Rolando Schiavi: Slaktaren ifrån Lincoln

Rolando Schiavi. Han vann allt som gick att vinna med Boca Juniors, men är förmodligen mest ihågkommen för sin brutala spelstil. Schiavi växte upp i det lilla samhället Lincoln utanför Buenos Aires. Hans pappa arbetade som slaktare och redan ifrån tidig ålder hjälpte Schiavi till på slakthuset.

”Jag gjorde allt där. Men min huvudsakliga uppgift var att stycka djuren. Jag åkte även runt till olika köttaffärer, på min cykel, och tog emot beställningar. Sen tillbaka på slakteriet dödade vi djuren genom att sticka en kniv i hjärtat på dom. Därefter hällde vi varmt vatten på djuren för att kunna plocka av skinnet”.

Jobbet som slaktare var knappast något glamoröst sådant. Det hände många gånger att Schiavi skar sig på den stora slaktarkniven efter att ha kommit hem sent, kvällen innan, och var ordentligt trött på jobbet dagen efter.

”Värst var den stora sågen. Den kunde man verkligen inte använda samtidigt som man stod och halvsov”.

Lincoln var inget stort samhälle på 70 – och 80-talet. När Schiavi och hans kompisar ville roa sig tog dom istället firmajeepen och körde till en by ett antal kilometer därifrån. Det var alltid Schiavi som körde – och många gånger var han så pass trött att han slumrade till, körde emot vägkanten och vaknade igen. Väl hemma hann han oftast knappt med någon sömn innan arbetet på slakteriet väntade. Därefter kunde det vara dags för en match på eftermiddagen innan den obligatoriska grillfesten på kvällen.

”Jag körde på med denna rutin i 2 år. Det var rätt galet alltihop”.

Skolan däremot var inte något för Schiavi. Själv erkänner han att den störste motståndaren var han själv då han, helt enkelt, var på tok för lat för att ta sig an studierna på bästa sätt. Totalt innehöll familjen Schiavi fyra söner som alla hade samma fallenhet för att hamna i bråk – och göra galna upptåg. Redan i skolan flaggade lärarna för att Schiavi eventuellt skulle behöva specialundervisning eftersom han var så pass överaktiv.

”Jag tror jag hade någon form av hyperaktivitet, men förr var det ingenting som man diagnostiserade. Numera är jag mer lugn tack vare min psykolog”.

Schiavi och hans bröder spelade samtliga fotboll och alla var, nästan, precis lika brutala nere på planen. Tränaren Héctor ”Bambino” Veira ska en gång ha sagt att möta ett försvar med fyra Schiavi måste vara som att åka till Vietnamkriget.

”Fabio är nog den mest brutale av oss. Därefter kommer jag”.

Som ung föreställde sig Schiavi aldrig att han skulle bli fotbollsproffs. Han insåg själv, ganska tidigt, att hans talang kanske inskränkte sig lite för mycket till hans styrka – och hårdnackade spel. Trots detta fick han tillslut ett kontrakt med Argentinos Juniors, i mitten av 90-talet, när dessa var hemmahörande i den argentinska andradivisionen. Innan dess hade Schiavi endast spelat för en lokal klubb i Lincoln. Detta innan han representerade såväl Newell’s Old Boys – och senare Argentino de Rosarios ungdomslag.

Med Argentinos tog Schiavi klivet upp till Primera Division säsongen 1996–97 och detta är fortfarande något som huvudpersonen själv klassificerar som den bästa upplevelse under hela karriären.

”Det var mitt första mästerskap och jag fick glädjen att direkt göra mig av med bördan kring nedflyttningen”.

Schiavi i Argentinos tröja.

Rolando Schiavi var 28 år när Boca Juniors valde att köpa in honom ifrån Argentinos Juniors. Som supporter till klubben, sedan barnsben, var det såklart en speciell känsla att få dra på sig den blågula tröjan och springa in på La Bomboneras gröna gräsmatta.

”Jag njöt av det, framförallt eftersom hela min familj är supportrar till Boca Juniors. Det är såklart fantastiskt att få förverkliga den drömmen, men om jag ska vara ärlig finns det ingen spelare som spelar för tröjan längre. I samma ögonblick som jag började få min lön blev det bara som ytterligare ett arbeta i mängden. När du är professionell fotbollsspelare tycker du om den tröja som tillhör den klubb i vilken du får din lön ifrån”.

Boca Juniors tränades på den tiden av Carlos Bianchi och Schiavi själv tror att tränaren var den som var huvudansvarig för övergången. Under flera år tränade nämligen både Boca – och Argentinos på samma träningsanläggning. Detta renderade i att Schiavi och Bianchi hade stött på varandra i frukostmatsalen, ett flertal gånger, då dom båda gick upp tidigare än övriga.

Carlos Bianchi blev en fundamental tränare i Boca Juniors historia. Med honom vid rodret seglade storklubben in i en av deras mest framgångsrika perioder någonsin. Den vithårige tränaren satte ihop ett lag som dominerade den sydamerikanska fotbollen under många år framöver.

”Det som utmärkte Bianchi var hans enkelhet – och lugn för att ta sig an matcherna. Han lade upp en bra matchplan och bad oss göra två eller tre saker för att matchen skulle gå vår väg”.

Det blev totalt åtta titlar med Boca Juniors för Schiavis del.

Rolando Schiavis debut med Boca Juniors blev en speciell sådan. Han kastades omgående in i lejongapet när en träningsmatch mot självaste Roma stod på menyn. Försvararen fick i uppgift att markera landsmannen Gabriel Batistuta som, vid denna tidpunkt, öste in mål för den italienska klubben. Schiavi genomförde uppgiften med bravur. Faktum är att det gick så pass bra att Roma funderade på att värva mittbacken då en av deras spelare blev skadad i samma match.

”Dom hade nyligen köpt en försvarare som skadades av Barijho i träningsmatchen. Eftersom jag hade markerat Batistuta så pass bra under matchen frågade faktiskt deras tränare, Fabio Capello, Boca om min situation. Men det kom aldrig något mer konkret till min vetskap”.

Samtidigt betonar Schiavi att han är glad över att övergången aldrig blev av till Roma eftersom han då hade missat alla säsonger – och framgångar med Boca Juniors. Schiavi hade anlänt 2001 till storklubben och två år senare vann Boca trippeln när ligan, Copa Libertadores och Interkontinentalcupen bärgades.

Just Interkontinentalcupen var såklart speciell att vinna då Boca Juniors besegrade den italienska storklubben Milan i finalen efter en dramatisk straffläggning. Bianchi höll ett emotionellt anförande i omklädningsrummet, inför matchen, där han valde att inte prata särskilt mycket taktik utan istället lyfta fram det som spelarna åstadkommit fram till denna tidpunkt. Han ville att dom skulle gå ut och göra sina familjer stolta hemma i Argentina.

Ifrån den finalen kan annars poängteras att Jon Dahl Tomasson gjorde Milans ledningsmål innan Matías Donnet kvitterade för Boca. F.ö. ansåg Schiavi att Tomasson varit en svår spelare att markera, även om han alltid vidhållit att Martín Palermo var betydligt svårare.

Segern i Interkontinentalcupen 2003, mot Milan, vägde oerhört tungt för storklubben.

”Javier Saviola var också svår att markera. Han var liten och svår att få grepp om. Men även Palermo. Han är ett djur, en riktig jävel på planen. Samtidigt lyckas han alltid vara på rätt plats i straffområdet när bollen dyker upp. Jag begriper inte hur han bär sig åt”.

Förutom alla titlar som Schiavi vann är kanske en av hans större ”bedrifter” att han spelat en hel match med en blindtarmsinflammation. Han vaknade på matchdagen med en enorm smärta i buken och lade sig i ett bad för att slappna av. Därefter träffade Schiavi en läkare som enbart gav honom en smärtstillande tablett just ämnad för buksmärtor.

Under den första halvleken kunde han inte hoppa pga. den enorma smärtan. I halvtid kallsvettades han – och hade feber. Trots detta spelade Schiavi klart matchen innan han fick föras med ambulans till sjukhuset efteråt. 2006 sålde Boca Juniors Schiavi till den spanska klubben Hércules. Mittbacken själv såg fram emot en lugnare tillvaro i Spanien. Dock skulle det visa sig bli alldeles för lugnt för mittbacken som var van vid La Bomboneras infernaliska stämning.

”Det var en väldigt fin stad. Eller vad vet jag egentligen? Jag var bara där i ett år även om jag hade skrivit på ett tvåårskontrakt. Jag hade gått ifrån att alltid spela inför fulla läktare i Argentina till att spela inför fyra tusen sittande supportrar i Spanien. Jag ville ha en mer lugn tillvaro, men inte såhär lugn”.

Schiavi vände hem till Sydamerika igen, men inte till Argentina utan istället Brasilien och storklubben Grêmio. Där spelade han en säsong och fick faktiskt möta Boca Juniors i finalen av Copa Libertadores 2007. Den argentinska storklubben vann med sammanlagt 5–0 och Schiavi gick lottlös ur den turnering han redan vunnit en gång.

Efter tiden i Brasilien vände Schiavi hem till Argentina och Newell’s Old Boys. Här spenderade han fyra säsonger, men utan att vinna någon stor titel. Han blev dock utlånad till Estudiantes under 2009. Under denna korta sejour lyckades han vara med och vinna Copa Libertadores med La Plata-klubben. Schiavi startade i båda finalerna mot Cruzeiro och fick äran att återigen lyfta denna åtråvärda pokal på skyn.

En återkomst till Boca Juniors låg såklart och väntade på att realiseras. Helst av allt ville Schiavi avsluta sin karriär i antingen Argentinos Juniors – eller Boca Juniors. 2011 kritade han på för storklubben och inledde därmed sin andra sejour hos ”Los Xeneizes”.

Den här andra epoken blev inte fullt lika framgångsrika som den första, men innehöll trots det ändå en ligatitel och en triumf i Copa Argentina. Totalt vann Schiavi åtta titlar med Boca Juniors och bland dessa inkluderades såväl Copa Libertadores – som Sudamericana (2004).

Även om han avslutade sin karriär med att representera Shanghai Shenhua i Kina och den lokale klubben i Lincoln, Club Rivadavia, var det i Boca Juniors som Schiavi åstadkom sina tveklöst största bedrifter.

Han må vara ihågkommen som en stundtals brutal fotbollsspelare – och fick också syna det röda kortet ett antal gånger under sin karriär. Men ingen kan ta ifrån Rolando Schiavi att han besatt betydligt fler kvalitéer än dessa.