1981. Den 19-årige Carlos Caldeiro hade redan gjort ett avtryck på fotbollsplanen, i sin efterlängtade debut, men det var en sak utanför densamma som han skulle komma att bli allra mest ihågkommen för.
En eftermiddag i mitten av 1981 syns plötsligt en helikopter till ovanför Racings träningsplaner. De flesta känner igen helikoptern, det är nämligen inte den första gången som de har sett den komma flygandes över området. När den landar kliver en stram herre med en intryckt näsa och en barsk uppsyn ut genom dörren. Spelarna i Racings lag känner väl igen honom. Hur skulle de inte kunna göra det? Detta är nämligen mannen som, vid den här tidpunkten, kan titulera sig diktator för den ökända militärregimen i landet. Hans namn är Leopoldo Fortunato Galtieri. Han tog över när en annan diktator, vid namn Roberto Viola, tvingades lämna sin post och han har mycket blod på sina händer.
Att Galtieri dyker upp på Racings träningsanläggning är, som sagt, inte första gången. Han var nämligen, åtminstone enligt egen utsago, en gigantisk stor – och fanatisk supporter till Racing. Att han nu dyker upp på träningsplanen innebär en extra speciell visit som inte alla är lika positivt inställda till.
Efter att träningen är färdig ber Racings huvudtränare, José Pastoriza, samtliga spelare att samlas inne i omklädningsrummet. Därinne berättade han sedan, utan omsvep, att det skulle komma att hållas en asado senare på kvällen och att Galtieri var en av huvudgästerna. De flesta i laget accepterade inviten, de hade varit med förut, men en spelare tog till orda och tackade nej till inbjudan. Att det rörde sig om en 19-årig, nyligen uppflyttad, talang vid namn Carlos Caldeiro gjorde såklart saken extra speciell.
”Jag sa till Pato (Pastoriza) att jag inte ville gå dit. Jag sa att jag inte hade samma synsätt på världen som Galtieri, att jag inte tyckte om honom och att jag inte ville komma.”
Caldeiro hade vuxit upp i staden Lanús och själv fått uppleva försvinnandet av personer i hans närhet. Några av hans grannar, en kille och tjej vid namn Oscar Fernández och María Rosa Moreira, var personer som Caldeiro stötte ihop med dagligen och pratade med. De var visserligen några år äldre än honom, men detta var en detalj som spelade mindre roll i sammanhanget.
Plötsligt en dag var emellertid de båda som bortblåsta. Caldeiro såg de aldrig mer igen och han kunde inte låta bli att fråga runt för att ta reda på vad som hade skett. Han fick svaret att de hade blivit bortförda och efter detta började Caldeiro att läsa på, kring den information som fanns att tillgå i landet, om de försvunna människorna under militärdiktaturen. Snabbt gick upp för honom att hans grannar långtifrån var ensamma om att ha blivit kidnappade av den mordiska regimen.
Med allt detta i bakgrunden var det kanske inte särskilt förvånande att Caldeiro inte hade någon vidare lust att äta middag med Galtieri på Racings klubbanläggning. Dock berättade han aldrig för Pastoriza, mer ingående, kring exakt varför han var en sådan markant motståndare till diktatorn – något han ångrade skarpt många år senare.
Héctor Rinaldi – senare under 80-talet president för Racing – jobbade som presschef för storklubben vid den här tidpunkten och han minns att tongångarna, rent generellt, var ganska spända och inte särskilt uppsluppna kring Galtieris ankomst.
”Han hade aviserat dagen innan att han skulle komma, vilket inte direkt föll i särskilt god jord inom klubben. Dock var detta typiskt för militärer att göra på det viset. Han (Galtieri) anlände med ett stort entourage och en flaska grappa. Han hälsade på spelarna och gick sedan in på arenan. Under själva asadon medverkade spelarna, tränarna och en del av klubbledningen. Galtieri lämnade sedan tämligen berusad.”
Att Galtieri var anhängare till Racing är tämligen väldokumenterat. Exakt hur fanatisk han, i sanningens namn, var över fotbollen i sig och hur mycket det egentligen var ett sätt att tvätta sin smutsiga, politiska, buk genom fotbollens glans är svårt att svara på.
I fallet med en av hans föregångare – Jorge Videla (mannen var diktatorn under världsmästerskapet 1978) – handlade dennes ”intresse” kring fotbollen enbart om det som vi idag kallar för ”sportwashing”. Faktum är nämligen att Videlas första fotbollsmatch, på plats, sägs ha varit öppninsmatchen av världsmästerskapet på hemmaplan. Någon stor fotbollsentusiast var han, med andra ord, knappast.
Efter ett möte mellan Racing och Boca Juniors, som slutade oavgjort, i maj 1981 uttalade sig Galtieri till den Racing-vänliga tidningen RacinGol kring matchen i stort.
”Jag gillade matchen trots att planen inte var den bästa, men det var underhållande. Det som Racing åstadkom förtjänar beröm. Framför allt om du tar i beaktning och jämför deras trupp med Bocas. De (Racing) blev lite förfördelade av utvisningen på Olarticoechea.”
Ett år senare skickade Galtieris närmaste man ett telegram till Racing och tackade för stödet som klubben hade uttryckt gentemot militärregimens invasion av Falklandsöarna. En krigshandling som blev ett monumentalt fiasko och som också bidrog till diktaturens stundande förfall.
För Carlos Caldeiro blev hans karriär inte alls särskilt succéfylld och han är egentligen mest ihågkommen för att han tackade nej till att äta, just den där asadon, med diktatorn Galtieri. Caldeiro hade debuterat tidigare samma år – i april 1981 – mot Ferro på bortaplan. Hans snabba avancemang ifrån tredjelaget till Primera Division skulle inledningsvis visa sig vara positivt, men ganska snabbt fick han svårt att slå sig in i storklubben.
Dock fick Caldeiro idel beröm efter sin debut och den ansedda tidningen El Gráfico stämde in i hyllingskörerna. Med rubriken ”en viss Caldeiro” prisade de den 19-årige talangen för han prestation. Enligt referatet förändrades matchbilden till det positiva, för Racings vidkommande, tack vare Caldeiros inhopp. Så pass positiv var hans debut att supportrarna sjöng hans namn under slutminuterna av matchen.
Majoriteten av sin karriär spelade Caldeiro i Racing även om han hann med ett kortare gästspel även i Lanús matchtröja. Några vidare höjder nådde han dock emellertid aldrig.
42 år efter sin omtalade debut – och det efterföljande nekandet till att äta middag med Galtieri, stod Caldeiro inne på Racings akademi och pratade med ungdomarna i klubben kring vad som skedde i landet, för fyra decennier sedan, och vikten av att värna om demokratin. Dessutom har han medverkat i en dokumentär med namnet; ”con vos Galtieri no” (med dig Galtieri nej). Samtidigt vill han tona ner vikten av sin egen handling att inte äta middag med diktatorn i fråga.
”Jag gjorde ingen stor sak av det efteråt. Det är inte något stort att inte vilja äta middag med Galtieri. Det som var stort – och betydelsefullt var alla de människorna som dog under de här åren.”
Att Carlos Caldeiro valde att inte äta middag med Leopoldo Galtieri kanske inte verkade som en stor grej för honom själv, men det var en tydlig markering att aldrig någonsin acceptera diktaturer eller för den delen övergrepp mot en befolkning. Men kanske också allra mest essentiellt – och något som Caldeiro själv uttryckte; ”att alltid kunna hålla fast vid sina principer och fortsätta att följa det som man känner är rätt.”
enkoppmate.com 