Därför är den 22 juni lite extra speciell för mig

Den 22 juni är ett speciellt datum för mig och här är anledningen.

Jag ska inte dra en massa klichéer och säga att något så banalt som en fotbollsmatch förändrade mitt liv. Men det finns ändå vissa matcher som ligger mig lite varmare om hjärtat än andra.

Jag är ju en sådan person som gärna ser på gamla fotbollsmatcher – även om jag vet resultatet. För vissa är detta ett helt absurt beteende, och jag köper det, men i en fotbollsvärld som ständigt blir mer och mer bisarr, pengastinn och själlös, är det faktiskt skönt ibland att slå på en gammal match och minnas varför man en gång i tiden förälskade sig i sporten.

För egen del har jag emellertid gått längre tillbaka i tiden än ”bara” sett om de matcherna som jag såg under min barndom. Faktum är också att några av mina favoritmatcher, genom tiderna, spelades långt innan jag ens var påtänkt.

Bland alla dessa matcher finns det några som jag har sett om mer än en gång. Eller vem försöker jag lura? Det är många matcher som jag sett om fler än en gång och detta har varit en besatthet som jag haft med mig ända sedan jag var liten – långt innan internet förenklade sättet att se en gammal fotbollsmatch på.

När jag var runt tio-elva år började jag att spela in den matchen som visades på Tv4:s tipslördag varje vecka. För det mesta var det den engelska andradivsionen som sändes och min stora klenod, i VHS-samlingen, var ett möte mellan Ipswich och Crewe som slutade 6-4. Jag vill minnas att målorgien drog i gång under den andra halvleken där Ipswich dåvarande anfallsess – en finländare vid namn Shefki Kuqi – gjorde ett hattrick.

Vid samtliga mål firade han genom att slänga sig hejdlöst framåt och landa på bröstkorgen utan att ta för sig. Mitt tioåriga jag, som själv spelade fotboll på den här tiden, tyckte detta såg ut som en fräsig målgest. Dock insåg jag ganska snabbt att med tanke på det benrangel som jag var skulle förmodligen min bröstkorg krossas, på första försöket, ifall jag fick för mig att testa.

Hursomhelst såg jag den här matchen om och om igen. Jag tog t.o.m. med mig VHS-kasseten på släktmiddagar och smet i väg till vardagsrummet för att stilla min abstinens en smula. Sedan dess har jag alltid funnit en charm med gamla fotbollsmatcher. Jag har aldrig brytt mig om att jag på förhand vet vad matchen ska bli eller när målen kommer. Det har ändå varit en fröjd att titta på.

För några år sedan blev jag tipsad om den ljuvliga hemsidan footballia.net av min gode vän David Berg. Det var som en våt dröm för en fantast av gamla fotbollsmatcher. Här fanns över 10,000 tillställningar ifrån alla möjliga ligor, turneringar och världsmästerskap. Utan att överdriva har jag nog sett åtminstone hälften av dessa så här långt och många av dessa har jag sett fler än en gång.

Det finns emellertid en match som jag har sett tveklöst flest gånger; Argentina mot England i världsmästerskapet i Mexiko 1986. Guds hand och 1900-talets vackraste mål i en och samma match. Dessutom, precis som de flesta av er säkert vet vi det här laget, spelar som bekant min personlig favorit Diego Maradona den stora huvudrollen.

Jag har nog sett den här matchen minst femtio gånger och då räknar jag nog i underkant. Den här historiska drabbningen hade jag redan sett, ett antal gånger, i tonåren på Youtube och därefter har det blivit footballia för hela slanten. Varje gång upplever jag – och lägger märke till nya saker som jag tidigare inte sett. Som personen i publiken med en levande orm i handen, de jublande fotograferna bakom det engelska målet och de brittiska supportrarna som ger Diego fingret efter 2-0-målet.

Den här matchen har blivit min to-go-match när jag mår risigt. När jag hör kommentatorn Víctor Hugo Morales stämma är det som att alla problem försvinner för en kort stund. Jag har blivit så pass besatt av matchen att jag, genom årens lopp, inhandlat flera böcker som behandlar enbart denna historiska kvartsfinal.

Favoritboken är ”barrilete cósmico”, vilket är en bok med hela Morales matchreferat ifrån matchen. Allt ifrån avsparken, till första frisparken, gula kortet, halvtid, andra halvlek, Guds hand och såklart 1900-talets bästa mål. Ni har säkert sett Youtube-klippet några gånger med Morales referat i bakgrunden.

”Genio, Genio, Genio
Ta, Ta, Ta,
Ta, Ta, Ta
Goooooooool”

Allt kring det referatet är perfektion ut i fingerspetsarna. Känslorna, tårarna och den ohämmade inlevelsen ifrån Morales är gudomligt. Att dessutom få se en överlistad Peter Shilton, sittandes på marken, och förtvivlat se när 2-0-målet rullar in är fotbollsgodis på den yttersta nivån.

Jag ser alltid Argentina mot England på årsdagen den 22 juni. Därefter brukar det bli ett dussintal gånger till per år. Jag har några sådan traditioner som jag bara inte kan bryta. På midsommarafton brukar jag till exempel se Sverige mot Rysslanad ifrån världsmästerskapet 1994. Ni vet; ”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome” och på julafton ser jag FA-cupfinalen 1953 mellan Blackpool och Bolton. Detta trots att min mormor brukar utbrista; ”inte ska du kolla på den här skiten?”

Andra kollar på Ivanhoe på nyårsdagen och Die Hard i samband med julen. Själv ser jag Argentina mot England varenda 22 juni – år efter år. Det är min tradition, min Ivanhoe, men enligt mig tusen gånger bättre än en riddarfilm i vilken bokstavligt talat ingenting händer.

Därför är den 22 juni extra speciellt för mig. Den kittlar den besatthet för gamla fotbollsmatcher, som inleddes för mig med Ipswich mot Crew för över tjugo år sedan.

Barrilete cósmico, ¿de qué planeta viniste?