanns det flera saker som huvudpersonen själv kunde peka på som orsaker till att han fick så pass få chanser som han fick. Bland annat vägrade Almeyda att klippa håret, vilket var en bisarr regel som huvudtränaren Daniel Passarella hade infört. Dessutom var det också under den här perioden som han hade rasat i vikt och hade svårt att hävda sig på seniornivå.
”Det svåraste inom fotbollen är inte att nå själva debuten i Primera Division, utan att lyckas stanna på den här nivån. Man tror att man har rört vid himlen när man fått debutera, men sanningen är att man inte ens har kommit halvvägs.”
Almeyda började att fråga sig själv vad han kanske kunde tänkas kunna göra annorlunda för att få chansen och laborerade med sina olika alternativ. Han började också träna extra med sin nye ungdomstränare Alejandro Sabella. Till sist gick ändå Almeyda upp till huvudtränaren Passarella och frågade hur hans framtidsutsikter såg ut i storklubben.
Mittfältaren hade nämligen fått höra att Sarmiento var intresserad av honom och ifall utsikterna, för mer speltid i River, såg mörka ut tänkte han hoppa på det här erbjudandet. Han uppmanades att vänta en vecka eftersom storklubben var nära att sälja Zapata och i sådana fall var tanken att lyfta upp Almeyda i A-truppen. Det sägs att man ska ha lite flyt i karriären och det får man säga att den unge mittfältaren äntligen hade den här gången. River sålde nämligen Zapata och Almeyda fick ta klivet upp.
Under försäsongen 1994 började dock saker och ting att gå emot honom igen. Inom loppet av fyra dagar lyckades nämligen Almeyda med bedriften att bli utvisad två gånger, på lika många matcher, mot Boca Juniors av alla motståndare. Dessutom förlorade River bägge matcherna och Almeyda hade därutöver också fått uppmaningar ifrån Passarella att han skulle försöka ta det lite lugnare i duellspelet, och inte var lika impulsiv som tidigare.
Omgående tänkte Almeyda att det var kört, men fick lugnande uppmaningar ifrån Passarella när han skulle kliva på flygplanet hem igen ifrån försäsongen. Tränaren lade armen på mittfältarens axlar och sa; ”ta det lugnt, det där har hänt mig också när jag spelade fotboll.” En enorm lättnad – och börda släppte omgående ifrån Almeydas axlar.
Detta skulle visa sig blir Passarellas sista säsong som huvudtränare för River Plate innan han valde att ta över det argentinska landslaget. Almeydas speltid ökade för varje säsong som gick och snart hade han lyckats att etablera sig i storklubben. Efter många om och men var nu den hårfagre mittfältaren ifrån Azul en självklar pjäs i en av Argentinas allra största klubbar. Den första drömmen var uppfylld.
***
Läs fortsättningen i morgondagens del 2.
***
enkoppmate.com 