Mirko Saric. Han ansågs ha varit en av de allra mest talangfulla spelarna, i den argentinska ligan, vid milleniumskiftet. Dessutom var han nära ett kontrakt med Real Madrid och jämfördes med Fernando Redondo. I år är det 23 år sedan Mirko Saric begick självmord. Det får vi aldrig någonsin glömma.
Den 4 april 2000 skakades den argentinska fotbollen av ett dödsfall som fick en hel idrottsrörelse att börja fundera över var någonstans man hade brustit. Mirko Saric, en lovande mittfältare som jämfördes med Fernando Redondo och som hade Real Madrids blickar på sig, hade tagit beslutet att avsluta sitt liv blott 22 år gammal.
Han hade slagit igenom i den argentinska Primera Division som en virvelvind. Mirko Saric debuterade för San Lorenzo redan vid 18-års ålder, i ett möte med Unión, två dagar före julafton 1996. Snabbt utvecklades han till en av den inhemska ligans mest spännande spelare.
Efter debuten gick det snabbt uppåt för Mirko. Han tog en ordinarie plats i San Lorenzo, blev uttagen till ungdomslandslaget och ryktades t.o.m. vara på väg till den spanska storklubben Real Madrid. Vid sidan om planen har han beskrivits som en generös och omtänksam ung tonåring. Mirko brukade dela ut kläder till fattiga barn i området och uppmuntrade de till att fortsätta sina studier. Vidare lät han även lagkamrater, ifrån San Lorenzo, som inte hade det särskilt gott ställt hemma att komma hem till honom och äta middag. Bland övriga spelare i klubben var han en uppskattad person som lämnade ett enormt stort tomrum efter sig.
Hans mamma Ivana minns än idag de fruktansvärda dagarna runt hennes sons dödsfall. Det fanns många saker som fick Mirko att tappa hoppet kring livet. Plötsligt en dag åkte han på en tung skada i knäet som skulle hålla honom borta ifrån fotbollsplanerna en längre tid. Dessutom föll affären med Real Madrid, värd tio miljoner euro, samman – vilken i det närmaste var klappat och klart.
Mirko började känna att världen runt honom höll på att rasa samman, men det fanns ytterligare en sak som påverkade honom mer än något annat. Hans mamma Ivana har berättat om detta vid flera tillfällen.
”Mirko var glad eftersom han hade blivit pappa. Detta var tillsammans med en tjej ifrån området där vi bodde som vi (hans mamma och pappa) visste träffade många killar samtidigt. Därför bad vi dem om att genomföra ett faderskapstest för att ta reda på om Mirko verkligen var pappa till barnet. Men vi pressade honom aldrig till detta eftersom vi var av övertygelsen att han skulle ta hand om barnet oavsett.”
Mirko själv var övertygad om att barnet var hans eftersom han tyckte att den lille sonen liknade honom på fler olika sätt och vis. Trots detta gick han ändå med på att göra ett faderskapstest.
”Jag hade dock en känsla av att han gjorde detta för att få tyst på mig mer än något annat. Mirko var övertygad om att barnet var hans eftersom han sa att det liknade honom. Han hade varit vid moderns sida genom hela hennes graviditet. När barnet sedan väl föddes köpte han massvis med saker till sonen och hjälpte till med allting.”
När faderskapstestet kom tillbaka rasade Mirkos värld. Det var nämligen negativt – barnet var inte hans.
”En dag ringde han mig och pratade med en väldigt lågmäld röst, varpå han sa; ‘mamma kom genast hit’. När jag kom dit sa han att: ‘du hade rätt mamma’. Att gråta mer än jag gjorde den dagen är inte möjligt. Jag önskar så att barnet hade varit hans för i sådana fall tror jag inte att Mirko hade tagit livet av sig.”
Hennes son ansåg att det inte fanns någon utväg längre. Hans lagkamrater i San Lorenzo hade gett presenter till hans son och Mirko föreställde sig en fruktansvärd förödmjukelse när han skulle berätta för dem att han inte var sonens biologiska far. Dessutom var han rädd för vad motståndarnas supportrar skulle kunna tänkas sjunga på läktarna om honom. Mirkos bror Martín fyller i moderns berättelse.
”Fotbollen är ju en väldigt macho – och sexistisk värld. Därför var han rädd för vad motståndarnas supportrar skulle komma att sjunga och vad alla skulle tycka och tro.”
Brodern hade försökt att prata med Mirko kring hans flickväns flyktiga umgängen med många olika killar samtidigt, men det var svårt att nå fram till Mirko. Han var nämligen djupt förälskad i henne.
”Men jag vet att han också började misstänka vissa saker. När han kom tillbaka ifrån Japan kollade han kalendern för att se när hon skulle ha blivit gravid och det datumet var just när han var i väg med det argentinska ungdomslandslaget i Asien.”
San Lorenzo tränades på den här tiden av den f.d. landslagsspelaren – och världsmästaren ifrån 1986 – Oscar Ruggeri. Enligt Mirkos mamma Ivana anade han sonens problematik, men ifrån klubbens sida var det tämligen tyst.
”Enligt mig visste Ruggeri något. Men samtidigt var han en person som hade fullt upp med allt möjligt och jag vill inte kasta skuld på någon. Detta eftersom inte ens Mirkos psykiatriker misstänkte att något var allvarligt fel, och då kan man kanske inte påstå att Ruggeri skulle ha anat någonting. Samtidigt ska jag prata med honom (Ruggeri) någon gång eftersom han påstår att han kontaktade min man kring detta, men jag vet att det inte är sant.”
Efter att faderskapstestet hade genomförts – och kommit tillbaka som negativt, började modern till barnet att anklaga Mirkos familj för att ha manipulerat testet och därigenom fått honom att tro att barnet inte var hans. Mirko själv visste inte riktigt vad han skulle tro kring alltihop. Han var fortfarande kär i barnets mamma och enligt Ivana började han leta aktivt efter en större lägenhet där han kunde bo ihop med modern och barnet.
Han hade åtminstone bestämt sig för att träffa henne och diskutera igenom saken. Vad som exakt skedde vid det här mötet vet ingen utomstående, men förmodligen gick det inte särskilt bra eftersom Mirko började att stänga inne sig allt mer i sig själv. Dagen innan han begick självmord började hans mamma märka några annorlunda tendenser i hans beteende.
”Jag frågade honom vad jag skulle göra med hans smutstvätt varpå han bara svarade; ‘gör vad du vill’. Vilket var ett märkligt svar med tanke på att han alltid var väldigt mån om sina saker och väldigt välorganiserad. På kvällen kom han ner ifrån sitt rum för att äta middag och då sa han; ‘ni är båda två fantastiska föräldrar, men mina problem har ingen lösning.’ Därefter gick han och lade sig och det var den sista gången som jag såg honom i livet.”
I samma veva hade San Lorenzo rest till Paraguay för att möta Cerro Porteño, i Copa Libertadores, men tränaren Oscar Ruggeri hade inte tagit ut Mirko i truppen. Något som, enligt brodern Martín, förmodligen blev den sista droppen som fick bägaren att rinna över för Mirko.
Martín, som vid den här tidpunkten spelade fotboll i Paraguay, hoppades att hans bror skulle komma på besök i samband med San Lorenzos match. Han hade nämligen tänkt att försöka peppa Mirko och få honom att se alla möjligheter som fanns i livet. Det fick han aldrig göra. I stället tog han emot nyheten på flygplatsen att hans bror hade gått bort.
”Jag blev helt utom mig av sorg och ilska. De fick t.o.m. kalla på en präst för att försöka lugna ner mig.”
Dödsfallet skakade om hela Argentina och landets fotboll började ställa sig själva frågor kring vad som kunde ha gjorts för att förhindra detta tragiska dödsfall. Mirkos mamma Ivana mindes en konversation som hon hade haft med sin son en kort tid innan han tog sitt liv.
”Jag sa till honom att; ‘Mirko, allting har en lösning i livet. Allt utom döden.’ Vet du vad han svarade mig? ‘Du kanske är ett medium mamma som kan läsa mina tankar?”
Natten då Mirko Saric tog sitt liv vaknade hans mamma flera gånger av en orolig känsla i kroppen. Hon väckte sin man ett flertal gånger och sa att de borde ta Mirko till en ny läkare eftersom han verkade må fruktansvärt dåligt. De var dessvärre försent. På morgonen när hon öppnade hans rum fann hon Mirko livlös. Han hade hängt sig själv i taket.
”Jag visste att han mådde dåligt, men jag trodde aldrig att han skulle kunna ta ett sådant beslut.”
Varje person som tar sitt liv är en person för mycket. Det är lika tragiskt varje gång det sker och att en person inte längre finner någon mening med livet är kanske det största misslyckandet som ett samhälle kan stå för.
Mirko liv blev alldeles för kort och han lämnade efter sig en sörgande familj, vänner och ett helt fotbollsland som undrade hur detta kunde ske. Idag är det 23 år sedan Mirko Saric begick självmord och fortfarande minns San Lorenzo tillbaka på denne talangfulle, generösa och omtänksamme person vars liv tog slut alldeles för tidigt.
***
Fotnot: Mirko Saric gjorde 47 framträdande för San Lorenzo (40 ligaspelet och sju i internationella turneringar). På dessa stod han för sex mål framåt. Han gjorde också en handfull ungdomslandskamper för Argentina.
enkoppmate.com 