1983. Det finns nog inte många fotbollsmatcher genom historien som kan stoltsera med att ha inletts i en dikatur och avslutats i en demokrati, men 1983 skedde just detta i Argentina.
1976 hade en militärkupp genererat ett maktskifte i Argentina som innebar inledningen på den mörkaste epoken i landets historia. Under åren som fortlöpte fram till 1983 dödades – och försvann tusentals invånare under det som blivit ihågkommet som ”det mörka årtiondet”. Den grymma militärregimen skydde inga medel och förtryckte de argentinska folket under många år.
Än idag uppmärksammas denna mörka epok i Argentinas historia och varje år ser man banderoller på fotbollsmatcher med texten ”nunca más” (aldrig mer).
1983 började emellertid, och lyckligtvis, tiden att rinna ut för militärregimen. Det fiaskoartade kriget kring Falklandsöarna, under året dessförinnan, hade blivit den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Trots detta var det nog ändå få argentinare som verkligen vågade att hoppas på en återgång till demokrati igen. Men mot slutet av 1983 började, som sagt, saker och ting att röra på sig.
Den första december var det dags för Ferro Carril Oeste – ligamästarna ifrån 1982 – att ta emot ett krisande Racing Club, som skulle komma att åka ur senare samma säsong. Ferro hade ett väldigt starkt lag på den här tiden och skulle fajtas i toppen av tabellen även under den här säsongen. Under ledningen av den ikoniska tränaren Carlos Griguol spelade laget en väldigt optimistisk – och underhållande fotboll.
Hemmalagets stora stjärna, på den här tiden, var Alberto Márcico. Han var en talangfull, teknisk och väldigt kreativ mittfältare som senare i karriären skulle representera såväl Toulouse som Boca Juniors. Han minns, med värme, denna epok med Ferro.
”Vi var väldigt solida och otroligt starka på hemmaplan som, p.g.a. av sina dimensioner, hjälpte oss att kunna bredda spelet. Vi hade Arregui på högerkanten och Cañete på vänsterkanten. Griguol ingöt i oss att vi alltid skulle fajtas om de översta placeringarna i tabellen. Vi hade ett senastionellt bra lag på den här tiden.”
Mötet med Racing inleddes också precis som väntat. Ferro styrde spelet, medan gästerna föll lågt i planen och verkade hoppas på att lyckas såra sina motståndare genom kontringar. Racing gick också in i matchen och spelade oehört bryskt under de inledande minuterna. Samtidigt var domaren, Ricardo Calabria, allt annat än bestämd i sina försöka att stävja detta. Detta blev därför någonting som fick Ferros spelare att ilskna till allteftersom matchen fortskred.
Trots sitt stora spelövertag lyckades ändå inte Ferro att få hål på sina motståndare. Brist på effektivitet gäckade de och snart skulle andra saker hamna ännu mer i fokus. Den första halvleken slutade mållöst, men under de sista fyrtiofem minuter skulle det braka loss ordentligt. Efter timmen spelad uppstod en situation som skulle påverka matchens fortsatta skeende. Márcico fixade 1-0 till Ferro, men precis när mittfältaren tänkte börja fira, tillsammans med supportrarna, såg han att linjedomaren hade vinkat för offside och dömt bort målet.
”Efter att jag gjort mål såg jag att linjedomaren hade lyfts sin flagga och dömt bort målet för offside. Då gjorde jag en gest som indikerade på att en av deras försvarare hade varit på bollen med sitt huvud, vilket skulle innebära att det inte var offside. Linjedomaren trodde dock att jag signalerade på att han var knäpp i huvudet varpå han pratade med huvuddomaren som därefter visade mig det röda kortet.”
Nu började det att bli ordentligt uppretat på hemmaläktaren. Ferro var inte, på något sätt, kända för att ha stökiga supportrar, men detta var en tid inom den argentinska fotbollen där läktarproblem kunde dyka upp lite varstans. Ferro fortsatte att pressa på framåt och till sist fick de också utdelning. Mittfältaren Carlos Arregui tryckte upp bollen förbi en chanslös målvakt.
”Själva matchen minns jag väldigt lite ifrån, men målet däremot har jag tydliga minnesbilder av. Det var ett fint förarbete till målet. Mina lagkamrater såg att jag kom fri längs med högerkanten och spelade ut till mig. När jag sedan kom in i straffområdet avslutade jag högt förbi målvakten innan han hade hunnit komma ut ordentligt. Jag gjorde mål i den målburen där vår klacksektion befann sig bakom och därför firade jag målet tillsammans med dem.”
Ferros ledningsmål borde ha lugnat ner hemmasupportrarna, men där fanns ändå några hetlevrade personer kvar på läktaren och dessa hade inte glömt det bortdömda målet. Fem minuter efter 1-0-målet utspelade sig sedan den sekvensen som kom att definiera hela matchen och göra den historisk. Ifrån den ena långsidan började nämligen några supportrar att kasta in saker och ett av dessa föremål träffade linjedomaren i bakhuvudet, varpå han började blöda. Därefter sprang han omgående ut på planen för att visa huvuddomaren vad som hade skett.
Linjedomaren i fråga hette Orville Aragno och han minns situationen i detalj.
”Att åka och döma Ferro var alltid synonymt med ett väldigt lugnt uppdrag. Detta eftersom deras supportrar alltid var väldigt korrekta och uppträdde väl. Saken var den att efter utvisningen började saker och ting att bli komplicerat. Jag hade aldrig någon tvivel kring att Márcico visade ett tecken på att jag var galen. Så fort jag kände att jag fick något inkastat i huvudet sprang jag ut till huvuddomaren Calabria för att visa honom vad som hade skett. Han bad mig att vänta, men jag hade redan bestämt mig. Jag var tvungen att lämna planen.”
Calabria blåste av matchen och beordrade lagen att lämna planen. Aragno hade tur att Ferros dåvarande president, Santiago Leyden, också var käkkirurg och kunde därför sy några stygn där det inkastade föremålet hade träffat. Efter ett tag kom en polis ner i omklädningsrummen och undrade om Aragno ville göra en anmälan. De hade nämligen hittat vad det var som hade kastats in. Det var något så pass märkligt som ett batteri till en radioapparat.
”Det roliga i alltihop var att när jag dagen efter skulle plocka ihop pengarna, för att ha dömt matchen, hade mina kollegor lagt ett batteri på pengarna. Det var lite komiskt.”
Med matchen avbruten var nu den stora frågan när – och om den skulle återupptas. Dessutom menade Ferro på att läktarsektionen, varifrån det inkastade batteriet hade kommit ifrån, var en blandad sektion med såväl hemma – som bortasupportrar. Ganska snabbt beslutades det att matchens avslutande femton minuter skulle spelas färdigt, men när – och var?
Faktum var nämligen att eftersom matchen hade spelats på en torsdag, och det till helgen var en ny omgång, fanns det få lediga datum tillgängliga. Helgen dessförinnan hade dessutom all fotboll ställts in, p.g.a. en kollektiv domarstrejk, till följd av den generellt aggressiva stämningen som rådde på landet fotbollsarenor. Detta renderade också i att spelschemat hade komprimerats ytterligare.
Ferro fick i slutändan ett ganska hårt straff för det inträffade. De fick inte lov att spela sin nästkommande hemmamatch, några dagar senare mot Platense, på sin ordinare hemmaplan. Dessutom fick Márcico fyra matchers avstängning för sina gester mot linjedomaren. Ferro hade lett serien innan torsdagens match, men detta försprång skulle snabbt ätas upp. Parallellt med deras avbrutna möte med Racing hade nämligen toppkonkurrenten Independiente besegrat Estudiantes med 2-1 och var nu bara en poäng bakom Ferro i tabellen.
Som om inte detta var tillräckligt föll sedan Ferro, mot Platense, på Atlantas hemmaplan. Samtidigt vann Independiente mot Nueva Chicago och passerade därmed Griguols manskap i tabellen.
Kort därefter beslutades det att de sista femton minuterna, mellan Ferro och Racing, skulle spelas klart den 13 december. Mötet skulle genomföras i två halvlekar som var sju – respektive åtta minuter långa och spelas på Atlantas hemmaplan.
Parallellt skedde också något historiskt på det politiska planet i landet. Tre dagar innan matchen skulle spelas färdigt tillträdde Raúl Alfonsín som president för Argentina. Han blev därmed den första demokratiskt framröstade ledaren för landet på ett helt decennium.
Innan matchen den 13 december färdigspelades hann Ferro dessutom med att besegra Boca Juniors med 2-1. När det väl var dags för den avslutande minuterna mot Racing ställde det decimerade Ferro – Márcico var ju utvisad – upp i ett 4-3-1-1-system. Racing däremot var betydligt mer framåtlutade och verkade ha bestämt sig för att försöka få till en kvittering. För deras del hade striden om överlevnaden, i landets högsta division, blivit väldigt kritisk och storklubben behövde alla poäng som de kunde tänkas komma över.
En av huvudpersonerna den här kvällen var Carlos Caldeiro. En egenproducerade spelare som dessutom var en stor supporter till Racing. Han skulle komma att sätta sitt avtryck på den här historiska tillställningen.
”Jag hade inte spelat särskilt mycket, men laget roterade ofta en hel del. Detta var en av anledningarna till att de gick så pass dåligt som det gjorde. Tränaren Pizzuti gjorde konstanta förändringar. Om vi ska vara ärliga var vi inte särskilt upplagda för att spela de här avslutande minuterna mot Ferro. Detta eftersom det nästan alltid var omöjligt att göra mål på dem.”
Med knappt en minut kvar på matchklockan dök läget upp som Racing väntade på.
”En boll damp ner i straffområdet varpå Víctor Marchetti inte hade något annat val än att klacka den åt höger, vilket blev en perfekt diagonalpassning till mig. När målvakten gick ut sköt jag ett vänsteravslut under honom. Det var galet. När jag har sett bilderna i efterhand upptäckte jag att jag sannerligen kunde springa ibland (skratt), eftersom jag rusade i väg för att fira tillsammans med supportrarna. Detta trots att jag inte var mycket för att fira mina mål. Vi gjorde det omöjliga möjligt den här kvällen.”
Racings poäng gav de hopp om att nå ett nytt kontrakt. Samtidigt innebar de två tappade pinnarna att Ferro halkade efter i guldstriden. Deras titeldrömmar släcktes definitivt i omgången därefter när de fick se sig besegrade av Rosario Central på bortaplan.
Racing å sin sida lyckades inte heller med sin uppgift. Bara 2-2 borta mot Unión, i Santa Fe, bäddade för den oundvikliga katastrofen hemma mot Racing de Córdoba. Inför sina egna supportrar blev Racing nedflyttade till andradivisionen och misären var ett faktum. En kolsvart dag i storklubbens framgångsrika historia.
När allt kom omkring kunde de dock emellertid åtminstone glädjas över, precis som hela Argentina, att demokratin återigen var aktiv i landet och att den avskyvärda militärregimen nu var ett minne blott. Matchen mellan Ferro och Racing blev således historisk. Ett möte som hade inletts i en diktatur, men som avslutades i en demokrati.
enkoppmate.com 