Carlos Navarro Montoya: Den argentinske colombianen med de speciella matchtröjorna

Carlos Navarro Montoya. Ett ungdomligt misstag, enligt honom själv, gjorde att han aldrig fick spela i ett världsmästerskap. Navarro Montoya var den colombianskfödde målvakten, som ville spela för Argentina, men i slutändan knappt ens spelade för något landslag.

Carlos Navarro Montoya föddes i den colombianska staden Medellín eftersom hans pappa, Ricardo Jorge, var en argentinsk fotbollsmålvakt som bl.a. spelade för Atlético Nacional och Independiente Medellín i landet.

Även Carlos Navarro skulle komma att bli en målvakt och en betydligt mer framgångsrik sådan än sin far. Dock skulle födelseorten ställa till med vissa bekymmer längre fram i karriären.

Som liten grabb supportade Montoya Boca Juniors och tillsammans med sin pappa och broder brukade dom åka till La Bombonera och kolla på matcherna.

Vid 18-års ålder inledde Montoya sin egen professionella fotbollskarriär i Vélez Sarsfield. Debuten kom i ett möte med Temperley 1984 och den dåvarande huvudtränaren, Coco Basile, sa till sin unga adept; ”grabben, förberedd dig inför söndag, för då ska du vara med i startelvan”.

Under ungdomsåren i Vélez Sarsfield hade Montoya smittit in på tåget, till träningarna, utan att betala eftersom han föredrog att spendera pengarna på en Coca Cola och en korv med bröd.

Efter två år med Vélez lämnade Montoya för att spela i colombianska Independiente Santa Fe. Dock blev detta ingen angenäm vistelse för målvakten. Montoya upplevde många märkliga saker inom den colombianska fotbollen och efter mindre än två år var han tillbaka i Vélez Sarsfield igen.

”Jag kom väldigt ung till en liga som inte alls var särskilt professionell och jag kolliderade med många saker. I en match t.ex. signalerade motståndarnas assisterande tränare med fingrarna att han tänkte skjuta mig. Jag tänkte; ”Var fan har jag kommit någonstans?” Dessutom fanns det inga dopingkontroller och överlag var det många saker vilka jag inte alls var van vid”.

Istället vände alltså Montoya återigen hem till Argentina och Vélez Sarsfield. Någonstans kände dock målvakten att han var ämnade för en ännu större klubb och vad skulle smaka bättre än Boca Juniors – klubben han supportat sedan barnsben och där dessutom hans största idol, Hugo Gatti, spelade. 1988 blev också flytten verklighet.

”Det var fantastiskt att få träna ihop med Gatti. Han visste redan att jag hade honom som min stora idol, eftersom jag nämnt det i en tidigare intervju, och han proklamerade dessutom att jag var hans efterträdare i målet. När jag gick till Boca sa alla att jag skulle dit för att bli andramålvakt till Gatti, medan jag sa att jag skulle kriga om platsen. Jag pratade med Patoriza (tränaren) och sa; ”om jag visar att jag är bättre än Gatti, då vill jag att du ger mig chansen”. Han svarade ”absolut” och sen var detta något som jag också uppfyllde”.

Montoya konkurrerade ut sin store idol och den han hade sett upp till under hela ungdomen. Detta blev också inledningen på målvaktens längsta sejour, i en klubb, under hela den aktiva spelarkarriären.

För Boca Juniors spelade Montoya under i princip ett helt decennium och gjorde nästan 400 officiella matcher för storklubben. Under dessa år blev målvakten en symbol inom den argentinska fotbollen – dels för sina målvaktsingripanden, men också p.g.a. sina fantastiska målvaktströjor. Dessa designade han tillsammans med dom som plockade fram Bocas matchtröjor till utespelarna.

”Jag ville att dom skulle vara färgglada. Jag har alltid tyckt om att klä mig bra, och för mig är en fotbollsmatch som att gå på en teaterpjäs – du måste ta på dig dom finaste kläderna. Innan en match badade jag alltid, kammade mig och klädde på mig den finaste tröjan. Det finns ingen finare fest för mig än en fotbollsmatch”.

Den kanske mest ihågkomna målvaktströjan var utan tvekan den som hade en karikatyr på bröstet med en bild på Montoya, sittandes i en lastbild, och körandes i full fart framåt. Många ansåg att tröjan såg ut som en pyjamas, men det höll inte målvakten själv med om.

”Hur skulle den kunna påminna om en pyjamas? Snälla nån. Denna tröja skapade en epok inom den argentinska fotbollen. Jag designade den ihop med dom som även fixade matchtröjorna, till utespelarna, och vi ansåg att den var snygg. Det var också en av dom mest sålda matchtröjorna någonsin i Argentina”.

Under åren med Boca Juniors drabbades också Navarro Montoya av en personlig tragedi. Hans bror gick hastigt bort i leukemi och detta var något som givetvis påverkade målvakten något enormt.

”Det var väldigt jobbigt. Han spelade för (Deportivo) Español och en dag mådde han dåligt. Han svimmade under en träning och därefter diagnostiserade dom honom med leukemi. Han kämpade mot sjukdomen i 1,5 år. Jag sov tillsammans med honom i hans hem och sedermera på sjukhuset. Under denna tid supportade Bocas supportrar mig något enormt. En gång, 1989, mötte jag min bror i en match. Dessvärre satt han på bänken under hela drabbningen”.

Däremot fanns det en klick på Bocas läktare som inte alls var särskilt förtjusta i Navarro Montoya. Klubbens Barra, La Doce, hade länge en tag i sidan till målvakten. Främst eftersom han sällan ville ha med dom att göra, vilket renderade i att under flera år, när La Doce sjöng om spelarna i laget, började dom på nummer två i laget och skippade målvakten. När Montoya senare i karriären spelade för Independiente – och mötte Boca – kastade Barran in flera dildos mot honom.

”Jag brydde mig inte eftersom jag visste att det kom ifrån en liten klick – La Doce – och inte ifrån gemene man på läktaren”.

Sen var det såklart det här med landslaget också. Eftersom Montoya föddes i Colombia, men växte upp i Argentina, kunde han ha spelat landslagsfotboll för båda. Men eftersom Colombia hann först valde en ung Montoya, under åren i Vélez Sarsfield, att spela två kvalmatcher för landet inför världsmästerskapet i Mexiko 1986. Detta skulle i förlängningen göra att han aldrig kunde representera Argentina – vilket under en lång tid förblev en enormt stor önskan ifrån Montoyas sida.

”Det är klart att jag ångrar mig att jag spelade för Colombia. Det var en ungdomlig synd, ett förhastat beslut. Jag var bara 17 år och dom frågan om jag ville spela en kvalmatch mot Paraguay och jag sa ”ja” direkt. Jag hade en dröm om att spela i världsmästerskapet, men vi förlorade och sen blev det ingenting med det”.

Under resten av sin karriär skulle Montoya bråka med FIFA om att ändå få lov att representera Argentina, men fick aldrig något gehör. Hade han fått det finns det stora chanser att målvakten hade varit med vid såväl världsmästerskapet 1994 – som 1998.

Med Boca Juniors vann Montoya ligan 1992. Detta var storklubbens första ligtitel på 11 år och efter ett extremt jobbigt 80-tal, med ekonomiska problem, fick supportrarna äntligen en anledning till att jubla igen.

”Det var fantastiskt. Ett Boca som om det inte varit för Alegre, Heller och den nya styrelsen förmodligen hade försvunnit (gått i konkurs)”.

Montoya stod även för ett rekord vad det gällde längst hållen nolla, för Boca Juniors i Primera Division, någonsin – 824 minuter. Detta var faktiskt ett rekord som stod sig i 15 år och det indikerar på storheten som fanns i Montoyas målvaktsspel när karriären var på sin topp.

Under slutet av epoken med Boca Juniors hamnade målvakten i bråk med lagets nye tränare Carlos Bilardo. Dom båda drog inte jämnt och efter att Montoya öppet, i pressen, uttalat sig om diskussioner som borde ha hållits inom laget – blev han inte mer populär hos tränaren.

”Jag gjorde såklart fel som pratade om saker, vilka skulle stannat inom omklädningsrummet. Men jag har alltid varit på samma sätt och inte ändrat mitt sätt att vara på. Jag tror också att man måste förstå att styrelsen valde att ta tränarens parti eftersom han var ny på sin post och man ville backa upp sin nya rekrytering”.

Montoya hade också uttalat sig kring vad han ansåg var ”tramsiga regler” som tränare hade. Bland annat förbjöd Carlos Bilardo sina spelare att byta tröjor med motståndarna efter matchen – något Montoya ändå gjorde. Han inte bara bytte tröja med motståndarna, han hade dessutom på sig dom under den nästkommande träningen.

”Jag kunde inte tacka nej till en kollega – eller vän som vill ge mig en tröja. Och det var en sed jag hade att alltid träna i dom tröjorna, som andra spelare hade gett mig, dagen efter”.

I slutändan lämnade Montoya för Spanien och spelade för tre mindre klubbar i landet; Extremadura, CP Mérida och Tenerife. Samtliga åkte faktiskt ur högstaserien under åren som målvakten spelade för dom, men trots detta fick Montoya ta emot lovord ifrån såväl supportrarna – som den inhemska pressen.

”Med Mérida spelade jag nästan varje match, under den säsongen jag var där, och dom var inget lag som brukade spela i La Liga. Trots det blev jag utsedd till en av dom tre bästa sydamerikanska spelarna i ligan tillsammans med Roberto Carlos och Rivaldo”.

Navarro Montoya spelade fotboll tills han var 41 år. Efter åren i Spanien blev det ytterligare en vända i Argentina där målvakten representerade Chacarita Juniors, Independiente, Gimnasia, Nueva Chicago, Olimpo och Lújan de Cuyo. Dessutom blev det även en sväng i chilenska Deportes Concepción, brasilianska Atlético Paranaense och uruguayanska Tacuarembó.

När karriären var över konstaterade Montoya kallt, efter att ha spelat under tre decennier, att; ”Nu är det över. Det är ett hejdå, men framförallt ett stort tack”.

Skulle målvakten ranka sig själv bland Argentinas största målvakter genom tiderna skulle han placera sig topp fyra tillsammans med Amadeo Carrizo, Hugo Gatti och Ubaldo Fillol.

”Men jag skulle inte vara fyra bland dessa – nej nej. Tvåa eller trea. Däremot inte etta för det är Gatti – den bäste målvakten jag sett i hela mitt liv. Han var före sin tid ”el Loco”.