Rubén Oscar Glaria. Han vann fyra ligaguld med San Lorenzo och blev en starkt politiskt aktiv peronist. Rubén Oscar Glaria har aldrig lämnat någon oberörd – varken på eller utanför fotbollsplanen.
Vi är inne på mitten av nittiotalet när befolkningen i ett av den argentinska huvudstadens kvarter vaknar upp till ett par ljudliga smällar. Att det rör sig om pistolskott blir de flesta ganska snabbt varse om. Kort efter de första smällarna kommer ytterligare några och sedan blir det tyst. På avstånd hörs sirenerna ifrån polisbilarna och ljudet kryper allt närmre. På gatan ligger sju personer skottskadade, men ingen kan där och då misstänka att en av huvudpersonerna bakom den här skjutningen är en f.d. argentinsk landslagsman.
Rubén Oscar Glaria föddes – och växte upp i utkanterna av Buenos Aires. Som liten började han, precis som de flesta pojkar på den här tiden, att kicka boll på någon av stadens många sidogator. I tonåren fick Glaria plötsligt chansen att provspela för San Lorenzo och detta var en möjlighet som han inte tänkte låta glida honom ur händerna. Tillsammans med några vänner reste han in till huvudstaden för att genomföra provspelet och resultatet blev lyckat. Han fick stanna och det här skulle bli inledningen på en väldigt succéfylld karriär i San Lorenzos färger.
Under hela sin fotbollskarriär gjorde sig Glaria känd som en krigare i ordets rätta bemärkelse. Han inledde sin karriär som central mittfältare, men på något sätt, som han inte ens själv vet, blev han plötsligt en ytterback på högerkanten.
”Min dåvarande tränare (Juan Carlos Lorenzo) sa alltid att jag skulle spela som ”marcador de punta” och det innebar att jag, förutom att spela ytterback, även skulle markera deras ytter (marcar el punta). Detta fastnade sedan i mitt huvud under resten av min karriär.”
Glaria fick helt enkelt anpassa sig bäst han kunde till sin ytterbacksposition. Faktum var nämligen att han saknade de färdigheterna som man normalt sett förknippade en ytterback med under slutet på 60- och inledningen på 70-talet. Han hade inte styrkan för att markera riguröst och var inte heller så pass lång att han kunde ”stänga” sin kant om detta behövdes.
”Men jag var en krigare. En tuff spelare, trots allt, som visade ett stort hjärta och mycket personlighet nere på planen. Detta var något som jag har visat både på – och utanför fotbollsplanen. Med allt detta sagt skulle jag ändå vilja påstå att jag är en ganska trevlig person.”
Just den sista meningen ska vi be att få återkomma till längre fram i texten. Glaria kom nämligen att anskaffa sig både vänner, men definitivt en hel del fiender både på – och utanför fotbollsplanen.
Innan dess hann han med att vinna flera stora titlar med San Lorenzo. Under slutskedet av 60-talet vann storklubben ett väldigt minnesvärt ligaguld med den trupp som fick smeknamnet ”Los Matadores”. I denna titel, som nyligen debuterande talang, spelade dock emellertid Glaria bara en liten del. Större blev hans påverkan när storklubben vann både Nacional – och Metropolitana under 1972. Dessutom var Glaria även med om att vinna ligan 1974.
Det var under de här åren som Glaria också började att bli politiskt aktiv. Redan 1972 ingick han i en organisation, av fotbollsspelare, som stöttade en återkomst av den f.d. presidenten Juan Perón. Tidigt blev Glaria en ”peronist”, och skulle förbli detta under hela sin aktiva politiska karriär. Själv medgav han att han uppträdde på olika sätt beroende på ifall han spelade fotboll kontra ifall han var involverad i politiken.
”Utanför planen är jag en trevlig person, omtyckt, och som de flesta känner till. Nere på fotbollsplanen är jag däremot inte särskilt omtyckt av mina motståndare.”
Att Glarias ibland brutala spelstil kunde lämna både en och annan motståndare, i bästa fall frustrerad i sämsta fall skadad, var knappast någon väl bevarad hemlighet.
Oavsett vilka tillkortakommanden som Glaria kan tänkas ha haft som fotbollsspelare blev han ändå uttagen i den argentinska VM-truppen 1974. Mästerskapet skulle spelas i Västtyskland och förväntningarna på Argentina var ganska svala. Organisationen runt landslaget var katastrofal och under turneringens gång leddes laget av tre förbundskaptener samtidigt. Den vedertagna uppfattningen har varit att Vladislao Cap hade det största – och övergripande ansvaret, men faktum är att många spelare har vittnat om att alla tre tränare sa olika saker till spelatruppen, vilket givetvis spädde på förvirringen ännu mer.
Glaria fick göra två inhopp under turneringens gång och startade också i den näst sista matchen mot Brasilien. Argentina åkte ur turneringen efter att ha blivit kölhalade av Nederländerna i det andra gruppspelet. Det argentinska landslagets sätt att spela fotboll på var månresor ifrån den europeiska, vilket blev smärtsamt tydligt under mästerskapets gång där även förluster mot Polen och Brasilen, samt oavgjort mot Italien och Östtyskland, kunde adderas till det nesliga facit.
På klubblagsnivå gick Glaria 1975 vidare till Racing Club. Här kom han att spela i fyra år, men lyckades aldrig vinna någon stor titel. Faktum är att storklubben var, under den här perioden, inne i en nationell titeltorka som skulle vara ända fram till 2001.
I takt med att åren flöt på började, naturligt nog, Glaria att finna sig till rätta i sin försvarsposition. Han medgav dock att han inte gillade de vänsteryttrarna som var högerfotade. Detta eftersom dessa kunde bryta in i banan och gå på avslut.
”Daniel Bertoni var nog den svåraste yttern som jag fick uppgiften att markera under min karriär. Jag hade ofta problem med de yttrarna som var högerfotade på vänsterkanten. De kunde nämligen bryta in i banan och gå på avslut ifall de ville. Detta gjorde att man aldrig riktigt visste om de skulle gå på utsidan – eller insidan.”
Efter åren med Racing blev det en minnesvärd avslutning på karriären tillsammans med Sarmiento i Junín. 1980 lyckades nämligen den grönvita klubben att nå uppflyttning, till Primera Division, för första gången i klubbens historia. Än idag åker Glaria på återträffar med detta historiska – och av supportrarna väldigt uppskattade lag.
Det blev några korta sejourer som tränare för Glarias vidkommande, men i bakgrunden lurade hela tiden hans intresse för politiken och i slutändan kunde han inte hålla sig ifrån det. Glaria kämpade hårt – och stöttade aktiv Carlos Menem för att denne skulle bli landets president under slutskedet av 80-talet. Menem bedrev en politik som klassificerades som en federal – och mer modern tappning av peronismen.
Under en kort period var Glaria idrottsminister i Buenos Aires-provinsen innan han 1995 blev borgmästare för kommunen José Clemente Paz. Här någonstans började problemen att hopa sig för den f.d. landslagsmannen. Det fanns nämligen stora slitningar inom peronist-partiet och efter fyra år på sin post blev Glaria avsatt av Mario Ishiii.
De båda hade sannerligen inte mycket till övers för varandra. Deras konflikt skulle komma att bli väldigt infekterad och sluta med skottlossning, mellan de båda falangerna, och knivhugg som lämnade sju personer skadade på Buenos Aires gator. Att det var anhängare till Glaria och Ishiii som gjorde upp var knappast någon hemlighet och med detta i åtanke är det kanske högst märkligt att båda kunde fortsätta sina respektive politiska karriärer efter detta.
2005 ställde Glaria upp i valet till att bli senator, men blev aldrig invald. Hans politisk karriär har dalat med åren och den filosofiskt lagda personen skulle kanske poängtera att denna karriär påminde om hans motsvarighet nere på fotbollsplanen. Inledningen var bra – och framgångsrik, men successivt dalade hans stjärna.
Rubén Oscar Glaria vann fyra ligaguld med San Lorenzo, vilket var toppen på hans karriär. Under den här epoken fick han också glädjen att representera det argentinska landslaget, även om resultaten i VM 1974 lämnade en hel del övrigt att önska.
Den politiska karriären blev visserligen delvis succéfylld, men innehöll också kaotiska – och skandalfyllda sekvenser med skottlossning och nästan ett dussintal skadade. Vad man kan konstatera är att Rubén Oscar Glaria aldrig har lämnat någon oberörd – varken på eller vid sidan om fotbollsplanen.
Det har varit mycket snack om hur Glarias efternamn ska stavas och många har gått i fällan att stava det med en apostrof ovanför i:et, men detta är inte den korrekta stavningen. Det ska nämligen vara Glaria på det mest enkla och okonstlade sättet. ”Sin acento” som de säger i Argentina.
Man skulle kunna, lite småfyndigt, konstatera att med sitt efternamn ville Glaria, för en gångs skull, inte sticka ut allt för mycket i mängden.
enkoppmate.com 