Ángel Clemente Rojas: Portrero och stor idol hos Boca Juniors

Ángel Clemente Rojas. Få spelare har, under så pass kort tid, lyckats fängsla lika många supportrar som Ángel Clemente Rojas lyckades med, i Boca Juniors, under 60-talet. Med sina snabba finter, rörliga midja och bekymmersfria spelstil charmade han inte bara de egna supportrarna, utan också hela Argentina.

Rojas växte upp i Sarandí utanför Buenos Aires. Här hade han en spartansk uppväxt där pappan arbetade i en färgfabrik medan mamman tvättade kläder åt folk. Den unge Rojas tydde sig redan i tidig ålder till sin storasyster och gick med henne till skolan. Dock började han ganska snart att tröttna på just skolarbetet och spenderade istället mer tid ute på gatorna, kickandes på en boll.  

När han fortfarande var i de tidiga tonåren kom Rojas i kontakt med Miguel Espadachín som ordnade med ett provspel hos River Plate. Dock hade han ingen kallelse med sig och personen i receptionen var tydlig med att utan någon kallelse skulle det inte heller bli något provspel. Rojas reste hem tomhänt, men Espadachín hade inte gett upp hoppet – denna grabb skulle bli något stort.

Några veckor senare meddelade han återigen Rojas att han fixat ett provspel – denna gång med Boca Juniors. Men eftersom Espadachín, inte heller denna gång, hade någon officiell kallelse kände sig Rojas tveksam till det hela. Trots detta tog han en siesta på eftermiddagen och begav sig sedan, tillsammans med Espadachín, iväg till provspelet.

Mycket riktigt fick de båda ett nekande besked då de dök upp, ännu en gång, utan en kallelse. Denna gång lyckades emellertid Espadachín att övertyga Bocas ungdomstränare, Nano Gandulla, att åtminstone ge den unge grabben femton minuter för att få visa upp sig. Rojas skuttade ut på planen och dribblade av sina motståndare på ett sällan skådat sätt. Det var skottfinter, gambetas, överstegsfinter och precis allt man kunde tänka sig i en fantastisk blandning. Vid sidlinjen stod en nöjd Espadachín bredvid en förbluffad – och imponerad Gandulla.

Rojas blev omgående kontrakterad av Boca Juniors, men blev tämligen snabbt ivägskickad på ett lån till en klubb i Primera D (argentinska femte divisionen). Själv kände han att det var en fin lösning då Rojas dels fick speltid, men också tjänade bra med pengar med vilka han kunde hjälpa till på hemmaplan. I Primera D spelade Rojas med klubben Arsenal de Llavallol och här var han bl.a. lagkamrat med Oscar Pianetti som senare, även han, skulle slå igenom i Boca Juniors seniorlag.

”Vi lärde känna varandra – och förstod varandra väldigt bra. Och det var inte så att vi hade snackat mycket med varandra sedan tidigare. Det handlade mer om att förstå varandra och de positioner som vi spelade på. Att förstå när den ene tar löpningen och den andra ska spela fram med assisten. Saker som inte går att förstå enbart p.g.a. att någon berättar det, utan det hade mer med intuition – och spelet på gatan att göra”.

Pianetti menade att Rojas, redan på den tiden, var en otroligt skicklig fotbollsspelare.

”Angelito var en fantastisk fotbollsspelare. Han var otroligt skicklig och snabb när det gällde att avsluta en spelsekvens. Smart när det gällde att skaka av sig sin markering. Många säger att han var lat, men det handlade snarare om att Rojas var smart och befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Därför behövde han inte springa lika mycket som fotbollsspelarna gör idag”.

Som nyligen fylld 18-åring kom tillslut den efterlängtade debuten med Boca Juniors seniorlag för Rojas vidkommande. Det finns åtskilliga berättelser om just denna debut, vilken kommit att bli nästan mytomspunnen och legendarisk. En regnig och småkylig höstafton gjorde sig Boca Juniors och Vélez Sarsfield redo för att mötas i den fjärde omgången av ligaspelet 1963. Storklubben hade inlett säsongen en aning knackigt, men när det gick upp för supportrarna att den nye stortalangen, Rojas, skulle få göra sin debut vallfärdades man till La Bombonera.

På en av läktarsektionerna satt bl.a. Omar Larrosa, som då tillhörde klubbens ungdomslag, och han blev, precis som majoriteten av alla andra på La Bombonera den dagen, otroligt imponerad av det han såg utspela sig nere på planen. Den 18-årige Rojas briljerade nämligen ifrån första stund. Han var delaktig i spelet, dribblade och såg ut som att han inte gjort något annat i sitt liv än spelat fotboll för Boca Juniors.

Matchen vanns av Boca med 3–0 efter att Omar Corbatta smällt dit ett hattrick. Samtliga mål var emellertid Rojas, i allra högsta grad, inblandade i. Han ordnade nämligen två stycken straffar, som Corbatta slog in, samt en frispark i slutskedet vilken den f.d. Racing-stjärnan också förvaltade på bästa möjliga sätt. Hyllningskören ville aldrig tystna och samtliga supportrar, som gick hem ifrån matchen, samtalade imponerat kring den unge anfallarens strålande debut.

Rojas tid, som ledde fram till debuten, hade onekligen gått snabbt. Han gjorde inte särskilt många framträdanden i reservlaget innan han plötsligt hade kallats in till träningslägret inför säsongen 1963. På spelarhotellet hade Rojas blivit rumskamrat med lagkaptenen Antonio Rattín. Han hade varit den enda i laget, fram tills Rojas intåg, som sovit ensam under lagsamlingarna.

Rojas häpnades över den nya värld som plötsligt hade öppnats upp för honom. Spelarna som han sett upp till och som spelat VM-slutspel satt nu runt samma middagsbord som han själv i hotellets restaurang. Redan under den första kvällen satte han sig och åt middag vid samma matbord som Silvio Marzolini, målvakten Antonio Roma och lagkaptenen Rattín. 18-åringen förmådde sig inte att säga någonting och efteråt mindes han inte ens vad dom hade ätit – eller om han ens fått i sig någon mat denna kväll. När laget samlades på spelarhotellet, inför debuten mot Vélez, upptäckte Rojas dessutom att Rattín brukade sova i en silkespyjamas – något han aldrig tidigare hade sett. Faktum är att Rojas inte ens var bekant med själva konceptet pyjamas.

Efter debuten haglade, som sagt, berömmen över Rojas. Tidningen El Gráfico skrev bl.a. ”Har Boca Juniors hittat en ny stjärna”. Det undkom ingen i Argentina vem som var den nye gullegrisen inom landets högsta divisionen. Efter debuten gick det snabbt framåt för anfallarens del. Inom en månads tid hade han redan gjort sitt första mål för klubben och bara tre månader efter sin debut hade Rojas tagit en startplats i storklubben och fick äran att mäta sig med Pelés Santos i Copa Libertadores.

Just finalmötena med Santos – och Pelé, i Copa Libertadores 1963, blev ett minnesvärt sådant. Rojas stirrade bara på den brasilianske storstjärnan inför finalmötena som den brasilianska storklubben, i slutändan, vann med sammanlagt 5–3. Efteråt fick Rojas dock ta emot beröm ifrån Pelé som benämnde ynglingen som; ”Sydamerikas bäste nummer åtta”.

Rojas tillsammans med Pelé på Maracaná.

Vid denna tidpunkt hade Boca Juniors verkligen förstått att man satt på en riktigt guldklimp. Under ett årtionde där lagen i Argentina började få ett rykte om sig att inte längre spela en vacker fotboll – utan mera fysiskt – bidrog Rojas till att dra supportrar till La Bombonera igen. Hans spelstil med konstanta gambetas – och den fotboll han lärt sig på gatan kittlade han den argentinska fotbollspubliken på precis rätt ställe. Återigen slog tidningen El Gráfico på den stora trumman; ”Rojas kan bli den idol som Boca under lång tid har saknat”.

Under inledningen av 1964 åkte dock Rojas på ett ordentligt bakslag. Efter en kapning ifrån Juan Carlos Devoto skadade sig Rojas så pass allvarligt att han blev borta ifrån spel i tre månader. När han väl kom tillbaka kunde han dock hjälpa Boca Juniors på traven mot deras andra ligaguld under 60-talet.

Året därefter gick det ännu bättre, på ett personligt plan, för Rojas del. Med skadan bakom sig kunde han få ut all sin potential och 1965 var året då anfallaren, tveklöst, stod på toppen av sin karriär. Rojas smällde dit 14 mål och tillsammans med Alfredo Rojas bildade han ett fruktat anfallspar. Själv ansåg Rojas att derbyt mot River Plate, samma säsong, hade varit hans bästa i karriären.

”Mitt bästa Superclásico var det som spelades under 1965 och som också avgjorde ligan. Mycket stod på spel och vi lyckades vända på matchen på tre minuter under slutskedet. Läktarna var galna den dagen. Aldrig tidigare hade jag upplevt supportrarna på det viset och aldrig skulle jag komma att få uppleva de på ett liknande sätt igen. Jag lyckades visserligen inte göra något mål, men presterade bra, undvek tacklingarna ifrån motståndarna och hjälpte laget. Detta året var spektakulärt. Både på ett personligt plan, men också lagmässigt eftersom denna trupp visste hur man skulle spela för att vinna matcher”.

I samma veva blev Rojas också uttagen i det argentinska landslaget där han bl.a. fick göra två stycken matcher i Copa Dittborn mot Chile 1965. Detta var ett årligt dubbelmöte, mellan Argentina och Chile, som spelats sedan 1962 till minne av Carlos Dittborn. Han hade varit president för anordnandet av VM i Chile, samma år, men hade strax innan världsmästerskapet hastigt gått bort. Rojas spelade i båda matcherna 1965 och gjorde bl.a. segermålet på Estadio Monumental när Argentina vann med 1–0.

Tiden med det argentinska landslaget blev dock kort för Rojas vidkommande. Under åren innan – och efter världsmästerskapet i Sverige 1958 – befann sig organisationen runt det argentinska landslaget i fullständigt kaos. Tränare kom och gick vilket ledde till lynniga trupputtagningar samtidigt som den politiska situationen i landet, med militärkupper, också bidrog till desorganisationen.

Rojas blev en stor ikon med Boca Juniors.

Under ett läger med landslaget fick Rojas inte spela en enda match varpå han uttryckte sin frustration till rumskamraten i Boca Juniors, Antonio Rattín. Han förstod Rojas situation, men det fanns inte särskilt mycket att göra och Rojas stannade på tre officiella landskamper för sitt Argentina.

På klubblagsnivå började också stjärnan att dala snabbt. Redan 1966 skedde två händelser som båda satte tillvaron på kant. Först attackerades Rojas, efter ett derby mot River Plate i Copa Libertadores, av några motståndarsupportrar på parkeringen bakom läktaren. Huliganerna knivskar honom i benet och detta blev en händelse som fick stor medial uppmärksamhet i Argentina. Detta då det var väldigt ovanligt, vid denna tidpunkt, att supportrar attackerade fotbollsspelare utanför arenorna.

Under slutet av samma år förpassade dessutom Adolfo Pedernera Rojas ner till reservlaget p.g.a. svajiga prestationer. Det finns dock många teorier kring varför Rojas blev degraderad, vid ett flertal tillfällen, under sin karriär med storklubben. En av dessa gör gällande att han inte alltid drog jämnt med den hetsige – och bestämda presidenten Alberto J. Armando.

Hursomhelst slutade 1966 i moll för Rojas vidkommande och inte heller året därpå inleddes på bästa sätt. Anfallaren spelade väldigt lite och många började redan att benämna Rojas som en föredetting – något han själv tänkte bevisa inte stämde överens med verkligheten.

Det kom en liten vändning under inledningen av 1968, men ganska snabbt hamnade han på kant med den nye tränaren Alfredo Di Stéfano. Den karismatiske tränaren var ganska tydlig med att Rojas inte passade in i hans spelsätt. Rattín – och övriga rutinerade spelare i laget bestämde sig för att ta ett snack med tränaren. Därefter förklarade dom för Rojas att han skulle behöva visa sig ifrån sin allra bästa sida för att återigen ta en plats i laget.

Rojas gjorde precis just detta. Han var bl.a. avgörande i ett derby mot River Plate samma säsong och supportrarna började succesivt att drömma om att anfallaren återigen var tillbaka. Speltiden varierade dock under Di Stéfanos ledning, men lyckligtvis blev han inte långvarig i storklubben. Tränarens spanska fru trivdes inte i Argentina utan ville återvända till sitt hemland igen och detta satte, bokstavligt talat, punkt för Di Stéfanos epok med Boca Juniors.

Innan dess hann dock laget vinna ligan 1969. Under sommarturneringarna i Mar del Plata, samma säsong, fick Rojas ta emot enormt mycket stöttning ifrån supportrarna och optimismen flödade i storklubben. Metropolitana 1969 gick inte särskilt bra för Boca då laget åkte ut i semifinalen mot River Plate. I Nacional-turneringen föll dock bitarna på plats. Rojas smällde dit nio mål och tillsammans med Norberto Madurga var han lagets bäste målgörare under den här säsongen Boca spelade en snabb fotboll under Di Stéfano med kvicka passningar ut på kanten och ett frejdigt anfallsspel. Vid årets slut lämnade Di Stéfano, som sagt, klubben.

Ny tränare blev José María Silvero, som nyligen avslutat sin aktiva spelarkarriär, och således var bekant med många av spelarna i truppen. Dessutom var han en omtyckt herre och det mesta pekade mot en bra säsong för Boca. Storklubben vann Nacional-turneringen igen och året efter ställdes fokus om till något helt annat. Presidenten Armando var tydlig med att samtliga kanoner skulle riktas mot Copa Libertadores vilket gjorde att laget vaskade Metropolitana-turneringen under inledningen av året.

Inte heller i Copa Libertadores blev det någon vidare succé. Boca Juniors åkte ut efter en enormt stor skandalmatch mot peruanska Sporting Cristal, vilken slutade med att 19 av de 22 spelarna på planen blev utvisade och matchen avbröts. Flera av Bocas spelare blev dessutom avstängda i ett helt år och detta påverkade såklart prestationerna framöver. Silvero blev inte långlivad som tränare då prestationerna i såväl Libertadores – som ligaspelet lämnade en hel del övrigt att önska.

Den chilenske tränaren, Fernando Riera, blev ny tränare för Boca Juniors och detta skulle visa sig bli den sista spiken i Rojas kista. Huvudtränaren hade nämligen inte alls anfallaren i sina planer och återigen började ryktena florera kring att det kanske, rent av, var presidenten som hade ett finger med i spelet.

Hursomhelst gjorde Rojas sina sista trettio minuter för Boca Juniors seniorlag mot River Plate 1971. Därefter valde anfallaren att gå vidare till den peruanska ligan där han skrev på för Deportivo Municipal de Lima vilka, ironiskt nog, hade samma färger på sina matchtröjor som River Plate. Efter lite mer än ett år tillsammans med den peruanska klubben var Rojas tillbaka i Argentina och representerade såväl Racing som Nueva Chicago, Lanús och Argentino de Quilmes. I samtliga lag utan någon större framgång.

Ángel Clemente Rojas var en ”portrero” ut i fingerspetsarna. Han var en fotbollsspelare som formats – och skapats på gatorna i Sarandí och som tog med sig den fotbollen in på den stora scenen, de gigantiska arenorna, och briljerade med sina finter och bekymmersfria spelstil. Han lockade fram glädjen bland supportrarna och fick dessa att drömma igen.

César Luis Menotti spelade med Rojas under en kort period i Boca Juniors och han menar att anfallaren var en av de bästa fotbollsspelarna som han någonsin sett spela.

”Jag minns ett mål som han gjorde i Boca Juniors. Jag hade skjutit en frispark, som det blivit en retur på, varpå Rojas sprang fram för att slå in denna. En försvarare rusade dit för att täcka och målvakten likaså. Därefter började finterna att rulla. När Rojas gjorde skottfint, efter skottfint, efter skottfint stod vi andra bara och stirrade. Jag minns att jag tänkte; ”slå bara in bollen i mål”. Det kändes som att sekvensen varade i en timme, men förmodligen handlade det bara om tio sekunder. Dessa egenskaper har dom spelarna som är olika oss andra. De fixar en situation på det viset som de anser vara det enklaste, men som för oss andra känns omöjligt. Det är just detta som utmärker stjärnorna och bland dessa återfinns Rojas”.