1978. Med en kunnig huvudtränare, i José Yudica, och skickliga spelare som Horacio Milozzi och Jorge Gáspari lyckades Quilmes sensationellt nog gå hela vägen och vinna ligan 1978. Att de dessutom snuvade självaste Boca Juniors på ligaguldet var såklart en extra krydda till hela anrättningen.
”Quilmes har redan börjat att falla.”
Överallt på arbetsplatser, caféer och restauranger pågick samma diskussioner, och utfallet blev ständigt likadant. Att Quilmes, en liten – om än gammal förening, skulle råda bot på storklubben Boca Juniors, som dessutom var regerande mästare i Copa Libertadores, fanns inte på kartan. Och visst fanns det vissa indikationer som pekade på att gemeneman i Argentina skulle få rätt.
Quilmes hade alltid varit en liten förening ifrån staden med samma namn i Buenos Aires utkanter. Staden är mest känd för sitt ölbryggeri och ölen Quilmes är en Argentinas främsta. Fotbollslaget bär också det passande smeknamnet; ”Los Cervecero” (ölbryggarna).
1975 hade Quilmes tagit klivit upp till Primera Division igen efter att ha genomfört en väldigt imponerande säsong i landets näst högsta division. I denna sammansvetsade grupp lades, redan här, fundamentet som skulle komma att leda hela vägen till ligaguldet tre år senare. Redan under det första året som Quilmes var tillbaka i Primera Division lyckades laget komma på en andraplats i det första gruppspelet av Metropolitana-turneringen. Dessvärre hamnade de sedan slutligen på en sjundeplats, i den avslutande fasen, men ett litet frö hade redan såtts.
Huvudtränaren José Yudica anlände under 1977 och han kom att bli helt avgörande under säsongerna som följde. Visserligen lämnade han, inför Metropolitana 1978, men han var emellertid snart tillbaka igen. Den här säsongen spelades över fyrtio omgångar och redan efter nio spelade matcher var Quilmes trötta på sin dåvarande tränarduo. Laget låg nämligen på nedflyttningsplats och drastiska åtgärder krävdes för att vända på säsongen. Yudica kom tillbaka som tränare och började omgående att formera ett lag som skulle bli mästare.
Horacio Milozzi var lagkapten i Quilmes på den här tiden och hans minns vilket inflytande som tränare hade på truppen.
”Basen till detta guldlag lades redan under 1975 när föreningen gick upp till Primera Division. Truppen var som en familj. Jag anslöt under 1976 och under den här säsongen slutade vi en poäng bakom River i vår zon. Samma sak skedde i Nacional-turneringen, det året, men den här gången var det bakom Boca. 1977 var absolut inget bra år, men under det nästkommande året, med samma trupp och några nyförvärv, förändrades saker och ting helt och hållet. Mycket var detta vår tränare José Yudicas förtjänst. Vi förberedde oss så pass bra att den första skadan, i truppen, kom först med två omgångar kvar på säsongen. Men det viktigaste av allt var det mentala. Yudica övertygade oss spelare om att vi kunde bli mästare och det här var något vi jobbade med under veckorna. När det var dags för match höll han sällan något längre anförande än tio minuter. Han var en otrolig vinnarskalle som vi spelare älskade att lyssna på. Men inte bara när det gällde fotbollsrelaterade saker. Det finns trots allt en anledning till att han är den enda tränaren som blivit mästare med tre lag, vilka inte tillhör de största i landet; Argentinos Juniors, Newell’s Old Boys och Quilmes.”
Boca Juniors, under ledning av tränaren Juan Carlos Lorenzo, såg ut att gå ett bekvämt ligaguld tillmötes. Laget ledde 1978:års Metropolitana i stort sett hela vägen ifrån starten och in i mål. Vid ett tillfälle låg Quilmes så mycket som sju poäng bakom storklubben och det fanns egentligen inte någon person, i hela landet, som trodde att de skulle lyckas att ta igen detta. Men var det någonting som kännetecknade den här årgången av Quilmes var det just det faktum att de aldrig gav upp. Oavsett hur prekärt läget såg ut att vara.
Att mindre klubbar blev mästare i Argentina, på den här tiden, tillhörde sannerligen inte vanligheterna. De fem största klubbarna hade, mer eller mindre, totalt dominerat den inhemska fotbollen ända sedan professionaliseringen under 30-talet. Att konkurrera med storklubbarna tedde sig nästa omöjligt för en liten klubb som Quilmes – något som bland annat mittfältaren i laget, Jorge Gáspari, mindes väldigt väl.
”Att slåss mot den potentialen som Boca hade såväl fotbollsmässigt som ekonomiskt, och inte minst popularitetsmässigt, var såklart inte enkelt. Men vi hittade en balans i vårt arbete och med vetskapen att vi hade en excellent tränare i José Yudica, som fyllde oss med självförtroende, och som fick oss att gå ut och spela på samma sätt oavsett om vi spelade hemma eller borta. För att bli mästare måste många saker klaffa. Vi hade en enorm tro på oss själva och en vinnarmentalitet som fick oss att knappt åka på några skador under säsongens gång. Något som är helt avgörande när du har en så pass liten trupp som vi hade.”
Faktum är att Quilmes bara hade råd med en trupp som innehöll femton spelare. Detta gjorde att samtliga spelare fick speltid, under säsongens gång, men den tunna truppen renderade såklart också i att Quilmes var enormt sårbara för skador.
Mitt under säsongen hade ligaspelet ett avbrott till följd av världsmästerskapet som spelades i landet. Yudica uppmuntrade sina spelare till att gå och kolla på matcherna, men poängterade att det bästa vore ifall de enbart gick på mötena som spelades på söndagarna. Detta eftersom laget fortsatte att träna intensivt även under hela uppehållet.
När världsmästerskapet var över drog ligasäsongen i gång igen. Under mitten av september månad var det dags för Boca Juniors att ge sig in i 1978-års Copa Libertadores. Storklubben siktade på att försvara sin titel, ifrån den föregående säsongen, men deras deltagande skulle också obönhörligen stjäla en viss uppmärksamhet ifrån ligaspelet. Trettio omgångar, av de fyrtio, hade spelats vid den här tidpunkten och Boca ledde med fem poäng före Quilmes. Härifrån skulle dock emellertid avståndet succesivt komma att krympa. Milozzi minns upphämtningen ifrån Quilmes sida.
”Vi låg vid ett tillfälle sju poäng bakom Boca och det var på den tiden när en seger endast genererade två poäng. Det verkade vara en omöjlig uppgift att ta igen detta eftersom när Boca, som leddes av Lorenzo, hade ett sådant försprång kom andra lag generellt sett aldrig i kapp. Hursomhelst började de att spela i Copa Libertadores och ställde därför ut sina avbytare i ett flertal ligamatcher. När vi började närma oss sa vi, inom truppen, att vi siktade på att komma tvåa eftersom ifall Boca även vann Nacional-turneringen, samma år, skulle vi få spela mot den andra tvåan om en plats i Copa Libertadores. Det var ungefär hit som våra drömmar gick till en början. Sakta men säkert började vi dock känna att vi kunde gå hela vägen. Framför allt upplevde vi detta under den där historiska eftermiddagen, mot Independiente på hemmaplan, när vi vann med 1-0 efter att Juan Carlos Merlo avgjort i slutskedet. Samtidigt hade Boca förlorat en osannolik match mot Gimnasia på bortaplan där de hade lett med 2-0, men i slutändan förlorat med 3-2. Vi kände att kanske kunde vi gå hela vägen, men tre dagar senare förlorade vi mot Huracán, samtidigt som Boca besegrade Racing efter att ha gjort två mål på tilläggstid. Detta var enormt tung smäll för oss.”
Det här var en säsong med ojämnt antal lag i serien, vilket innebar att ett lag fick stå över varje omgång. För Quilmes vidkommande skedde detta efter förlusten mot Huracán. Laget bestämde sig därför för att resa till Brasilien och spela en träningsmatch mot Botafogo. Samtidigt ställdes Boca Juniors mot River Plate i ett alltid lika rykande hett Superclásico.
Quilmes förlorade sin träningsmatch med 3-1 och samtidigt som spelarna satt och deppade i omklädningsrummet kom plötsligt tränaren Yudica in och utbrast; ”Grabbar, upp med huvudena – Boca förlorade med 1-0.” En ifrån delegationen hade stannat kvar på hotellet och kollat på Superclásico-mötet för att sedan kunna rapportera tillbaka till truppen. Veckan därefter var det Bocas tur att stå över en omgång och Quilmes tog tillfället i akt. De besegrade Platense och gick upp i delad serieledning. Nu återstod det endast tre omgångar av säsongen.
Den nästkommande söndagen förändrades ingenting i tabellen. Boca besegrade nämligen Atlanta, på Ferros hemmaplan, med 3-2 och Quilmes avfärdade Banfield, på bortaplan, efter ett praktfullt frisparksmål av Milozzi. Med endast två omgångar kvar på säsongen, och med de båda lagen på samma poäng, trodde de flesta i Argentina att Boca skulle reda ut det hela. De hade trots allt den bästa truppen och var vana vid slutstrider. I normala fall redde storklubbarna ut en situation som denna. Men detta var ingen vanlig säsong.
I nästa omgång ställdes Quilmes mot Chacarita Juniors. Det hela skulle egentligen ha varit en hemmamatch, men eftersom någon i publiken hade kastat in en glasflaska, i mötet med Platense, fick matchen mot Chacarita spelas på Banfields hemmaplan. Quilmes vann med 2-1 och när de kom in i omklädningsrummet samlades hela truppen runt radioapparaten för att följa slutskedet av Bocas möte med Estudiantes de Caseros. Den här matchen ansåg många som en självklar seger för storklubben eftersom Estudiantes, mer eller mindre, redan var klara för nedflyttning. Milozzi minns den nervkittlande stämningen runt radioapparaten.
”När de (Boca) nästan lyckades att få in ett segermål i slutskedet – Husillos prickade ribban – gick en iskall känsla igenom hela kroppen. Men deras match slutade lyckligtvis mållös vilket innebar att för första gången, den här säsongen, var vi ensamma serieledare. Vi återvände till Quilmes och blev ackompanjerade av en hel karavan med supportrar längs gatorna. Det återstod endast en omgång att spela och vi kunde bli mästare. Det hängde bara på oss själva nu.”
Den avgörande matchen skulle spelas på Estadio Gigante de Arroyito i Rosario mot Central. Samma arena som, några månader tidigare, hade varit skådespelsplats för det argentinska landslaget när de sicksackade sig igenom världsmästerskapets andra gruppspel. Detta ledde Argentina till landets första VM-guld någonsin och nu handlade det om ett avgörande, i det inhemska ligaspelet, där Quilmes stod på tröskeln till ett historiskt ligaguld.
Yudica hade bestämt sig för att laget skulle resa till Rosario redan två dagar innan matchen. Detta för att truppen skulle hinna att acklimatisera sig. Att Quilmes skulle bli ackompanjerade av många supportrar var nog de flesta införstådda med, men den mottagning som spelarna fick var något som den lilla klubben aldrig tidigare hade fått beskåda. Gáspar mindes klart och tydligt de fantastiska scenerna som utspelade sig inför avsparken.
”Det har gått nästan 45 år sedan vi var med om denna otroliga resa och man värdera verkligen den ansträngning – och uppoffring som supportrarna gjorde för att, på vilket sätt som helst, lyckas ta sig till Rosario. När man ser filmklipp ifrån den här matchen kan jag inte tro att det är sant. Det kanske kan tyckas vara små saker i sammanhanget, men det är sådant som är ovärderligt för oss spelare.”
Även tidningen El Gráfico var mäkta imponerad av den inramning som de gästande supportrarna bjöd på. Konfettiregnet öste ner på Gigante de Arroyitos hyfsat gröna gräsmatta.
”Först och främst fyllde de Rosarios hemmaplan med en vibration ifrån en supporterskara som med vrålande och banderoller, sånger och konfetti, drömmar och en ostoppbar glädje fick oss att minnas tillbaka på det oförglömliga klimatet runt VM-kvällarna.”
Milozzi medgav att den här matchen var den enda under hans karriär där hans ben skakade inför avsparken av nervositet.
”Det fanns Quilmes supportrar överallt, på alla sektioner. Yudica anslöt sig till oss i spelartunneln och när han fick syn på detta spektakel vände han sig mot oss spelare och sa; ’Detta har ni ställt till med – se till att ordna detta nu.’ Vi inledde matchen bra och gick upp i ledning efter ett mål av Andreuchi. Men därefter utspelade sig några minuter som inte hör till vanligheterna under en säsongsavslutning. Samtidigt som Central kvitterade gick Boca upp i ledning mot Newell’s efter att Roberto Mouzo gjort mål på straff. Nu var det lika i tabellen igen och det var med dessa resultat som vi gick in till halvtidsvilan. Yudica tillät ingen att lyssna på radion för att se vad det stod i den andra matchen. När den andra halvleken precis hade börjat tog Central ledningen och det kändes omgående som att drömmen skulle försvinna ifrån oss. Dock lyckades Andreuchi, återigen, att göra mål och kvittera ifrån straffpunkten. Därefter, endast fyra minuter senare, kom drömmålet.”
Drömmålet – eller Golazo som man säger i Argentina – kom att bli ett historiskt sådan. Milozzi drev förbi några försvarare innan han passade bollen till Gáspari. Vad som sedan utspelade sig, på Gigante de Arroyitos gräsmatta, återberättar förmodligen allra bäst huvudpersonen själv.
”Jag befann mig ungefär tjugofem meter ifrån målet, även om jag aldrig mätte avståndet, men detta är vad folk har berättat för mig. Jag tryckte till bollen stenhårt med vänstran, varpå den letade sig upp i det ena krysset. Det var en paradox att båda de målen som jag gjorde, under den här säsongen, var med vänstran och vid bägge tillfällena vann vi med 3-2. Den andra gången hade varit mot Chacarita. Efter mitt mål mot Central återstod det dock fortfarande mycket tid kvar av matchen. Det hade nämligen bara gått sju minuter, av den andra halvleken, men lyckligtvis blev det här målet det som i slutändan gav oss ligaguldet.”
Gásparis makalöst vackra vänsterskott hade letat sig klockrent upp i målvakten Ferreros vänstra kryss. Centrals burväktare försökte avvärja, men slängde sig förgäves. Han hade aldrig en chans att nå den.
När domaren Arturo Iturralade blåste av matchen stod det klart att Quilmes hade vunnit sitt andra ligaguld i historien – sextiosex år efter det första. Vild glädje utbröt nere på planen vid slutsignalen och även supportrarna till Central applåderade Quilmes till ligaguldet. Faktum är att runt om i hela Argentina hade supportrar hurrat för den lilla föreningens enormt stora bedrift den här säsongen. Som ett exempel kan ges att San Lorenzo och Huracán möttes i ett derby, i den avslutande omgången, och när matchen var över applåderade båda lagens supportrar Quilmes till deras ligaguld.
Hemma i ölbryggeri-staden hade över 20,000 supportrar samlats på klubbens hemmaplan för att följa den avslutande matchen via högtalare. När laget återvände till Quilmes, klockan två på natten, togs de emot av tusentals lyriska supportrar.
Tvåmålsskytten i den avslutande omgången, Luis Andreuchi, var också Quilmes främste målgörare under den här säsongen. Han gjorde totalt tjugoen mål och delade skytteligasegern med en ung stortalang vid namn Diego Maradona. Efter matchen satte en radioreporter upp så att de båda kunde kommunicera med varandra i livesändningen. Diego hade precis spelat sin – och Argentinos avslutande match mot Racing.
Spelarna i detta historiska Quilmes är såklart, än idag, uppmärksammade runt föreningen och omåttligt populära bland klubbens supportrar. För några av spelarna innebar också framgången att de fick chansen i det argentinska landslaget. Segerskytten Gáspari var en av dem och han kom bland annat att bli uttagen till Copa América-turneringen 1979. Allt som allt gjorde den skicklige mittfältaren fem landskamper för sitt Argentina.
”Det var en dubbel ära för min del. Dels att bli inkallad till landslaget och dels att göra det som spelare för en liten förening som Quilmes. Dessutom fanns ju Diego (Maradona) i laget. Han hade jag lärt känna redan 1977 när vi båda spelade i det ungdomslandslaget som reste till Copa América i Venezuela. Han var bara sexton år gammal och senare skulle vi även agera sparring till A-landslaget.”
Gáspari var född i Mar del Plata och kom att spela för klubbar som Belgrano, Instituto och Argentinos Juniors under sin spelarkarriär. Dock är han, av förklarliga själv, allra mest förknippad med Quilmes.
”Jag har valt att fortsätta bo i Quilmes och tacksamheten som jag får ifrån supportrarna är något permanent. Inte bara ifrån de som såg oss spela, men också ifrån de som berättar för sina barn vad vi åstadkom – och gjorde för klubben. Detta är en enorm tillfredsställelse.”
Under ledning av José Yudica gick Quilmes hela vägen och vann ligaguldet 1978. Endast tre år efter uppflyttningen till Primera Division blev föreningen, smått sensationellt, landets bästa fotbollslag. Det var en enorm bedrift som är värd att uppmärksamma än idag. När en liten förening, med små resurser, fäller de stora drakarna – då adderas ytterligare en krydda till hela historien. Quilmes mästarlag 1978 var sannerligen något alldeles speciellt.
enkoppmate.com 