Ubaldo Fillol Del 4: Världsmästerskapet på hemmaplan 1978

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

När man ser tillbaka på världsmästerskapet i Argentina 1978 känns det som en utopi att någon annan skulle vakta det argentinska målet än Ubaldo Fillol. Men faktum är att detta mycket väl skulle kunna ha skett.

Luis César Menotti tog över rodret för det argentinska landslaget efter det fiaskoartade världsmästerskapet i Västtyskland 1974. På väldigt många sätt och vis förändrade han organisationen runt landslaget för all framtid. Omgående införde han en sak som skulle komma att bli väldigt uppmärksammad. Menotti fick samtliga klubbar att skriva på ett avtal där de förband sig att släppa sina spelare till landslaget oavsett när kallelsen kom. Andemeningen var att landslaget var landets högsta prioritet och Menotti gjorde, med detta avtal, saken klar och tydlig för samtliga inblandade.

I början slog det här avtalet hårt mot de större klubbarna i landet – och kanske allra främst River Plate. En stor del av landslaget utgjordes nämligen av spelare ifrån Los Millonarios och Fillols första uttagning, under Menotti, kom under 1975. Den nye förbundskaptenen var, redan ifrån starten, tydlig med att han tänkte ge både Fillol och Hugo Gatti chansen i laget. Det argentinska landslaget skulle genomföra en Europturné på våren, varje år, och en på hösten.

Menotti proklamerade att Fillol skulle få stå under den inledande turnén och sedan var det Gattis tur på den senare. Pato tyckte emellertid att detta var ett märkligt upplägg och ifrågasatte Menotti. Om det nu var på det viset att Fillol genomförde en väldigt fin första-turné, skulle han då plötsligt bli bänkad under den nästkommande? Det tyckte inte River Plates målvakt rimmade riktigt bra med hans egen övertygelse. Menotti var tydlig och sa att om Fillol hade problem med upplägget kunde de båda skaka i hand och målvakten var fri att lämna landslaget. Det gjorde han också.

I efterhand har Fillol sett tillbaka på den här incidenten, med Menotti, och kunnat vara så pass mycket självrannsakande att han insett att detta var den rebelliska sidan av honom som gjorde sig påmind. ”Det var också min ungdomliga naivitet, där man tror sig vara oövervinnerlig, som spelade en viktig roll i sammanhanget. Man trodde väl någonstans att man kunde erövra världen på egen hand.”

Där och då insåg dock inte Fillol sitt misstag och Menotti var ingen tränare som ändrade sig i första taget. Under åren som följde stod därför Ubaldo utanför den argentinska landslagstruppen och i stället var det Gatti som hade hand om målvaktspositionen.

På klubblagsnivå briljerade Fillol för River Plate. Han vann titlar på löpande band och givetvis blev det ofrånkomligt för tidningarna att inte skriva om det faktum att; ”Fillol briljerar, men spelar ändå inte för landslaget.” Menotti å sin sida fortsatte att vara svårflörtad och proklamerade att Gatti minsann var hans självklare etta i målet. Fillol uttalade sig om alltsammans och var lite mer modest i sin syn på landslaget; ”Jag trivs bra med att spela för River, men skulle såklart gärna spela i VM.” Kunde man kanske ana en liten dörr på glänt?

Samtidigt uppmuntrade hans tränare i River, Ángel Labruna, Fillol att stanna kvar i River och inte ansluta sig till landslaget. Den gode Labruna hade dock sina egna personliga invändningar mot landslaget. Han hade nämligen, vid ett antal tillfällen, hamnat på kollisionskurs med de styrande och tyckte inte att de genomförde uttagningarna på ett schysst sätt.

Parallellt presterade Fillol fortsatt starkt med sitt River och supportrarna sjöng om att han borde bli uttagen i landslaget. Under slutskedet av 1977 skedde sedan en rad saker som kom att förändra livet för målvakten framöver. På ett personligt plan gifte sig Fillol med sin Olga och samtidigt blev han inbjuden till tidningen El Gráfico för att göra ett reportage. De hade nämligen utsett Fillol till seriens bäste spelare och ville därför göra en intervju med målvakten. Pato fick också veta att tidningen ämnade att bjuda in förbundskaptenen Menotti, varpå han började ana varthän alltihop skulle barka. Trots detta accepterade han ändå inbjudan.

Fillol meddelade emellertid tidningen att; ”ni är väl fullt medvetna om de problem som jag har haft med Menotti.” ”Absolut” svarade tidningen, ”men detta ska bara vara ett snack om den senaste säsongen och om dig i egenskap av turneringens bästa spelare.”

När Fillol anlände till tidningens redaktion var Menotti redan där. Det existerade en viss spänning i luften när herrarna satte sig ner för att genomföra intervjun.

El Gráficos journalist; ”Fillol, du var den bäste spelaren under 1977 i ligaspelet. Skulle du inte vilja spela i landslaget?”

Pato; ”Absolut skulle jag vilja göra det, men samtidigt känner jag att det är lite sent nu. Jag har förlorat alla förberedelser inför turneringen och nu är det inte särskilt lång tid kvar. Dessutom har förbundet redan klart för sig vilka de tilltänka målvakterna kommer att vara.”

El Gráficos journalist; ”Menotti skulle du kunna tänka dig att ta ut Fillol?”

Menotti; ”Varför inte? Jag har just nu tre målvakter, som är Hugo (Gatti), Baley och La Volpe. Jag har inga problem att ta in ytterligare en ifall han (Fillol) är överens med upplägget.”

El Gráficos journalist; ”Pato, bollen är på din planhalva nu. Accepterar du att komma med som fjärdemålvakt?”

Fillol funderade några sekunder innan han svarade att han var redo för de uppgifterna som förbundskaptenen hade stakat ut. Han accepterade aldrig, ordagrant, rollen som fjärdemålvakt, utan bestämde sig i stället inombords för att han skulle slåss om förstaplatsen. Menotti tyckte det hela lät bra och meddelade Fillol att målvkaten skulle infinna sig i januari då landslagets försäsong, inför världsmästerskapet, skulle inledas. Måndagen efter intervjun kom El Gráfico ut med rubriken; ”Fillol till landslaget” – deras kupp hade lyckats.

I samma veva som det blev klart att Fillol skulle bli uttagen i landslaget valde Gatti att lämna återbud till detsamma. Han nämnde skadeproblem som huvudanledningen, men många, inklusive Fillol själv, misstänkte att Bocas målvakt inte kände för att konkurrera om förstaplatsen med Pato. Under flera års tid tävlade Fillol och Gatti med varandra om vem som var Argentinas bäste målvakt. Den förstnämnde representerade River Plate och den andre Boca Juniors. Deras målvaktsduell blev något av ett Superclásico i sig själv. Fillol mindes den här tiden och älskade rivaliteten med Gatti och Boca Juniors.

Tack vare uttagningen till landslaget kände plötsligt Fillol sig mer levande igen. Han hade saknat att representera Argentina och såg obönhörligen fram emot världsmästerskapet på hemmaplan. I samma veva blev även Olga gravid med deras första barn – vilket i sig inbringade ytterligare en glädje till familjen Fillol.

Försäsongen med landslaget inleddes i Mar del Plata innan truppen stationerades på José Carlos Paz – en herrgård utanför Buenos Aires. Det argentinska landslaget bodde alltid spartanskt och det fanns verkligen ingen överdådig lyx att prata om. Trots detta trivdes spelarna exemplariskt. De åt bra, tränade bra och hade det gemytligt tillsammans. Vad mer kunde man egentligen begära? Fillol delade rum med sin målvaktskollega Héctor Baley och de båda trivdes i varandras sällskap.

Redan under det första träningspasset visade Fillol sig på styva linan. Han räddade allt som kom i hans väg och hade bestämt sig för att omgående bevisa vem som borde vara landslaget självklare etta i målet. Han tänkte minsann inte spela varken andra – eller tredjefiol.

Fillol uppskattade fystränaren Pizzarotti väldigt mycket. Den nitiske herren drillade visserligen spelarna hårt, men han respekterade de och detta var såklart någonting som uppskattades väldigt mycket. Fillol deklarerade t.o.m. att det var den bäste fystränaren som han hade haft under hela sin långa karriär.

Mellan januari och maj 1978 gick allting enbart ut på att förbereda landslaget inför världsmästerskapet. Klubbarna fick lydigt släppa sina spelare till den argentinska landslagstruppen och lappa ihop sina trupper bäst de kunde. Ungefär två år innan VM-slutspelet fick även spelarna i ligan skriva under ett kontrakt som innebar att ingen spelare fick lämna för utlandet. Detta för att underlätta förberedelserna för landslaget.

I mars månad mötte Argentina Peru och Bulgarien i varsin träningsmatch. Under månaden därefter ställdes de även mot Rumänien, Irland och Uruguay. Argentina vann samtliga fem matcher, gjorde sexton mål och släppte bara in fyra. Beskeden som Menotti hade fått var positiva och nu gällde det bara att drilla landslaget ännu mer fram till mästerskapet.

På anläggningen José Carlos Paz bodde landslaget, även här, spartanskt. Hela anläggningen var ett väldigt stort komplex, men samtidigt också extremt omodernt. Det fanns t.ex. bara en enda Tv-apparat på hela herrgården och denna fanns i det gemensamma vardagsrummet. Därutöver hade Carlos Paz bara en telefon – till vilken det ständigt var en lång kö som slingrade sig.

Från det att landslaget satte sin fot på anläggningen bevakades de ihärdigt av soldater. Militärdiktaturen sa sig vara oroliga för att den rebelliska grupperingen, Los Montoneros, skulle hitta på något djävulstyg inför mästerskapet. Det fanns vägspärrar överallt runt den väldiga herrgården och när spelarnas familjer kom på besök fick de genomgå en notorisk inspektion, ifrån militären, innan de släpptes in på anläggningen. Fillol kunde konstatera i efterhand att hela situationen var ganska bisarr, men där och då var hans fokus mest på att genomföra ett starkt VM-slutspel. Givetvis var det jobbigt att vara ifrån familjen under en så pass lång tid, men spelarna var redo för denna uppoffring.

Inför världsmästerskapet blev Fillol intervjuad av en spansk journalist som undrade vem Pato trodde skulle vinna hela turneringen. När målvakten svarade Argentina började journalisten att skratta sarkastiskt. Fillol fick behärska sig för att inte få ett raseriutbrott. Han räknade till tio och reste sig sedan och gick. Han var inte intresserad av att få några fler frågor.

Den argentinska landslagstruppen var väldigt sammansvetsad. Eftersom de spenderade så pass många timmar tillsammans var det vitalt att hitta på saker att göra för att fördriva tiden. Under månaderna som ledde fram till mästerskapet – och även under detsamma – arrangerades flera mini-turneringar mellan spelarna i fråga. De spelade schack, kortspel, volleyboll och biljard. Var gren hade sin egen specialist i truppen och dessa små tävlingsmoment gjorde att spelarna kom samman.

Medan Fillol var stationerad på Carlos Paz födde Olga deras första barn. En dotter som fick namnet Nadia efter den rumänske gymnasten. Komiskt nog mötte landslaget – och Fillol just Rumänien några dagar senare.

Sakta, men säkert närmade sig premiären av världsmästerskapet mot Ungern. Fillol började att visualisera hur han ville att matchen skulle fortskrida för Argentina. Själv kände han att han hade en liten fördel av att matchen skulle spelas på Estadio Monumental – hans hemmaplan med River Plate. Fillol var nämligen bekant med varenda liten vrå, av denna väldiga arena, och det fanns inte någon annan plats där han kände sig mer hemma.

Fillol hade olika ”cabalas” (ritualer) som han behövde göra innan han sprang ut på planen. Först och främst hade han en speciell ordning i vilken han satte på sig sina kläder. Först tog han på sig strumporna, sedan shortsen, därefter tröjan, tejpen och allra sist målvaktshandskarna. När han sedan sprang ut på planen var han väldigt noga med att alltid sätta högerfoten först på planen – och sedan den vänstra. En annan ritual som Fillol hade plockat upp, under sin karriär, var att stänka några droppar med alkohol på bröstet. Detta var något som hans målvaktskonkurrent i Quilmes, Cavallero, hade använt sig av och Pato plockade denna till sig. Givetvis hade alkoholen ingen som helst betydelse för hans prestation. Det var mer en grej som bara behövde göras.

Landslaget som helhet hade såklart också sina egna cabalas. Bland annat var det givetvis strängeligen förbjudet att sätta sig och äta vid ett annat bord ifrån en dag till en annan. Samma sak gällde givetvis även i spelarbussen. Därutöver var det också alltid Alberto Tarantini och lagkaptenen Daniel Passarella som höll i pepp-talken inför matcherna. Detta var också två av de mest verbala herrarna i truppen. Fillol har berättat att det oftast var dessa två som han skrek på i backlinjen medan Luis Galván och Jorge Olguín knappt öppnade sina munnar.

Till sist var det äntligen dags att spela premiären mot Ungern. Världsmästerskapet hade smygstartat dagen dessförinnan, men nu var det Argentinas tur att ge sig in i turneringen. Gatorna i Buenos Aires kantades av exalterade människor som sjöng och stöttade spelarbussen på vägen till arenan. Bussen rörde sig emellertid inte särskilt snabbt framåt och vid ett tillfälle fick chauffören för sig att ta en genväg. Väl inne på sidogatan blev det tvärstopp p.g.a. alla människor. Plötsligt såg Fillol – och de övriga spelarna i bussen – en liten äldre dam utanför det ena huset. I ena handen höll hon en liten statyett av Jungfru Maria. Detta såg såklart spelarna som ett tecken på att premiären skulle fortskrida på ett tillfredsställande sätt.

Fullsatt läktare på Estadio Monumental mötte spelarna när de sprang in på gräsplanen. Inledningsvis kunde man sannerligen ana en viss nervositet i det argentinska laget. Ungern tog nämligen tidigt ledningen efter att Fillol släppt en retur. Det här var den, på pappret, enklaste matchen i gruppen för Argentina och därför var det således inte acceptabelt att förlora den.

Ungerns mål blev något av en kalldusch för det argentinska landslaget, men tämligen snabbt lyckades de återhämta sig och hitta fattningen igen. Bara några fåtal minuter efter ungrarnas ledningsmål kvitterade Argentina genom Leopoldo Luque – som slog in en frisparksretur ifrån Mario Kempes. Menottis manskap var klart bättre än sina motståndare, men med det sagt var Ungern absolut inte ofarliga. Det dröjde till slutskedet av matchen innan Beto Alonso kunde avgöra tillställningen med sitt 2-1-mål. Det hade onekligen varit en omtumlande premiärmatch för Argentinas del och tuffare skulle det bli. Fillol mindes att han kom att tänka på den äldre damen, med statyetten föreställandes Jungfru Maria, efter matchen. Det var nog ändå, trots allt, hon som hade räddat kvällen till Argentinas fördel.

Näst på tur stundade ett Frankrike som hade ett väldigt duktigt lag, vilket innehöll en av världsmästerskapets allra största stjärnor i Michel Platini. Trots den tuffa premiären kände ändå argentinarna att självförtroendet var på topp inför mötet med fransmännen. Givetvis behövde spelarbussen ta en avstickare, på vägen till arenan, för att se ifall damen med Jungfru Maria-statyetten stod på samma ställen. Det gjorde hon och spelarna gav ifrån sig ett ”Vamos Abuelita” innan bussen rullade vidare mot Monumental.

Den här gången var det Argentinas tur att ta ledningen i matchen. Daniel Passarella gjorde öppningsmålet, ifrån straffpunkten, precis innan halvtidsvisslan. Efter timmen spelad kvitterade Platini för Frankrike och matchen stod, som man brukar säga, och vägde. Plötsligt drog Leopoldo Luque på ett makalöst vackert långskott som borrade sig in i den franske målvakten Dominique Baratelli målbur.

Argentina hade tagit full pott inför gruppspelsavslutningen mot Italien. Den här matchen handlade egentligen bara om att försöka vinna för att laget inte skulle behöva byta bort Estadio Monumental som hemmaplan under det andra gruppspelet. Den här gången fick laget klara sig utan Luque som dels var skadade, och dels hade förlorat sin bror i en bilolycka. Därutöver stod inte tanten, med Jungfru Maria, på sin vanliga plats när spelarbussen kom körandes till Italien-matchen. Bussen stannade några minuter utanför hennes hus, men varken någon tant, eller för den delen Maria-statyett syntes till. Kanske hade hon blivit sjuk? Ingen visste, men det var sannerligen inget bra tecken inför gruppspelsavslutningen.

Matchen mot Italien blev inte heller någon höjdare sett ur ett argentinskt perspektiv. Italienarna spelade ett disciplinerat försvarsspel och lyckades avgöra genom ett mål av Roberto Bettega med knappa tjugofem minuter kvar på matchklockan. Till följd av förlusten kom Argentina tvåa i gruppen och fick flytta sin stationering till Rosario. Nu skulle nämligen deras matcher komma att spelas på Centrals hemmaplan Estadio Gigante de Arroyito. Inledningsvis kände spelarna en viss nedstämdhet över flytten, men denna förbyttes ganska snabbt mot glädje när de mottogs av tusentals supportrar på Rosarios flygplats. Det var t.o.m. så pass mycket folk att spelarbussen hade problem att köra därifrån. Fillol konstaterade att det var skönt att få lite kontakt med omvärlden efter månaderna inlåsta på José Carlos Paz.

Laget bodde i Granadero Baigorria nära Paranáfloden och truppen trivdes omgående med tillvaron. Stämningen på Gigante de Arroyito var tätare – och mer intensiv jämfört med Monumental. Detta då den förstnämnda inte hade några löparbanor. Ljudvolymen på arenan var så pass hög att spelarna fick höja rösten betänkligt när de skulle prata med varandra nere i omklädningsrummet. ”Det var tre oförglömliga matcher i Rosario” mindes Fillol efteråt.

Första mötet, i det andra gruppspel, var mot ett spelskickligt Polen. Motståndarna fick tidigt en straffspark efter att Mario Kempes räddat en boll, på mållinjen, med händerna. På den här tiden var inte detta en förseelse som, per automatik, genererade ett rött kort och Kempes klarade sig därför undan med en tilldömd straffspark för Polen.

Fillol hade fått reda på hur polackernas ordinarie straffskytt, Kazimierz Deyna, brukade skjuta sina straffar. Menotti hade tipsat honom om att Polens lagkapten brukade slå tämligen lösa elvameterssparkar. Ifall Pato bara hade is i magen borde han kunna avstyra skottet genom att vänta ut Deyna. Fillol väntade, gick åt rätt håll och kunde också rädda straffen. Gigante de Arroyito bröt ut i ett öronbedövande jubel. Enligt Fillol var det kanske t.o.m. det högsta jublet under hela världsmästerskapet. Den här straffräddningar var nämligen extremt viktig för Argentina.

Menottis manskap vann sedan med 2-0 efter dubbla mål av Mario Kempes. Han hade f.ö. rakat av sig sin mustasch, vilket verkade hjälpa hans målproduktion på traven. Det underlättade såklart också att Menotti hade flyttat honom en aning längre fram, i planen, jämfört med under det inledande gruppspelet. Härnäst väntade Brasilien och detta skulle bli en tajt och ganska tråkig match. Fillol fick göra några riktigt fina räddningar, men varken Argentina – eller Brasilien lyckades få hål på sina motståndare och det hela slutade med en mållös historia.

Nu väntade avgörandet mot Peru och den här matchen har omgärdats av många kontroverser. Många hävdar nämligen att det peruanska landslaget medvetet inte presterade på topp, medan andra hävdar att Argentina genomförde en exemplarisk insats. Någonstans kan jag väl känna att det ena inte utesluter det andra. Det är nämligen ingen hemlighet att det peruanska landslaget fick besök, i omklädningsrummet, inför matchen av Argentinas diktator Jorge Videla och även, av någon märklig anledning, Henry Kissinger. Det finns även uppgifter om att Argentina ska ha slutit ett lukrativt handelsavtal med Peru där dessa mottog flera ton med spannmål.

Spelarna i det argentinska landslaget har dock unisont hävdat att det inte märkte något annorlunda den här kvällen och det kan såklart också stämma. Vad som hände bakom kulisserna, om där fanns en uppgörelse mellan ledarna för de båda länderna, var det knappast någonting som de argentinska spelarna blev informerade om inför matchen.

Under inledningen på matchen var också Peru riktigt bra och träffade bland annat tidigt stolpen. Det hade absolut inte varit orättvist ifall de hade gått upp till en 2-0-ledning under de inledande tjugo minuterna, men nu blev det inte så. I stället tog Argentina över totalt och vann i slutändan med hela 6-0.

En annan märklig detalj ifrån den här matchen, och något som gjort att folk har misstänkt att det hela var uppgjord, var det faktum att de avslutande två matcherna, i gruppen, inte spelades samtidigt. Argentina spelade nämligen efter Brasiliens möte med Polen och visste därmed, när de gick ut på planen mot Peru, hur många mål som de behövde göra för att ta sig vidare. Argentina var tvungna att vinna med minst fyra mål och vann i slutändan med sex.

Fillol, precis som egentligen samtliga spelare i den här argentinska truppen, har ansett att efterspelet till mötet med Peru blev allt annat än trivsamt. Under åren som har gått har nämligen detta argentinska landslag närmast blivit diskvalificerade, i folks ögon, som de rättmätiga vinnarna av turneringen. Detta är såklart en ganska orättvis bedömning. Ifall mötet med peruanerna var uppgjort, eller inte, är det ännu ingen som vet till etthundra procent säkerhet. Gissningsvis är det förmodligen inte heller någonting som vi kommer att få reda på.

Efter segern mot Peru var Argentina klara för finalen och det enda som saknades var det sista – och avgörande steget innan VM-pokalen var i hamn. Nu ställdes man mot ett Nederländerna som var profilstarkt, även om de saknade sin allra största stjärna i Johan Cruyff. Hans familj hade utsatts för ett kidnappningsförsök, några månader innan VM, och han ville helt enkelt inte lämna sin familj ensamma under över en månads tid. Trots detta var ändå den nederländska truppen full av duktiga spelare. Här återfanns Arie Haan, Johnny Rep, Rob Rensenbrink samt bröderna Willy – och René van de Kerkhof.

Menotti höll ett kort – och väldigt minnesvärt tal till truppen inför den avgörande finalen. Förbundskaptenen, precis som Ángel Labruna, gillade inte allt för långa utläggningar utan trivdes med sina korta – och direkta tal till gruppen. Han pratade om att det nu var dags för det sista steget på resan. Att laget hade gjort fantastiska uppoffringar, skänkt glädje till det argentinska folket och gjort mer än vad Menotti hade kunde önska på förhand. Nu ville han se en sista kraftansträngning för att skänka det argentinska ännu mer glädje och för att spelarna, dessutom, skulle få skriva in sig i historieböckerna. Fillol beskrev det som att talet gick rakt in i hjärtat på spelarna. Menotti lyckades väcka de där känslorna som gör att en spelare går ut på planen och gör sitt livs bästa match. Så blev också fallet.

Fillol satt i omklädningsrummet på Estadio Monumental och såg hela sin karriär framför sig. Ifrån början i San Miguel de Monte, vidare till Quilmes och Racing. Därefter alla titlar med River Plate och nu det argentinska landslaget. Han var bara ett steg ifrån att kunna titulera sig världsmästare och detta var en möjlighet som han inte tänkte låta passera.

Det blev lite turbulent innan avsparken eftersom Argentina påpekade att den ena brodern Kerkhof ska ha haft ett förbjudet bandage på sig. Det hela var nog dock emellertid bara ett sätt att försöka psyka det nederländska landslaget.

Matchen inleddes sedan i ett högt tempo och det syntes tydligt att det var två bra lag som ställdes mot varandra. Fillol gjorde två strålande räddningar, under den första halvleken, på avslut ifrån Johnny Rep. En av dessa räddningar blev faktiskt utsedd till hela turneringens bästa räddning – och fanns även med bland de främsta under hela 1900-talet. Passarella och Américo Gallego hade gått upp på samma boll och missat. Bollen hamnade därefter vid straffpunkten till en helt fri Rep som bara dunkade på för allt vad tyget höll. Fillol beskrev det hela som; ”en straff där bollen var i rörelse.” På något vänster fick Fillol styrt bort bollen och målnollan var alltjämt intakt.

Lite senare var det återigen dags att rädda ett, till synes, nästan givet mål för anfallaren Rep. Återigen stod Fillol i vägen. I stället för att Nederländerna gjorde 1-0 gav Kempes Argentina ett försprång när han öppnade målskyttet med sju minuter kvar av den första halvleken. Tack vare anfallarens mål och Fillols räddningar gick Argentina till halvtidspausen i ledning. Menotti poängterade i pausen att laget behövde fortsätta att hålla fokus och utnyttja de ytorna som skulle uppstå när Nederländerna började ösa på framåt.

Ernst Happels lag kom ut till den andra halvleken och tryckte gasen i botten. Trots detta lyckades Argentina styra undan anfallsförsök efter anfallsförsök och sakteligen kröp matchuret upp mot den nittionde spelminuten. Efter femtioåtta minuters spel hade Dick Nanninga bytt av den målsumpande Rep och tjugofyra minuter senare kvitterade han. Argentina var mindre än tio minuter ifrån ett VM-guld när plötsligt Nederländerna hittade tillbaka in i matchen igen.

Argentina tryckte omgående gasen i botten och försökte få till ett avgörande innan förlängningen. Detta hade kunnat kosta dem guldet. I slutskedet prickade nämligen Rensenbrink stolpen. En förlösande rensning, därefter, ifrån Gallego räddade Argentina ifrån en finalförlust. Nu väntade en halvtimmes förlängning.

De argentinska spelarna kände att de hade fått en extra chans in i matchen tack vare stolpträffen. Samtidigt såg de nederländska spelarna lite uppgivna – och slutkörda ut. Detta skulle visa sig bli helt avgörande under förlängningen. Kempes gjorde först 2-1, efter en väldigt tilltrasslad situation, innan Daniel Bertoni kunde fixa 3-1 och därigenom sätta den berömde spiken i kistan. Argentina var världsmästare.

Vid slutsignalen föll Fillol ned på knä. Han har själv beskrivit det som att han höll på att svimma av både utmattning, men också av lättnad över att alltihop nu var över. När Fillol låg där på marken tackade han gud och, enligt egen utsago, ska han ha blundat varpå han såg Jesus uppenbara sig framför honom. Om den här historien är sanningsenlig, eller inte, kan man såklart ifrågasätta, men vem är jag egentligen att missunna en nybliven världsmästare en gudabenådad uppenbarelse?

När Fillol öppnade ögonen igen blev han omfamnad av Tarantini, men också av en supporter som hade en alldeles egen historia. Víctor Dell’Aquila hade lyckats få tag i en biljett till matchen och hade stationerat sig nära sidlinjen inför slutsignalen. När denna ljöd sprang han in på planen och kramade om Fillol. Eller rättare sagt var det Fillol som kramade om Dell’Aquila. Supporterna hade nämligen inga armar. Bilden fångades, av en fotograf på tidningen El Gráfico, och blev döpt till; ”El Abrazo del Alma” (Själens kram). Bilden kom att bli historisk och var f.ö. långt senare på omslaget till Ubaldo Fillols egen självbiografi.

Efter detta kastades plötsligt målvakten upp på någons axlar utan att, i den stunden, vet vem de tillhörde. Långt senare fick han veta att personen som plockat upp honom minsann inte var någon mindre än den kände skådespelaren Jean Pierre Noher. Där och då kände Pato att han var på toppen av hela världen. Som krona på verket blev han dessutom utsedd till hela turneringens bäste målvakt.

När prisutdelningen hade genomförts begav sig det argentinska landslaget till Hotel Alvear för att äta guldmiddag. De flesta av spelarna ville dock emellertid hem till sina nära och kära som de knappt hade umgåtts med på ett halvår. När Fillol kom hem till sitt hus i Quilmes kom Olga utspringande och kramade om honom. Han stod på toppen av sin karriär och var en nykrönt världsmästare. Det kunde nog inte bli mycket större än så här.

***

Läs fortsättningen i del 5

***