1971. Nitton spelare blev utvisade i vad som kom att bli den största skandalen någonsin i Copa Libertadores långa historia.
Man brukar säga att det som sker nere på en fotbollsplan reflektera samhället som fotbollsmatchen spelas i. Detta påstående stämmer ibland bättre än andra gånger och sannerligen stämde det väl överens med verkligheten i Argentina under slutskedet av mars 1971.
Sedan 1966 hade landet styrts av en militärdiktatur. Vid tidpunkten för mötet mellan Boca Juniors och peruanska Sporting Cristal, i Copa Libertadores-gruppspelet 1971, leddes landet av generalen Roberto M. Levingston. Han skulle emellertid, endast fem dagar senare, bli ersatt av en annan general, inom samma diktatur, vid namn Alejandro Lanusse.
Boca Juniors deltog i det här årets Copa Libertadores efter att ha vunnit den inhemska Nacional-turneringen 1970. Den argentinska storklubben hamnade i samma grupp som landsmännen Rosario Central, samt de båda peruanska klubbarna Universitario de Lima och Sporting Cristal. På den här tiden var gruppspelet i Libertadores en aning annorlunda än vad det är idag. Bland annat gick endast segraren i gruppen vidare till nästa stadie av turneringen. Detta gjorde att varje match blev livsviktig.
Efter tre spelade omgångar var gruppen vidöppen när det blev dags för Boca att ta emot Sporting Cristal på hemmaplan. Sexton dagar tidigare hade de båda lagen mötts i Perus huvudstad Lima och då med utfallet att Cristal vann med 2-0. Nu tänkte Boca Juniors utkräva revansch när de båda lagen sprang in på La Bomboneras gräsmatta. Runt 60,000 åskådare hade tagit sig till storklubbens hemmaplan och dessa bjöd på en fantastisk inramning redan vid avsparken.
Matchen hade avspark tjugo i nio på kvällen, lokal tid, och var en av de första fotbollsmatcherna någonsin som sändes via satellit hela vägen bort till Peru. De som satt framför Tv:n, liksom de som befann sig på La Bombonera, fick beskåda ett piggt bortalag under de inledande tjugo minuterna. Efter sjutton minuters spel öppnade Juan Orbegoso målskyttet när han dundrade på ett avslut som Bocas målvakt Rubén Sánchez inte hade en chans på. Hemmapubliken satte andan i halsen, men lyckligtvis skulle Boca snart vara på benen igen.
Påhejade av sina egna supportrar ångade hemmalaget på framåt för att försöka få till en kvittering. En sådan kom också till sist redan efter tjugotvå minuters spel. Norberto Madurga drog på ett hårt skott vilket tog i stolpen och gick rakt ut i straffområdet. Glädjande nog för Bocas vidkommande dök Jorge Coch upp och kunde förpassa bollen in i mål. Tre minuter senare var det dags igen. Efter ett vackert anfall kunde Bocas notoriske målskytt, Ángel Clemente Rojas, trycka dit 2-1 och inom loppet av mindre än tio minuter hade hemmalaget vänt på matchen.
När lagen gick till pausvilan ledde Boca bekvämt, även om resultatet bara var 2-1. Den generella uppfattningen var nämligen att hemmalaget hade dominerat matchbilden och att ett 3-1-mål bara var en tidsfråga. Bocas hårdföre mittfältare, Rubén Suñé, minns hur tankegångarna gick i omklädningsrummet under halvtidspausen.
”Före matchen var vi övertygade om att vi skulle vinna matchen och när den första halvleken var slut var detta fortfarande vår fulla övertygelse.”
Under inledningen på den andra halvleken tryckte Sporting Cristal gasen i botten. Deras hejdlösa offensiv renderade nästan i ytterligare ett baklängesmål, men peruanerna lyckades lirka sig ur ett flertal kluriga situationer. Till sist skulle de offensiva försöken bära frukt för Cristal. Efter knappt sjuttio minuters spelande fick gästerna in en kvittering genom den nyligen inbytte González Pajuelo.
Boca Juniors, som behövde vinna matchen, slängde nu fram allt vad de hade att tillgå. Cristal såg emellertid ut att reda ut stormen när Roberto Rogel plötsligt föll i straffområdet. Bocas-spelarna skrek på straff, men huvuddomaren – uruguayanen Alejandro Otero – vinkade avvärjande. Domaren, som var polis i sitt civila yrke, var omutbar och lät sig inte bli kuvad av den hätska atmosfären som rådde inne på ett proppfullt La Bombonera. I samma sekund som Otero vinkade avvärjande, kring en eventuell straffspark för hemmalaget, inleddes i stället det som kom att bli den största skandalen i Copa Libertadores historia.
Bocas mittfältare Rubén Suñé var inte sen att ta ut sin ilska på de peruanska spelarna. I anfallet direkt efter straffsituationen sparkade han ner Alfredo Quesada och efter detta bröt helvetet lös. Suñé kände sig inte nöjd med endast en nedsparkning utan började i stället att jaga peruanen Alberto Gallardo. Den peruanske spelaren svarade på detta tilltag genom att karatesparka Suñé över käken, vilket renderade i ett djupt sår som krävde sju stygn att sy ihop. Därefter försvarade sig Gallardo, med hjälp av den ene hörnflaggan, mot ett flertalet ditrusande Boca-spelare.
Överallt på planen utbröt nu fullskaliga slagsmål och involverade samtliga spelare bortsett ifrån Bocas peruanske mittback Julio Meléndez. Hemmalagets 2-1-målskytt Coch gav sig såklart också in i tumultet. Han sparkade på två peruanska spelare som låg på marken varvid den ena – Fernando Mellán – fick en hjärnskakning och Eloy Campos bröt näsan. Fotbollsplanen hade förvandlats till ett blodbad och samtidigt som spelarna löpte amok skanderade hemmasupportrarna; ”Pegue Boooooocaaaaa, Pegue Booooocaaaa” (sparka Boca, sparka Boca).
Roberto Rogel minns kaoset som utbröt efter att han själv hade blivit förnekad en straffspark.
”Jag hade ryggen mot målet och försökte täcka bollen när deras försvarare tacklade mig. Jag föll till marken och skrek; ’straff, straff’. När jag reste mig upp började jag att se ett inferno av sparkar – och slag ifrån alla håll och kanter. Det var en riktig skamfläck. Jag har aldrig, i hela mitt liv, sett något liknande på en fotbollsplan och det var en händelse som har kommit att lämna en mörk fläck på Bocas historia.”
Suñé, Mellán och Campos fördes alla tre till sjukhuset för att få sina respektive skador inspekterade. För övriga spelare väntade en betydligt mer otrevlig överraskning. Samtliga greps nämligen av den argentinska polisen och fick spendera natten på polisstationen. Inledningsvis sades det att de allihop skulle bli dömda till trettio dagar i fängelse, vilket var gängse för bråk i samband med fotbollsmatcher.
En av de peruanske spelarna, Orlando De La Torre, fick däremot tillåtelse att lämna polisstationen och resa hem till Peru. Han fick reda på att hans mamma hade blivit hastigt sjuk och att han behövde resa hem så fort som möjligt. Sanningen var dock den att modern redan var död. Hon hade kollat på matchen, under den föregående kvällen, framför Tv:n och blivit så förfärad av det hon såg att hon drabbades av en hjärtinfarkt.
”Jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma den matchen. För egen del var det den absolut mest hemska saken som skedde i hela mitt liv. Detta eftersom min mamma dog p.g.a den här matchen. Hon hade kollat på mötet, hemma i Lima, och sett klart och tydligt när Boca-spelarna började jaga mig innan jag kunde försvara mig med hörnflaggan. Hon såg alltihop och dog av en hjärtinfarkt. Med allt detta i åtanken så hur ska jag någonsin kunna glömma bort den här matchen?”
Dagen efter matchen anlände, komiskt nog, ett telegram till det peruanska lagets spelarhotell. Detta kom ifrån landets dåvarande president – även han en militärdiktator – vid namn Velasco Alvarado. Han ville lyckönska spelarna för att de försvarade landets färger på ett ärofyllt sätt. Ännu mer komiskt var att Argentinas diktator Levingston, några dagar tidigare, hade tagit emot de peruanska journalisterna, som kommit till Argentina för att bevaka matchen, och proklamerat för dem att han såg fram emot en match i gammal hederlig sydamerikansk vänskaplighet.
Efterspelet till matchen blev stökigt. En arg mobb med peruanska supportrar tog sig till den argentinska ambassaden, i Lima, för att uttrycka sitt förakt mot landet. De båda ländernas tidningar försökte därefter att övertriumfera varandra när det kom till att slänga skulden på den ena och den andra.
Det sydamerikanska fotbollsförbundet beslutade att de skulle stänga av en rad spelare som en följd av de våldsamma incidenterna. Allt ifrån sex matcher och hela vägen ner till en match blev den sammantagna straffskalan. Dagen efter bestämde sig polisen för att inte verkställa straffen på trettio dagars fängelsevistelse, utan i stället släppa spelarna på fri fot igen. Samtidigt gick det argentinska fotbollsförbundet ut med sina straff för det inträffade och de ville sannerligen inte hålla igen på krutet. Flera av spelarna blev avstängda i mer än ett år och Suñé fick det längsta straffet på ett och ett halvt år. Dessa straff drogs sedermera in i samband med firandet av ”arbetarnas dag” i Argentina och i stället utlös diktaturen en amnesti för spelarna.
Boca Juniors stängdes av ifrån de avslutande två matcherna i gruppspelet, varpå deras motståndare tilldelades vinst i dessa matcher. Cristal fick visserligen spela klart sina gruppspelsmatcher, men med tanke på att nästan hela laget var avstängt blev de tvungna att använda sig av spelare ifrån ungdomslaget. Den argentinska klubben – precis som den peruanske stängdes även av ifrån det kommande årets Copa Libertadores-turnering.
Straffet – och efterspelet blev stenhårt för de inblandade personerna i det som var den tveklöst största skandalen, mellan två lags spelare, i Libertadores långa historia. Minnet av Rubén Suñés blodiga ansikte, och de peruanske spelarna som blev utburna på bår, visar upp ett mörkt kapitel i den argentinska fotbollshistorien. Tillsammans med Estudiantes brutala matcher, i Interkontinentalcupen på 60-talet, är detta den sidan av landets fotboll som de flesta, helst av allt, vill glömma bort.
enkoppmate.com 