Ramón Díaz. Han gjorde sig känd som en frispråkig spelare, slog igenom i River Plate, vann VM-guld med det argentinska ungdomslandslaget, hamnade på kant med Diego Maradona och blev utlandsproffs i Italien, Frankrike och Japan.
”Jag kan inte tänka mig att någonsin träna Boca Juniors. Då föredrar jag faktiskt att dö av hunger i stället.”
Ramón Díaz har alltid varit en väldigt karismatisk herre med en grandios personlighet. Han har sällan backat undan ifrån rampljuset eller medgett att han kanske inte alltid är den bästa på allting. Den här inställningen har tagit honom långt både som spelare – och senare även som tränare. Den skapade emellertid också en rad ovänner längs med vägen.
Díaz föddes i La Rioja en bra bit ifrån Buenos Aires. Hans pappa hade ett stabilt jobb som kakelläggare, men när Díaz bara var femton år gammal gick hans fader hastigt bort efter en längre tids hjärtproblem. Plötsligt blev familjens försörjning sämre och Díaz fick ta hand om sin mamma. Vid den här tidpunkten hade han dock själv redan flyttat till huvudstaden och bodde på River Plates internat för ungdomsspelare. Under hela sin karriär – både som spelare och senare som tränare – följde modern med på de flesta matcherna runt om i världen.
I River Plates ungdomslag hade Díaz bland annat den f.d. högerbacken, i storklubben, Noberto Yaconó som sin tränare. Senare skulle den talangfulle Díaz komma att tränas av andra profiler som Ángel Labruna och Alfredo Di Stéfano i Rivers A-lag. 1978 fick till sist Díaz göra sin efterlängtade debut i Primera Division. Under slutskedet av 70-talet kom han snabbt fram som en av landets största – och mest spännande talanger.
Redan under sin första säsong med Rivers A-lag gjorde Díaz mål i var tredje match och säsongen därefter blev det tolv mål på tjugotvå matcher när storklubben blev mästare.
1979 var också året då Díaz fick glädjen att följa med Luis César Menottis ungdomslandslag för att spela världsmästerskapen i Japan. Argentina gjorde en strålande turnering och Díaz – tillsammans med Diego Maradona – bildade ett otroligt skickligt anfallspar som öste in mål under turneringens gång. En intressant detalj var att Díaz helst spelade som tia, men den här positionen var såklart vigd åt Diego, vilket renderade i att Ramón fick ta plats i anfallet i stället. Detta skulle visa sig bli enormt lyckat.
”Jag är tacksam gentemot Menotti att han satte mig som anfallaren, även om han egentligen inte hade särskilt mycket val då tian var vigd åt Maradona. Kanske hade jag inte gjort lika många mål om jag hade spelat på den positionen i stället. Men jag tyckte alltid om att sjunka neråt i planen och spela som tia. Detta eftersom i rollen som nia måste man ha mycket mer tålamod och har man otur kommer aldrig bollen fram till dig. Det här hände faktiskt mig när jag spelade i Avellino. Jag spelade ensam på topp och frågade mig själv; ’vad gör jag här?’”
Redan i gruppspelet visade de båda stortalangerna upp sina färdigheter på ett nästan brutalt slående sätt. I premiären mot Indonesien gjorde Díaz ett hattrick, innan tjugofem minuter ens var spelade, och Maradona följde upp med att addera ytterligare två mål till slutresultatet 5-0. Argentina tog sig hela vägen till guldet efter att ha besegrat Sovjetunionen i finalen med 3-1. Både Díaz och Maradona hamnade i målprotokollet i den här finalen där främst Ramóns mål var en riktig pärla. Han vann också den totala skytteligan på åtta gjorde mål och under mästerskapets gång profilerade sig verkligen Díaz som en enormt pålitlig målgörare.
Ramón Díaz och Diego Maradona hade format ett fantastiskt anfallspar under det här mästerskapet och såg verkligen ut att trivas tillsammans. Deras vänskap skulle dock snart förvandlas till något helt annat och med årens lopp blev sprickan, mellan de båda, allt djupare. Díaz representerade River Plate ända fram till 1982 och under den här perioden vann han fyra ligatitlar (två i Metropolitana och två i Nacional). Under de här åren formade han en stark – och långvarig vänskap med storklubbens lagkapten Daniel Passarella.
Vid världsmästerskapet i Spanien 1982 fick Díaz göra sina första minuter i ett VM-slutspel. Han fick spela i fyra av Argentinas fem matcher och stod för ett mål, vilket kom i den avslutande förlustmatchen mot Brasilien.
”Det var en fantastisk känslan att bli uttagen till VM-truppen 1982. Framför allt eftersom jag fortfarande var väldigt ung vid den här tidpunkten. Pressen av att representera ditt land, i ett världsmästerskap, är enorm. Det var väldigt svårt, men jag lyckades att spela bra – och göra mål trots att jag fortfarande var ung. Efter VM 1982 fick jag glädjen att spela i Europa och detta skulle visa sig bli en fantastisk resa för mig personligen.”
Argentina åkte som bekant ur världsmästerskapet i Spanien efter att förlorat mot både Italien och Brasilien, i det andra gruppspelet, med 2-1 respektive 3-1.
När Díaz lämnade River Plate blåste det förändringarnas vindar i storklubben. Flera stora spelare lämnade föreningen under samma period och för Díaz del hamnade han i den italienska klubben Napoli. Här fick han emellertid en väldigt tuff inledning.
”Den första säsongen i Napoli var hemsk. Det var en väldigt jobbig epok eftersom jag bara mäktade med att göra tre mål under hela säsongen. Jag hade precis gift mig och min fru var dessutom gravid. Förändringen blev enorm. Därefter var däremot allting, under min spelarkarriär, i ett rosa skimmer. I slutändan är endast ett dåligt år inte särskilt mycket under en hel karriär – inte sant?”
Det blev bara en säsong i Napoli innan Díaz fortsatte till Avellino. Klubben spelade, på den här tiden, i Serie A och Díaz fick snabbt ordning på sin målproduktion igen. Visserligen spelade han inte för något topplag, men sju mål på tjugofyra matcher var ändå fullt godkänt. Han fick mycket speltid och trivdes bra i den lilla – och gemytliga klubben. Ja, bortsett ifrån när han fick spela som ensam anfallare vill säga. Det blev tre säsonger med Avellino innan Fiorentina bestämde sig för att värva in honom.
Lustigt nog anlände Díaz till Florensklubben exakt samtidigt som hans gamle lagkamrat Passarella hade gått vidare för att spela i Inter. Efter två säsonger i Fiorentina, under vilka Díaz gjorde tio – respektive sju mål, gjorde han samma resa som Passarella och anlände i Inter.
Förvånande nog kom Díaz inte med till världsmästerskapet 1986 i Mexiko. Faktum är att efter att Carlos Bilardo tog över som förbundskapten, efter VM 1982, blev Díaz inte uttagen något mer i landslaget. Detta är något som han själv har proklamerat, flera gånger, hade att göra med den usla relationen som Díaz hade börjat få med landslagets lagkapten Diego Maradona.
Vad var det då som skar sig mellan dessa båda landsmän? Det sägs att den första sprickan, mellan dem, var när Diego Maradona blev klar för Boca Juniors 1981. Díaz spelade, som bekant, för deras ärkerival River Plate och någonstans fanns det inte på kartan att de kunde fortsätta vara vänner efter detta.
Därefter utvecklade Díaz en väldigt nära relation med Daniel Passarella – en person som Maradona skulle hamna ordentligt på kant med under åren som följde. När Bilardo inte tog ut Díaz i VM-truppen till Mexiko 1986 deklarerade Ramón följande citat som blev kontroversiellt; ”Anledningen till att jag inte blir uttagen beror på att Bilardo bara tar ut Maradonas kompisar och jag är inte en av dem. Resten av landet älskar mig. T.o.m. presidenten Menem.”
I Maradonas egen självbiografi slog han hårt tillbaka på dessa anklagelser och dementerade att han på något sätt skulle ha påverkat Bilardos trupp-uttagningar. I stället riktade Diego skulden mot Díaz och menade på att anledningen till att de båda bråkade berodde på att den f.d. River-anfallaren valde att ta Passarellas parti i bråket med Maradona. Diego och Díaz pratade inte med varandra på många år och anfallaren lämnades även utanför världsmästerskapet i Italien 1990.
Under mitten av 90-talet öppnades en liten port på glänt, till återförening, när Díaz ene son Emiliano ska ha uttryckt att han var en stor beundrare av Maradona. Inför det som skulle visa sig bli Maradonas sista Superclásico 1997 bestämde han sig för att ta i hand med Díaz – som då var tränare för River – innan matchen. Hälsningen blev väldigt stel eftersom Díaz inte ens tittade på Maradona. I en intervju med tidningen El Gráfico, som genomfördes 1996, svarade Ramón Díaz så här på den hypotetiska frågan ifall han skulle stanna, och plocka upp Maradona, ifall han såg att dennes bil hade voltat vid sidan av vägen.
”Jag hade absolut stannat och hjälpt honom upp. Därefter hade jag kört honom till ett ställe där han hade kunnat återhämta sig. Om jag hade kört honom till mitt hus? Absolut inte. Här hemma kommer bara mina vänner in.”
Sprickan mellan Maradona och Díaz läkte aldrig. Men åtminstone kunde den sistnämnde skicka sina kondoleanser efter att Diego gått bort under 2020. Då skrev Díaz så här på sociala medier; ”Vila i frid Diego. Jag skickar mina djupaste tankar till din familj.”
Om vänskapen med Maradona aldrig blev särskilt djup kom Díaz desto bättre överens med Argentinas president på 90-talet, Carlos Menem. Han var nämligen, precis som Díaz, också ifrån La Rioja. De båda träffades på en flygplats under 70-talet och började samtala med varandra. Därefter föddes en stark vänskap mellan de båda männen.
Med Inter spelade Díaz bara en säsong, men denna blev däremot väldigt lyckad. Han gjorde tolv mål samtidigt som den italienska storklubben vann Serie A i imponerande stil. Själv har Díaz medgett att San Siro är den mäktigaste arenan han spelat på – bortsett ifrån Estadio Monumental vill säga. Efter åren med Inter gick han vidare till Monaco och här lyckades Díaz vinna ytterligare en titel när den franska cupen säkrades 1991. I den här finalen besegrade Monaco Marseille med 1-0 på Parc des Princes i Paris.
Díaz började sakteligen att bli till åren och valde således att vända hem till River Plate igen. Här kom han till ett väldigt sammansvetsat lag som vann Aperturan 1991 och där Díaz dessutom vann skytteligan på sina fjorton gjorda mål. En titel – och en bedrift som anfallaren själv rankade som den största glädjen under hela hans karriär.
Många trodde nog att Díaz skulle avsluta sin karriär i River, men den äventyrslystne anfallaren hade andra planer. När ett lukrativt erbjudande dök upp, kring att spela några säsonger i den nystartade japanska Superligan, tvekade han inte. Precis som en rad andra argentinare begav sig Díaz till det asiatiska landet och började spela för Yokohoma Marinos.
Här skulle han komma att spela under tre säsonger (ett och ett halvt år) och göra imponerande femtiotvå mål på sjuttiofem matcher. Överlag trivdes Díaz i Japan. Folket var väldigt gästvänliga mindes han, men han saknade en sak lite mer än någonting annat.
”Köttet. Jag gick ett och ett halvt år utan att äta något kött eftersom deras, i Japan, var otroligt dåligt mot vad jag var van vid hemma i Argentina.”
Efter tiden i Japan valde Ramón Díaz att lägga skorna på hyllan och avsluta sin aktiva spelarkarriär. Han hade lyckats vinna många titlar under sin tid som spelare och representerat stora, utländska, klubbar i både Italien och Frankrike. Nu var siktet inställt på att bli tränare och detta skulle han sannerligen komma att bli väldigt framgångsrik i.
***
Läs om Ramón Díaz tränarkarriär i morgondagens del 2.
***
enkoppmate.com 