1982: När en oansenlig klubb ifrån Olavarría besegrade det sovjetiska landslaget

1982. Under en kylslagen aprildag för 41 år sedan lyckades en liten oansenlig förening ifrån Olavarría i Argentina med en bedrift som uppmärksammas än idag.

Det sovjetiska fotbollslandslaget hade gått obesegrade i två och halvt år när de anlände till Argentina i april 1982, för att spela två stycken träningsmatcher. Deras senaste förlust hade kommit i november 1979 mot Västtyskland. Därefter hade de alltså spelat nitton matcher i vilka de hade vunnit tretton, och spelat oavgjort i fem.

Tongångarna hemma i Sovjetunionen var således positiva och man såg fram emot världsmästerskapet, i Spanien, senare samma år. Efter att ha misslyckats att kvala in till såväl turneringen 1974, som den fyra år senare i Argentina, var det hög tid att återigen visa världen att Sovjetunionen minsann kunde spela fotboll.

1979 hade deras U20-landslag lyckats att nå finalen av världsmästerskapet som spelades i Japan. Där föll de emellertid mot Diego Madadonas Argentina, men mästerskapet visade ändå på att Sovjetunionen hade en fin årgång i antågande.

Den 14 april var det dags för Sovjet att ställas mot Argentina, på Estadio Monumental, i Buenos Aires. Hemmanationen genomgick, vid den här tidpunkten, en omtumlande tid. Endast tolv dagar dessförinnan hade nämligen Argentina invaderat Las Malvinas (Falklandsöarna) och en infekterad konflikt med engelsmännen hade startats.

Träningsmatchen slutade 1-1 efter att Ramón Díaz gjort Argentinas mål under slutskedet av den första halvleken. Sovjeternas fullträff, å andra sidan, prickades in av Khoren Oganesian. På läktarna satt det sovjetiska landslagets nästkommande motståndare och studerade sina stundande rivaler.

Vilka var då detta?

Club Social y Deportivo Loma Negra är en liten oansenlig förening ifrån staden Olavarría i Buenos Aires-provinsen. Klubben hade sin gyllene epok under inledningen på 80-talet då de stod för några riktigt fina prestationer i de nationella Nacional-tuneringarna. 1981 hade de, till exempel, varit snubblande nära att ta sig vidare till kvartsfinalerna, men föll i slutändan på sämre målskillnad än River Plate.

En stor del i framgången hade cementföretaget Loma Negra – och dennes ägare Amalita Lacroze de Fortabat varit. Han pumpade nämligen in stora pengar i klubben och detta var också en av anledningarna till att Loma Negra fick möjligheten att ställas mot Sovjetunionen, tre dagar efter deras möte med Argentina.

Det sovjetiska landslaget krävde nämligen 30,000 dollar för att gå med på en träningsmatch mot den argentinska föreningen. Detta var stora pengar för vilken klubb som helst i Argentina, på den här tiden, och inte minst för en liten klubb som Loma Negra. Lacroze de Fortabat hostade emellertid upp pengarna och matchen kunde därmed genomföras.

Ganska omgående blev det tydligt för alla att sovjeterna underskattade sina motståndare betänkligt. Till skillnad ifrån mötet med Argentina valde deras förbundskapten att lufta några reserver mot Loma Negra. En av spelarna i det argentinska laget, Osvaldo Rinaldi, minns också underskattningen.

”Det sovjetiska landslaget underskattade oss eftersom vi var ett litet – och obetydligt lag ifrån inlandet. Just därför valde de att ställa upp med en rad reserver i mötet med oss.”

Även lagkaptenen Luis Barbieri mindes sovjeternas inställning inför matchen.

”Det hade inte den blekaste aning om vilka vi var. Vi var bara en liten klubb ifrån inlandet utan någon som helst internationell relevans. Men vi såg på det hela som betydligt mer än bara en vanlig träningsmatch. Eftersom jag var lagkapten hade jag fått redan på av klubbledningen att ifall vi vann matchen, skulle hela laget bli bjudna på en resa till Spanien för att få se världsmästerskapet. De (sovjeterna) trodde nog att de skulle besegra oss med sex-sju mål. Det jag minns allra mest, ifrån matchen, var att förväntningarna i staden var så pass höga att vi hade svårt att ta oss ifrån spelarhotellet till arenan. I vanliga fall hade den här resan tagit fem minuter, men den här gången hade massvis med supportrar anlänt ifrån närliggande städer.”

Reserver, eller ej, bland sovjeterna så gick det ändå att skönja en viss klasskillnad mellan lagen. Detta trots att Loma Negra ställde upp med ett ganska namnkunnigt lag där den mest notabla spelaren, förutom tidigare nämnda Rinaldi, var den f.d. landslagsmannen Carlos Squeo.

Enligt ett flertal tidningar ifrån den här tiden var dock själva matchen ganska medioker. Detta hindrade ändå inte Loma Negra ifrån att trycka in ett segermål, under slutskedet av tillställningen, efter en tilltrasslad situationen. Armando Husillos var sist på bollen och därmed satte den lilla föreningen ifrån Olavarría stopp för sovjeternas långa obesegrade svit.

Någon resa till Spanien blev det dock dessvärre inte för spelarna efteråt.

”I slutändan reste vi aldrig till världsmästerskapet i Spanien. Kriget om Las Malvinas överskuggade, med rätta, allting. Däremot fick vi en ordentlig bonus på tusen dollar var. Detta var mycket pengar som bara spelarna i River Plate och Boca Juniors tjänade på den härtiden.”

Segern mot Sovjetunionen gav eko i hela Argentina och blev uppmärksammad även utanför landets gränser. Än idag minns supportrarna till Loma Negra tillbaka på bedriften och det spelade mindre roll att biljettintäkterna, inte ens i närheten, täckte omkostnaden på 30.000 dollar för träningsmatchen.

Den oansenlig klubben Loma Negra hade skrivit historia och detta betydde trots allt mer än alla pengar i världen.