1934: Världsmästerskapet i Italien slutade innan det knappt ens hade hunnit börja

1934. Argentina reste till Italien för att delta i tidernas andra världsmästerskap någonsin. Man gjorde det med ett betydligt mer anonymt lag än det som nästan vunnit guld i Uruguay fyra år tidigare.

Trots finalförlusten 1930 i Uruguay var ändå tongångarna, efter världsmästerskapet, relativt positiva hemma i Argentina. På finaldagen hade många företag utlyst halvdag vilket gjorde att arbetarna kunde samlas runt tidningarnas redaktioner och lyssna på den dramatiska finalen. Ännu hade nämligen inte gemene man i Argentina råd med en egen radio utan man fick istället vänta på att tidningsredaktionerna ropade ut, i högtalare, vad som skedde. Detta efter att i sin tur ha fått sina rapporter via telefon ifrån Montevideo.

Argentina ledde finalen i halvtid, men föll ihop under den andra halvleken då flera av spelarna var rädda för sin egen säkerhet. Flertalet spelare i det argentinska landslaget hade nämligen mottagit hot inför finalen och rädslan blev paralyserande. Mittfältaren Luis Monti var en av spelarna som fick ta emot hot inför matchen och flera, anonyma, personer hade ringt hem till hans familj och levererat detaljerade dödshot. Han var en av de spelarna som såg mest förstummade ut under den andra halvleken av finalen. Därutöver spelade anfallaren Francisco Varallo trots att han knappt kunde röra sig efter en smäll han fått i gruppspelet. Den argentinska tränarstaben litade nämligen inte på den uruguayanske läkare som slog fast att Varallo inte kunde spela finalen.

Efter finalförlusten blev Luis Monti en av dom spelarna som fick utstå mest kritik även om tongångarna, som sagt, generellt sett var positiva. Strax efter världsmästerskap lämnade Monti San Lorenzo för spel i den italienska storklubben Juventus. Han skulle också komma att representera Italien under världsmästerskapet 1934 då det, på den här tiden, inte var förbjudet att representera fler än ett landslag under sin karriär. Monti var också kritisk till behandlingen som han fått efter uttåget ur världsmästerskapet 1930.

”Hemma i Argentina har jag utmålats som en fegis och gjorts narr av efter finalen mot Uruguay. Man har utsett mig till den enskild största anledningen till att vi förlorade VM-finalen. Sedan kom ett gäng utländska personer och erbjöd mig en förmögenhet för att spela fotboll (Juventus) och då tog jag den”.

Monti var inte ensam om att göra resan över Atlanten till Italien utan han skulle komma att representera det sydeuropeiska landet tillsammans med flera andra argentinare under åren som följde.

Under inledningen på 1931 skedde en förändring inom den argentinska fotbollen som skulle ändra nationens största sport för all framtiden. Amatörfotbollen gick mot att bli professionell. 18 klubbar valde att bryta sig loss ifrån den argentinska ligan och spela en egen – professionell och således olaglig – liga istället. Bland dessa klubbar återfanns bl.a. samtliga storklubbar i Boca Juniors, River Plate, Independiente, Racing Club och San Lorenzo. Under de mer än tre nästkommande åren skulle därför dessa båda ligor spelas parallellt med varandra innan man tillslut kom överens och slog ihop de till en gemensam.

Innan detta kunde ske stämplades dock den professionella utbrytarligan som olaglig och därigenom också inofficiell. Detta gjorde att, enligt FIFA:s regelverk, fick inte Argentina skicka spelare till världsmästerskapet 1934 ifrån denna professionella utbrytarliga utan enbart ifrån amatörligan som lydde under FIFA.

De italienska arrangörerna, av det stundande världsmästerskapet, fick såklart nys om detta och gillade inte tanken på att ett avsevärt försvagat Argentina skulle resa till turneringen. Det italienska fotbollsförbundets dåvarande president, Giorgio Vaccaro, uttryckte sin önskan till Roms argentinske ambassadör, José María Cantilo, att man kanske skulle göra den andra ligan till officiell istället. Detta för att därigenom kunna sända ett betydligt mer slagkraftigt lag till världsmästerskapet. Cantilo förklarade för Vaccaro den prekära situation som rådde inom den argentinska fotbollen och att detta inte var möjligt. Det är också fullt troligt att Vaccaro egentligen ville få Argentina att dra tillbaka sitt deltagande helt och därigenom ge Chile, vilka man skulle möta i kvalspelet, platsen istället.

Cantilo lyckades dock emellertid att övertyga Vaccaro vikten av att ha med silvermedaljörerna ifrån 1930 oavsett om det var med ett sämre lag än normalt. Med organisatören lugnad – och övertygad var det dags för Argentina att möta Chile i ett direkt avgörande dubbelmöte kring avancemanget till turneringen. Argentina föreslog att matcherna skulle spelas den 12:e och 14:e april 1934, men Chile ville ha det senare för att inte behöva avbryta sin inhemska liga.

När Italien sedan pushade på för att mötet skulle bli av så pass snabbt som möjligt surnade Chile till och slog fast att man inte ämnade spela i världsmästerskapet, vilket renderade i att Argentina fick en gratisbiljett. Att Chile senare ändrade sig igen och ändå ville spela kvalmatchen spelade mindre roll. Argentina var redan på väg över Atlanten.

Att Italien skulle hålla världsmästerskapet 1934 var anmärkningsvärt. Först och främst p.g.a. att landet leddes, vid tidpunkten för turneringen, av en fascistisk diktator i Benito Mussolini. Flera länder hade valt att bojkotta mästerskapet, men inte p.g.a. Mussolini, utan av helt andra anledningar. Uruguay t.ex. bojkottade turneringen eftersom flera europeiska länder, däribland Italien, hade bojkottat Uruguays mästerskap 1930.

När Argentina anlände med båt till hamnen i Neapel skickade man, enligt tidningen La Nación, ett hälsningstelegram till Mussolini varpå man därefter begav sig till gravplatserna, för diktatorns föräldrar, och lade blommor på deras gravar.

Totalt deltog sexton nationer i detta världsmästerskap, vilket hade ett annorlunda format jämfört med 1930. Istället för ett gruppspel följt av ett slutspel, var det utslagsmatcher direkt. Detta gjorde att VM-drömmen kunde ta slut lika fort som den hann inledas. Samtliga länders spelare hälsade Mussolini med fascisthälsningen inför matcherna och detta var något som även skulle ske under OS i Berlin två år senare – men då med Adolf Hitler.

Argentina ställdes mot Sverige i VM-premiären. Det svenska landslaget hade inte deltagit vid världsmästerskap i Uruguay utan var således VM-debutanter. Nog borde detta bli en munsbit för Argentina? Inte riktigt. Vi måste nämligen återkomma till det faktum att truppen utgjordes av enbart amatörer och inte kom ifrån landets största klubbar. Istället för Boca Juniors eller River Plate kom de argentinska spelarna ifrån föreningar som Club Sportivo Buenos Aires, Estudiantil Porteño och Sarmiento de Resistencia. Laget tränades av en italienare vid namn Felipe Pascucci och han formerade sitt lag enligt den klassiska 2-3-5-formationen.

Argentinas startelva mot Sverige i VM 1934: Héctor Freschi (Sarmiento de Resistencia): Juan Pedevilla (Esudiantil Porteño), Ernesto Belis (Defensores de Belgrano): José Nehín (Sportivo Desamparados), Constantino Urbieta Sosa (Godoy Cruz), Arcadio López (Club Sportivo Buenos Airs): Francisco Rúa (Dock Sud), Federico Wilde (Unión), Alfredo Devincenzi (Estudiantil Porteño), Alberto Galateo (Unión), Roberto Irañeta (Gimnasia Mendoza).

Det argentinska laget vid världsmästerskapet i Italien 1934.

Sverige å sin sida hade en blandning av spelare ifrån flera olika klubbar, men där lagets två stora stjärnor, inför turneringen, var IK Sleipners Tore Keller och Helsingborgs IF:s Knut Kroon. Dock var det Elfsborgs Sven Jonasson som skulle komma att orsaka störst huvudbry för Argentina.

Argentinarna fick emellertid en drömstart på matchen när Ernesto Belis öppnade målskyttet redan efter fyra minuters spel. Sverige kom tillbaka tämligen omgående genom ett vasst avslut ifrån tidigare nämnda Jonasson. Under inledningen på den andra halvleken tog Argentina, återigen, ledningen när Alberto Galateo fixade 2–1. Svenskarna gav dock inte upp utan löpte något kopiöst under hela matchen. Sven Jonasson fixade 2–2 innan Knut Kroon fullbordade vändningen med elva minuter kvar på matchklockan.

Argentina var utslagna ur mästerskapet innan turneringen knappt ens hade hunnit börja. Med det nya formatet blev misstagen förödande och det fanns inte utrymme att rädda en dålig insats. Ihop med VM i Sverige 1958 är världsmästerskapet 1934 den VM-turnering som Argentina åkt fortast ut ur (som man deltagit i). Föga förvånande var det få spelare som gjorde några fler landskamper för Argentina igen. En av spelarna i truppen lämnade dock ett avtryck inom den argentinska fotbollshistorien p.g.a. några mindre tilltalande omständigheter.

Alberto Galateo hade gjort Argentinas andra mål mot Sverige i VM 1934. Han spelade många år för San Lorenzo de Santa Fe innan han gick vidare till Unión i samma stad. Detta i sig var såklart kontroversiellt, men inte gjorde det saken bättre av att han samtidigt dejtade en av döttrarna till presidenten för San Lorenzo – och som dessutom var en hängiven supporter till Colón, Unions ärkerivaler. Föga förvånande tog förhållandet med dottern slut och även fast Galateo, som beskrivits som en spelskicklig anfallare, hade en hyfsad karriär i Unión låg problemen och lurade bakom hörnet.

Under slutet av 30-talet började hans alkoholmissbruk ställa till problem med fotbollen och karriären tog drastiskt slut. Åren därefter har grannar beskrivit hur de hört Galateo, upprepade gånger, bråka högljutt med sin familj och under inledningen på 60-talet var tragedin ett faktum. Galateo hotade sin fru och dotter med en kniv när hans son plötsligt kom till undsättning med en 38-kaliber revolver för att försvara sin mamma och syster. Tre skott avlossades och Alberto Galateos föll ihop död.

Argentinas världsmästerskap 1934 slutade i moll och det fanns inte, precis som historien om Alberto Galateo slår fast, några solskenshistorier att berätta om detta lag. Det var tragedi – och elände ifrån början till slut.