Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.
Läs del 4 här.
Läs del 5 här.
Läs del 6 här.
Direkt efter åren som förbundskapten för Argentina bestämde sig Carlos Bilardo för att engagera sig i att skapa diverse fotbollsskolor runt om i Argentina. Detta var en tanke som han länge haft och något som han brann för. Omgående blev det hela en stor succé och hans fotbollsskolor spred sig faktiskt även till utlandet där det bl.a. öppnades upp filialer i Japan och New York. Sammanträffande nog var han även med vid starterna av såväl MLS i USA, som den inhemska ligan i Japan, under inledningen på 90-talet.
Bilardo fick ta emot många hyllningar, efter sin tid som förbundskapten, ifrån världens alla hörn. Franz Beckenbauer sa bl.a. att; ”jag beundrar Bilardos taktiska skicklighet” och FIFA:s president João Havelange slog fast att; ”Bilardo är den bäste tränare i världen och det har han bevisat när det betyder som allra mest – i VM-slutspelen”.
Bilardo mottog bl.a. ett erbjudande om att träna Napoli, men tackade nej. Diego Maradonas representant, Guillermo Cóppola, blev nästan chockad över Bilardos beslut. ”Du är ju galen” sa han till Argentinas f.d. förbundskapten. ”Ja det kanske jag är” svarade Bilardo, men han trivdes med uppdraget att bilda fotbollsskolor och tänkte fortsätta med detta. Vidare blev han även erbjuden jobbet som tränare för den uruguayanska storklubben Club Nacional, men tackade också nej till detta. Bilardo var helt enkelt ganska sliten efter sina år som förbundskapten för Argentina. Med all den press – och kritik som han fått utstå tyckte han att det var ganska behagligt att få pyssla med annat.
Men som den rastlösa själ, han ändå var, skulle det inte krävas särskilt mycket för att helt plötsligt kasta in Bilardo i fotbollsvärlden igen. När han misslyckades med en budgivning på en bit landområde i Buenos Aires – där han tänkte bilda en träningsanläggning för ungdomarna – blev han så pass besviken att han hoppade på erbjudandet om att träna Sevilla. Beslutet var nog egentligen inte särskilt genomtänkt, men Bilardo bekräftade själv att nederlaget kring budgivningen hade varit hans kanske största frustration i hela livet.
På planet över Atlanten grät han en skvätt över sitt, enligt honom, misslyckande kring att ge fotbollsskolorna en ordentlig träningsanläggning. Men precis som tidigare i livet fanns det inte tid att tänka – eller reflektera särskilt länge kring en specifik sak i Bilardos liv. Nu var det Sevilla som krävde hans fulla uppmärksamhet och det planerade han också att ge dom.
Direkt vid ankomsten till den spanska sydkusten meddelade Bilardo att han ville köpa Diego Simeone. Samtidigt fick han veta av den chilenske storstjärnan Iván Zambrano – som blivit klar för Real Madrid ifrån just Sevilla – att om han vetat att Bilardo skulle komma till Sevilla hade han stannat kvar i klubben. Nästa nyförvärv som tränaren riktade in sig på var Diego Maradona. Han hade nämligen hamnat på kant med sin klubb Napoli, men den italienska klubben var ändå inte sugen på att sälja honom. Bilardo tog då hjälp av FIFA:s president, Havelange, som lovade att han skulle medla i konflikten. Tillslut gick övergången i hamn och Maradona blev ett stjärnglansigt nyförvärv för Sevilla.
Ganska snabbt insåg Bilardo att en av de viktigaste spelarna i laget var mittfältaren Rafa Paz. Han styrde mittfältet och svarade på Bilardos instruktioner omgående på ett sätt som nästan gav intrycket av att han haft den argentinske tränare som sin ledare sedan tidigare – vilket såklart inte var fallet.
Under en ligamatch mot Deportivo La Coruña sprang Sevillas sjukgymnast – och lagläkare in på planen för att hjälpa en motståndarsspelare som skadat sig. Det tyckte Bilardo var onödigt och ropade till denne att han genast skulle sluta att hjälpa motståndarna. Detta snappades upp av en TV-mikrofon på plats och Bilardo fick utstå enormt mycket kritik i den spanska pressen. Dessutom fick han böter av det spanska fotbollsförbundet. Överhuvudtaget märkte Bilardo omgående att de spanska mikrofonerna stod utplacerade på betydligt fler ställen än vad han var van vid – och snappade upp det mesta som sades ifrån bänken. Detta renderade i att den argentinske tränaren både tänkte en – och två gånger innan han öppnade munnen framöver.
Sevilla kom sjua under Bilardos första – och enda säsong som huvudtränare för laget. Man missade Uefacup-platsen med minsta möjliga marginal. Enligt Bilardo berodde detta på att han släppt iväg Maradona och Simeone på en vansinnigt lång resa till Mar del Plata, i Argentina, för att spela en träningsmatch. När de väl kom hem igen hann de knappt sova innan det var dags för nästa match med Sevilla. Detta skulle i sin tur ha kostat laget biljetten till nästa års turnering av Uefacupen.
Annars trivdes Bilardo utmärkt i Sevilla. Han älskade staden och möjligheten till att kunna ta med sig sin fru Gloria till stranden där de kunde njuta av det spanska sommarklimatet. Klubben ville förlänga hans kontrakt, men Bilardo tackade nej. Han saknade Buenos Aires alldeles för mycket och poängterade att; ”promenera på vägen Corrientes i Buenos Aires har inget pris i världen”.
Efter att ha arbetat några år som kommentator, efter tiden i Sevilla, valde tillslut Bilardo att hoppa på jobbet som tränare för Boca Juniors. Först var han negativt inställd till det hela, men när klubbens president Mauricio Macri – senare president för hela landet – sa att kunde få lite längre betänketid, ändrade sig Bilardo och tog jobbet. Han hade först varit orolig för att börja träna ett lag i Argentina igen och därigenom kanske sabba den popularitet som han byggt upp efter åren med landslaget.
Laget som han tog över innehöll många välbekanta ansikten – och stjärnor. Under mitten av 90-talet fanns bland annat både Diego Maradona och Claudio Caniggia i Boca Juniors trupp. Bilardo och hans lag inledde den nya säsongen starkt och vann flera matcher i rad. Dock kom ett ovälkommet avbrott till följd av de olympiska spelen, i Atlanta, och i samma veva bestämde sig klubbledningen för att göra en turné i Kina för att dra in lite extra pengar till den sinande klubbkassan. Bilardo ställdes sig oerhört skeptisk till detta, men fick inget gehör ifrån ledningen som propsade på för att turnén skulle bli av.
Turnén genomfördes och precis som Bilardo hade varit rädd för kom laget tillbaka till Argentina helt utmattade. Därefter förlorade man massvis med matcher i ligaspelet och således försvann drömmarna om ett ligaguld. I slutändan hamnade Boca på en femteplats i tabellen. I samma veva såldes även Verón till Italien och även om Bilado försökte övertyga honom om att stanna, kände han själv att det var svårt att hitta några argument för få mittfältaren att tacka nej till ett sådant erbjudande ifrån en av världens allra bästa ligor.
I Supercopa Sudamericana gick det inte heller särskilt bra utan Boca Juniors åkte ut i kvartsfinalen mot brasilianska Cruzeiro. Inför Aperturan 1996 var det nästan ett helt nytt lag som skulle sättas ihop. Bilardo var faktiskt också nära på att värva in den chilenske anfallare Marcelo Salas – som sedermera hamnade hos River Plate – men ett förmöget konsortium kapade affären. Säsongen gick inget vidare och med två omgångar kvar meddelade klubbledningen att man inte ämnade att förlänga Bilardos kontrakt.
Bilardo fortsatte nu att jobba som kommentator – något som han, som sagt, arbetat med tidigare. Efter några år med detta arbete blev han plötsligt kontaktad av Libyens fotbollsförbund som ville att han skulle bli deras nye förbundskapten. Bilardo fick omgående prata med förbundets ordförande som var son till landets diktator Gaddafi. Sonen, som heter Al-Saadi, ville träffa Bilardo i Tripoli, men först tvekade den argentinske tränaren innan han tillslut blev övertalad.
Väl på plats i Libyen fick han reda på av Gaddafis son att målet var att göra bra ifrån sig i kvalspelet till världsmästerskapet i Sydkorea och Japan 2002. Bilardo, som alltid varit fascinerad av Afrika och var villig att lära sig mer om denna väldiga kontinent, hoppade på uppdraget. Kontraktet skrevs på 6 månader med chans till förlängning. Omgående bad Bilardo Gaddafis son om att få besöka andra länder i Afrika och lära sig mer om fotbollen i dessa länder. Sagt och gjort, under de nästkommande månaderna besökte Bilardo ett dussintal länder i Afrika och imponerades över hur fotbollen utvecklades på kontinenten.
På det personliga planet trivdes han ganska bra i Libyens huvudstad Tripoli. Däremot åt inte Bilardo särskilt mycket av den inhemska maten då han inte var vidare förtjust i kryddstarka rätter. Därutöver var alkohol förbjudet i landet och således fick Bilardo nöja sig med mineralvatten och läsk till maten. Inledningsvis bodde han på ett lyxhotell i centrum och fick en privat limousin att åka runt i.
Bilardo tog sig runt i hela landet för att spana in spelarna som skulle bli aktuella till landslaget och som, till vardags, huserade i den inhemska ligan. Där fanns bara ett utlandsproffs i laget och detta var Tariq al Tayib som spelade i Tunisien. När Bilardo och hans assistenter skulle resa dit för att spana in spelaren fastnade man i en gigantisk sandstorm. Dom fick kroka varandra i arm för att promenera den sista biten till hotellet och dagen efter var halva hotellrummet fyllt med sand.
Även Gaddafis son var spelare i landslaget – han agerade mittfältare och var faktiskt också landets lagkapten. Senare under karriären skulle han också representera tre klubbar i Italien – Perugia, Udinese och Sampdoria. Bilardo kom bra överens med Al-Saadi och reste runt med denne till såväl England – som Italien för att titta på diverse fotbollsmatcher. Endast tre gånger träffade han fadern Gaddafi som var diktator i Libyen.
Under sejouren i Afrika ställdes Bilardo inför ett antal kulturförvecklingar. Bland annat var det inte ovanligt att en herre kom och väckte spelarna, på hotellet, redan klockan fem på morgonen. När Bilardo frågade varför han inte lät spelarna få sin välbehövliga vila fick han reda på att de var tvungna att göra sig redo för morgonbönen. Just att be var något som Bilardo själv inte var van vid att göra, flera gånger, på daglig basis.
En annan sak som den argentinske tränaren fick lära sig att leva med var att spelarna ständigt kom försent. Detta var något som Bilardo upplevde att det helt enkelt inte ansågs märkligt att man kom en halvtimme efter utsatt tid. Av denna anledning började tränaren att betala spelarna för punktlighet, ur sin egen ficka, för att få de att komma i tid. Ryktet spred sig om dessa bonusar och plötsligt ville alla spela i landslaget.
I VM-kvalet ställdes Libyen mot Mali i ett dubbelmöte där segraren skulle gå vidare till nästa fas av kvalspelet. Bilardos manskap vann hemmamötet med 3-0 och trots att man föll på bortaplan, i Malis huvudstad Bamako, med 3-1 tog Libyen sig ändå vidare. Den avslutande matchen spelades i 53-gradig hetta vilket var extrema förhållanden för en fotbollsmatch.
I samma veva uppstod en händelse som skakade om tillvaron lite extra för Bilardos vidkommande. Under en middag med landslaget märkte han hur två spelare började argumentera med varandra på arabiska. Ju längre argumentation fortgick desto aggressivare blev spelarna i sitt tonläge. Bilardo bad sin tolk att översätta vad de diskuterade, men han svarade bara förbundskaptenen att han inte behövde oroa sig. ”Du ljuger” utbrast Bilardo då han började misstänka vart bråket var på väg att leda till. Plötsligt reste sig den ene spelaren med en kniv i handen. Bilardo ställde sig emellan spelarna, men i tumultet blev den argentinske tränaren själv knivskuren. Spelaren som hållit i kniven blev förtvivlad över vad han hade orsakat. Bilardo bandagerades om och sedan ansåg han att saken var utagerad.
Dock led sejouren i Libyen mot sitt slut. Sex månader i det nordafrikanska landet fick räcka tyckte Bilardo. Förbundet ville förlänga hans avtal, men tränaren ansåg att hans uppdrag – som varit att ta laget vidare ifrån den första kvalrundan – nu var uppfyllt. Libyen åkte sedermera ur kvalspelet mot Kamerun och missade således världsmästerskapet 2002.
För Bilardos del hamnade nu, till en början, andra saker än fotbollen i fokus. Efter Argentinas ekonomiska kollaps under inledningen på 2000-talet bestämde sig den f.d. förbundskaptenen för att ge sig in i politiken och skrev upp sig som en kandidat till ett av partierna. Dock blev partiet i fråga så pass litet att det aldrig ens kom med på valsedlarna. Tråkigt ansåg Bilardo eftersom han gärna hade velat hjälpa sitt land på fötter igen.
2003 tog han över Estudiantes för att göra en fjärde sejour i klubben som format honom mer än någon annan. Bilardo fick ett enormt fint mottagande av supportrarna vid ankomsten. ”Bienvenido a tu casa Bilardo” – Välkommen hem Bilardo – stod det på en av banderollerna. Uppdraget gick ut på att hålla Estudiantes kvar i Primera Division och efter ett antal fina insatser lyckades också Bilardo med detta. När målet var uppfyllt lämnade han återigen skutan för att slå sig till ro ordentligt – nu fick det vara slut med tränaruppdrag.
Under 18-års tid hade Bilardo ett radioprogram som hette; ”La hora de Bilardo” där han pratade om diverse ämnen som föll honom in – ofta relaterat till fotbollen. Under Diego Maradonas tid som förbundskapten, för det argentinska landslaget, agerade han rådgivare till sin tidigare adept.
”Min relation med Maradona, genom årens lopp, innehöll bra ögonblick, vanliga ögonblick och dåliga stunder. Vi hade flera konfrontationer, men vi försökte alltid lösa de med varandra, precis som med vilken familjemedlem – eller partner som helst”.
Bilardo och Diego hade nästan börjat slåss vid ett tillfälle under sejouren i Sevilla. Tränaren bytte ut Maradona varpå denne, i frustration, slängde ur sig några kvädesord gentemot Bilardo. Tränaren hörde dock inte dessa förrän han kom hem och såg hela situationen på TV. Då åkte han direkt hem till Maradona som låg och sov vid tillfället. Claudia öppnade dörren varpå Bilardo stormade in i Diegos sovrum och de båda började nästan slåss med varandra. Claudia fick gå emellan och enligt Bilardo var det tack vare henne som saker och ting inte slutade mer allvarligt än det gjorde.
Carlos Bilardo är numera pensionär och spenderar ålderns höst en bra bit ifrån rampljuset. Han kommer dock alltid att leva kvar som en av de mest framgångsrika tränarna i hela Sydamerikas historia. Han ledde Argentina till VM-guldet 1986 och silvermedaljen i Italien fyra år senare. Han var den som introducerade 3-5-2-formationen till fotbollsvärlden – även om det finns de som menar att den redan fanns och hade använts av andra tränare innan den argentinske tränaren. Allt detta vet vi och kan konstatera kring Bilardos många gärningar i livet. En speciell herre med en besatthet för detaljer och en personlighet som andades fotboll 24 timmar om dygnet.
”Jag har alltid vidhållit att det viktigaste inom fotbollen är resultatet. Detta påstående har gett mig många problem genom åren. Detta eftersom folk har tolkat det som att jag; ”vill vinna till vilket pris som helst” – de satte denna stämpeln på mig. Men det är inte så. Jag har alltid velat vinna, men inom ramen för regelverket. Som min läromästare Zubeldía alltid sa; ”Framgång är inte något du når genom att promenera på en väg av rosor. Att succén, den inte är diskutabel”.
enkoppmate.com 