Ubaldo Fillol. Han är ansedd som en av Sydamerikas bästa målvakter någonsin. Hemma i Argentina blev Ubaldo Fillol både världsmästare med landslaget – och vann åtskilliga pokaler med River Plate. Därutöver representerade han även Quilmes, Racing, Argentinos Juniors, Flamengo, Atlético Madrid och Vélez Sarsfield.
”Målvaktspositionen är den enda positionen, på fotbollsplanen, där du fortfarande har saker kvar att lära dig när du går i pension.”
Ubaldo Fillol växte upp utanför Buenos Aires storstadspuls i det lilla samhället San Miguel del Monte. Vid den här tidpunkten bodde endast knappt sextusen invånare i staden och familjen Fillols hus låg i utkanterna där endast tio hus var byggda. Ubaldo har beskrivit den här tiden som en väldigt lycklig period i hans liv. Det fanns nästan inga problem alls i den lilla staden. Inga droger och inga bråk eller våldsamheter. I familjen fanns, förutom Ubaldo, även tre andra syskon i form av en broder och två systrar. Den framtida landslagsmannen var den yngsta i syskonskaran – och enligt egen utsago också den mest rebelliske av de fyra.
Under inledningen av sin skoltid gick Fillol på skolan Numero Uno General San Martín i Monte. Han gillade inte skoltiden särskilt mycket, utan längtade mest till dagens slut då han kunde ägna sig åt att spela fotboll i stället. Redan på den här tiden kunde, som sagt, Fillol upproriska sida träda fram. Det var inte alls ovanligt att han hamnade i bråk med sina klasskamrater och mer än en gång blev han hemskickad med en skrivelse ifrån läraren.
Ganska snabbt var skolan dock emellertid ett avslutat kapitel för Fillol. I 50-talets Argentina fanns det egentligen bara två alternativ för barnen till mindre belevade familjer. Antingen fortsatte du med dina studier – eller också fick du börja arbeta. Det fanns ingen allmän skolplikt och redan i ung ålder lutade Fillol mer åt att börja arbeta – och dra in brödfödan till familjen – än att gå till skolan. Hans första arbete fick han redan som 9-åring. Han arbetade då som leveransbud av läsk till olika ställen i staden. Tillsammans med sin kompis brukade de gå upp vid halv sex på morgonen, lasta upp tunnorna med dricka på en vagn och sedan surra fast denna på en häst.
När Fillol kom hem efter arbetet åt han något snabbt innan det var dags att bege sig till skolan. På eftermiddagen spelade han sedan fotboll ända fram till dess att solen gick ner. Han spelade ofta barfota eftersom familjen bara hade råd med ett par skor och dessa skulle absolut inte slitas ut genom att spela fotboll. Fillol älskade att kicka boll på stadens gator och tidigt hamnade han i målet och tog på sig rollen som målvakt. Det var hårda matcher som arrangerades mot lag ifrån andra stadsdelar i staden. Tidigt byggde han upp en fysisk styrka som säkerligen hade med arbetet, av att bära de tunga dunkarna med läsk i, att göra.
När Fillol var ganska ung skiljde sig hans föräldrar. Detta var, av förklarliga själ, en tung period i den unge grabbens liv. I samma veva fick han ett bättre arbete och den här gången gällde det som kassabiträde på ett av de större grillställena i staden, med namnet La Enramada. En av herrarna som ägde grillstället var fanatisk i fotboll i allmänhet – och River Plate i synnerhet. Han brukade köpa in flera exemplar av tidningen La Razón och Fillol passade såklart på att bläddra bland sportsidorna. Tidningen och radion var egentligen den enda kontakt som den unge Ubaldo hade med huvudstaden och allt som skedde inne i Buenos Aires. Det var en spännande värld, men också lite skrämmande.
På samma grillställe fanns också en av staden Montes enda Tv-apparater på den här tiden. Fillol brukade få tillåtelse att titta på Tv:n tillsammans med sina kompisar och här kom de att spendera många timmar av sin ungdom. Gallego Rivero hette en av herrarna som ägde grillstället och en dag ropade han på Fillol att han skulle komma in i restaurangen och lämna kassan för en stund. Han sa att han skulle presentera Ubaldo för en erkänd representant inom River Plate – som brukade äta på grillstället – och som nu satt till bords. Rivero presenterade Fillol och sa till representanten att; ”här ser du en yngling som en dag i framtiden kommer att vara målvakt för River Plate.”
Mannen tog Fillol i hand och svarade att det såg han oerhört mycket fram emot. Precis innan Ubaldo gick tillbaka till kassan lutade sig mannen fram och sa; ”Du kommer att bli en bra målvakt och vet du varför? Jo, eftersom du hade ett kraftfullt handslag.” Fillol lade inte särskilt mycket vikt vid detta, där och då, men skulle senare minnas tillbaka på dessa ord. Det skulle också, med tiden, gå upp för honom vem den artige herren inne på restaurangen hade varit. Det här var nämligen ingen mindre än Renato Cesarini. En historisk personlighet inom den argentinske fotbollen och tränare för River Plate under 40-talet där han ledde det ikoniska laget ”La Máquina”.
På grillrestaurangen La Enramada drillade också en annan herre, vid namn Pedro Gaviño, Fillol inne i köket. Han brukade kasta alla möjliga saker mot den unge grabben som kastade sig åt både höger och vänster för att rädda. Fillol mindes långt senare tillbaka på den här tiden och kunde konstatera att Gaviño kanske, rent av, hade varit Argentinas allra första målvaktstränare. La Enramada organiserade också ungdomsturneringar i fotboll där såklart Fillol och hans kompisar deltog. De döpte sitt lag efter restaurangen och gick obesegrade igenom hela turneringen samtidigt som Fillol var den målvakten som släppte in minst antal mål.
Ganska tidigt blev det emellertid dags för Ubaldo att börja spela mer organiserad fotboll och han anslöt sig då till den lilla klubben San Miguel i Monte. Här slogs han av hur fin anläggning, som klubben hade till sitt förfogande, med belysning, ordentliga planer och fina omklädningsrum.
En dag träffade Fillol på sin kompis Pandito i centrala Monte. De båda hade blivit tajta kompisar trots att Pandito spelade för ett av de rivaliserande kvarterslagen. Han meddelade för Ubaldo att han blivit inbjuden till ett provspel med klubben Quilmes, i Buenos Aires utkanter, men att han inte ville resa dit på egen hand. Fillol försökte övertala sin kompis att han skulle åka på provspelet då detta var en fantastisk möjlighet för honom. Pandito frågade om Ubaldo ville följa med varpå denne svarade att han behövde kolla med sina föräldrar först.
Det ska nämligen nämnas att Fillol var bara tretton år, vid den här tidpunkten, och Pandito var två år äldre. Ubaldos föräldrar gav honom tillåtelse att åka på provspelet och de båda gav sig i väg. Med endast en liten kappsäck, med de mest nödvändiga kläderna, åkte de båda tonåringarna mot huvudstaden fyllda med stora drömmar. ”Planeterna började att rada upp sig” mindes Fillol.
Tintín Acosta var grabbarnas kontaktperson i staden. Egentligen var Quilmes bara intresserade av att se Pandito provspela, och inte Fillol. Det var nämligen kompisen som ansågs ha varit det stora löftet av de båda. Dock hade Fillol ställt ett ultimatum att han endast följde med ifall han också fick provspela – något som Quilmes hade gått med på.
Väl framme i staden kände sig Fillol som pånyttfödd. I stället för att känna förskräckelse – och bli överväldigad av alla människor och storstadspulsen – kände han bara glädje. Adrenalinet började pumpa i den unga kroppen och han såg fram emot att imponerade under provspelet.
Det hela fortskred också på ett väldigt föredömligt sätt. Samtidigt som Pandito öste in mål framåt räddade Fillol vartenda skott som kom i hans väg. Båda två imponerade så pass mycket att Quilmes beordrade de att resa hem till Monte och hämta sina spelarlicenser hos klubben San Miguel. Väl hemma i Monte stötte emellertid Fillol på ett stort problem. San Miguel var nämligen inte alls intresserade av att släppa honom till Quilmes. Detta då de såg en enorm potential i den unge grabben. Det gick så pass långt att Fillols pappa fick gå upp till styrelsen och övertyga dem om att släppa sonen till Quilmes.
Tintín Acosta – han som varit ungdomarnas kontaktperson i Quilmes – hade intressant nog en viss personlig koppling till familjen Fillol. Han var, även han ifrån Monte, och en av hans bröder hade dessutom blivit tillsammans med en av systrarna till Ubaldo. Senare skulle de båda också gifta sig. Detta underlättade för Fillol, och hans kompis Pandito, då de kunde bo hos Tintíns bror under sin inledande tid i Quilmes. Vid den här tidpunkten hade Fillol redan avslutat sina studier och fokuserade nu i stället helhjärtat på sin fotbollskarriär. De båda bodde hos Tintíns bror Telmo i tio dagar innan det var dags att flytta in på Quilmes internat.
Kort därefter lämnade Pandito. Han saknade sin familj alldeles för mycket och Fillol blev således väldigt ensam. Hans första kontrakt med Quilmes innebar ingen hög lön, vilket renderade i att klubben även fick hitta ett arbete till honom vid sidan om. Detta var ingenting som Fillol tyckte var särskilt konstigt. Han var van vid att arbeta och hade också gjort detta sedan han var nio år gammal. Dessutom älskade han såväl att spela fotboll – som att arbeta. För honom blev det därför en win-win-känsla.
Hans första arbete i Quilmes var på ett bageri som en av herrarna i klubbledningen ägde. Här arbetade Fillol ifrån fem på morgonen till klockan två på eftermiddagen. Därefter bar det av till träningen och när denna var över åkte han tillbaka till bageriet för att arbeta till dess att detta stängde för dagen. Det fanns ett litet krypin bakom bageriet där Fillol kunde ta sig en tupplur mellan arbetspassen. Inledningsvis kände han sig väldigt ensam i storstaden och det fanns tidpunkter då Fillol längtade hem till sin familj. Samtidigt kände han inte för att ge upp alldeles för enkelt. Han ville försöka att bli någonting i livet. Högtider, som t.ex. hans födelsedag, var dock emellertid extra jobbiga. Vid dessa tillfällen saknade Fillol sin familj och kunde ibland gråta sig själv till sömns.
Trots att tillvaron stundtals var extremt jobbig byggde Fillol samtidigt upp en karaktär – och ett självförtroende som senare skulle komma att bli väldigt viktiga under hans karriär. Han lärde sig succesivt att överleva de mest prekära och jobbiga stunderna och därigenom komma ut starkare på andra sidan. En av hans ungdomstränare, Domingo Caparelli, sa ofta till honom att ifall bara Fillol fortsatte att utvecklas, och tränade på samma sätt, skulle han komma att tjäna mycket pengar under sin karriär och dessutom bli en av världens bästa målvakter.
Efter ett tag fick Fillol äntligen ett bättre arbete i Quilmes. Nu skulle han jobba på en byggfabrik, vilken presidenten för Quilmes ägde. Här sattes han snabbt i arbete och fick uppdraget att måla diverse saker. Faktum är att han t.o.m. målade målen på Quilmes hemmaplan – som på den här tiden var gjorda av trä. Därigenom fick han senare vakta det målet han själv hade varit med om att måla.
Succesivt började emellertid arbetet – i kombination med den intensiva träningen – att ta ut sin rätt. Fillol kände sig kontant trött och bad klubben om att få en bättre lön så att han kunde sluta arbeta och därigenom fokusera helt på fotbollen. De nekade. Detta renderade i att den rebelliske sidan av Fillol gjorde sig påmind och han packade ihop sina saker för att resa hem till Monte igen. Han hade fått nog. Väl hemma blev hans pappa extremt överraskad över att se sin son komma gående. Med lite hjälp av fadern lyckades Fillol nå en överenskommelse med Quilmes där han slapp arbeta.
Man kan onekligen förstå att han var ganska trött om dagarna. Redan som 14-åring jobbade nämligen Fillol minst åtta timmar om dagen, ofta ännu mer än detta, och därutöver genomförde han hård träning med Quilmes. Fillol kände inte att han hade fått den vilan som han behövde, men med det nya avtalet i hamn kändes plötsligt framtidsutsikterna mer lovande igen.
Under de här inledande åren i Quilmes träffade Fillol på sin framtida fru Olga. Han var sjutton år när de träffades och hon fjorton. De skulle komma att leva ihop under resten av livet.
Intressant nog var det också under sejouren i Quilmes som han fick sitt smeknamn ”Pato”. Ordet betyder ”anka” på spanska och det kan kanske verka som ett märkligt namn att ge till en målvakt, men det har såklart sin förklaring. Fillol blev nämligen succesivt uppflyttad till reservlaget där det redan fanns en målvakt med smeknamnet Pato (Iglesias). Hans lagkamrater var så pass inkörda på att alltid tillkalla sin målvakt med smeknamnet att de inte ens tänkte på att det plötsligt var Fillol som stod i målet i stället för Iglesias. På det här viset fastnade smeknamnet Pato och skulle leva vidare med målvakten under den resterande delen av hans aktiva spelarkarriär.
När en av Fillols ungdomstränare, Florencio Doval, fick ta över A-laget i Quilmes ökade målvaktens chanser att få debutera. Fillol fick inledningsvis börja träna med seniortruppen, där två av målvakterna var långtidsskadade, inför Metropolitana-säsongen 1969. Pato fick följa med på en träningsturnering – inför säsongen – som innehöll, förutom Quilmes, också Banfield, Los Andes och Lanús. Det började kännas som att debuten kröp allt närmare och detta skulle också visa sig stämma. Samtidigt fick Fillol ett kontrakt, som var ytterligare uppgraderat, vilket gjorde honom till en avlönad spelare i jämnhöjd med spelarna i A-laget.
Debuten i Primera Division kom den 1 maj 1969 i ett möte med Huracán. För Fillol var det en dröm som gick i uppfyllelse och han kände sig extremt exalterad inför matchen. Den känslan skulle snart bytas mot en betydligt mer tråkig sådan. Debuten gick nämligen katastrofalt dåligt. Quilmes förlorade med 6-3 och Pato fick inte chansen att visa upp sina kvalitéer i målet. Att släppa in sex mål i sin debut gick inte att beskriva på något annat sätt än som en mindre mardröm. Efteråt var han otröstlig och grät hela natten.
”Om sanningen ska fram var jag en katastrof i den här matchen. Huracán utklassade oss och jag släppte in sex mål. Matchen slutade 6-3 till dem och efteråt var jag helt förstörd. Jag ville bara sjunka rakt igenom jorden.”
Efter matchen fick dessutom Doval sparken som huvudtränare för Quilmes och stämningen var tryckt inom klubben. Omgående fick Fillol också veta att han skulle återvända till ungdomslaget eftersom hans debut inte hade varit någon höjdare. Detta var kanske inte det mest pedagogiska sättet att hantera situationen på, med en ung och oerfaren målvaktstalang, men finkänslighet var inte något som det fanns något överflöd av, på den här tiden, inom den argentinska fotbollen.
Fillol reagerade som han brukade göra. Han blev både förbannad och ledsen. Han kände det som att han, ensam, fick bära hundhuvudet för den stora förlusten och kände inte att detta var rättvist på något sätt. Fillol bestämde sig därefter för att han ville ta ett snack med den nytillträdde tränaren Carmelo Faraone och diskutera saken mer ingående. Detta skulle dock visa sig var enklare sagt än gjort. Tränaren verkade nämligen, inledningsvis, inte ha varit den pratsamma typen. Det slutade med att Fillol bankade på hans kontor och bad om att få prata en stund. Konversationen som sedan ägde rum blev delvis avgörande för Patos framtida karriär.
Faraone tittade upp förbryllat bakom sitt skrivbord och frågade vad den unge målvakten kunde tänkas vilja. Fillol förklarade att han hade fått debutera mot Huracán, men att det inte hade gått särskilt bra. ”Nej jag vet” svarade Faraone, ”jag satt på läktaren”. ”Men jag skulle vilja ha revansch” slog Fillol fast. Den nye huvudtränaren blev förvånad och utbrast omgående att det inte alls kom på frågan. Sedan kom han med några lugnande ord som skulle visa sig hjälpa den unge målvakten väldigt mycket. ”Jag har sett dig spela tidigare. Du har en fantastisk framtid framför dig och jag är övertygad om att du kommer lyckas. Men just nu tycker jag att det bästa vore om du återvänder till reservlaget, så lovar jag dig att jag ska följa din utveckling på väldigt nära håll.”
Fillol beskrev att ett skönt lugn lade sig i hans kropp efter dessa ord. Dessutom sa Faraone att Pato hade en fantastisk moral som genast ville upp på hästen igen. Tränaren började att intressera sig för den unge målvaktens tillvaro i staden. Hur trivdes han? Vad hade han för drömmar? Detta var egentligen den första gången, sedan Fillol kom till Quilmes, som någon hade intresserat sig för hur han trivdes i staden. Faraone fixade också så att Fillol, och de andra ungdomarna på internatet, skulle få bättre mat av klubben. Känslan var verkligen att tränaren ville att de skulle lyckas i livet.
Under försäsongen 1970 fick Fillol reda på att han skulle få följa med på A-lagets turné till Centralamerika. Han fick dessutom veta att han var tilltänkt att vara lagets förstemålvakt under resan. Givetvis kände han att det var upp till bevis och dags att ta vara på chansen. Detta var första gången som Ubaldo reste utomlands och dessutom den första gången han satt i ett flygplan. Av förklarliga själv var det pirrigt i kroppen innan avresan.
Inledningsvis gick det väldigt bra för honom. Quilmes mötte lag i Panama, El Salvador och Guatemala där Fillol imponerade vid samtliga tillfällen. Dock skulle olyckan vara framme under en match i Guatemala. I en duell med en anfallare sparkade denne rakt in i Fillols hand, vilket renderade i att handen skars upp. Målvakten började att blöda ymnigt och blev tvungen att bytas ut. Totalt syddes Fillol med femton stygn i handen och kunde, av förklarliga själv, inte spela mer under resan.
Vid hemkomsten till Argentina florerade en hel del rykten som placerade målvakten i San Lorenzo, men det blev inget av den övergången. Själv var Fillol mer orolig för att han inte hade lyckats imponera tillräckligt mycket på Faraone. Ingenting av detta skulle visa sig bli målvaktens största bekymmer framöver. I stället dök ett nytt orosmoln upp på himlen. Det var nämligen dags att göra den alltid lika impopulära militärtjänstgöringen.
***
Läs fortsättningen i morgondagens del 2.
***
enkoppmate.com 