Abel Balbo: En anspråkslös anfallare av högsta klass

Han gjorde sig inte känd för att göra dom mest spektakulära målen under sin karriär, men trots detta smällde ändå Abel Balbo in 117 Serie A-mål och är fortfarande en av Rom-klubbens bästa målskyttar genom alla tider. Så varför minns inte folk honom?

Jublet på innerplan visste inga gränser när Newell’s Old Boys precis säkrat sin andra ligatitel någonsin. Det som gjorde titeln lite extra speciell var det faktum att samtliga spelare i denna mästarupplagan kom ifrån den egna akademin. Tillsammans med Adel Balbo utgjordes laget av flera andra talangfulla spelare i Fabián Basualdo, Gustavo Dezotti, Roberto Sensini och Gerardo Martino.

Laget tränades av José ”Piojo” Yudica och man fullkomligt öste in mål under säsongen. I slutändan var marginalen sex poäng ner till San Lorenzo på andraplatsen och det var inget snack om vem som var värdiga mästare. Tiden i Newell’s blev dock inte långvarig för Balbo. Redan säsongen efter ligatiteln köptes han av River Plate och det var här som europeiska klubbar skulle få upp ögonen för honom.

River tränades vid denna tidpunkt av Luis Menotti och trots sin ringa ålder fick Balbo äran att bära den åtråvärda tröja med nummer sju på ryggen. Tolv mål på trettioåtta matcher var tillräckligt för att Udinese i Serie A skulle hosta upp några miljoner för Balbos signatur. I den norditalienska klubben fick han sällskap av den förre lagkamraten i Newell’s Old Boys, Sensini, samt Ricardo Gallego som precis lämnat Real Madrid.

Den först säsongen i Udinese gick bra för Balbo, på ett personligt plan, men för laget gick det sämre. På tjugoåtta matcher gjorde han elva mål. Men trots detta åkte klubben ur Serie A – samma säsong som Napoli vann Scudetton med Maradona som sin stora stjärna. Tiden i Serie B blev dock lärorik för såväl Udinese som förening som för Balbo personligen.

Balbo blev en profilerad målskytt i Roma.

Klubben slutade på en åttondeplats i Serie B efter att ha fått fem poängs avdrag till följd av en muthärva. Några år innan Balbos ankomst till klubben hade man också åkt på saftiga poängavdrag, den gången pga. en stor bettingskandal. Den första säsongen i Serie B skulle dock visa sig bli Balbos bästa, sett ur ett målperspektiv, ihop med en säsong med Roma, lite senare i karriären. Tjugotvå gjorda mål på trettiosju spelade matcher gjorde Balbo till Serie B:s bäste målskytt denna säsong.

Under nästkommande år skulle Udinese äntligen lyckas ta klivit upp till Serie A igen. Laget kom på en fjärdeplats efter Brescia, Pescara och Ancona. Balbo gjorde visserligen färre mål än under föregående säsong men var ändå en viktig – och bärande del av laget.

Att återigen få spela i Serie A var givetvis en stor inspiration för samtliga spelare i Udinese och inte minst för Balbo själv. Men även fast man nu återigen var tillbaks bland dom bästa lagen stod det tidigt klart att Udinese skulle få kämpa för sin överlevnad i Serie A.

Efter en tuff säsong blev klubben tvungna att kvala sig kvar i Italiens högsta division och där väntade Brescia. Matchen spelades på Stadio Renato Dall’Ara i Bologna och Adel Balbo skulle spela en av huvudrollerna. Han gav Udinese en drömstart efter fjorton minuter som sedermera ledde till en bekväm 3-1-seger. Udinese höll sig kvar men Balbo ville vidare i karriären.

Direkt efter säsongens slut annonserade han till klubben att han ville vidare. Motvilligt accepterade dom hans önskan. Balbo hade trots allt gjort ett stort avtryck i Udineses historia. Med sina sextiofem gjorda mål är han fortfarande, än idag, klubbens bästa utländska målskytt någonsin och den femte bästa, totalt sett. Såväl Inter som Roma visade ett stort intresse för anfallaren och i slutändan blev det dom sistnämnda som drog det längsta strået kring anfallarens signatur.

Roma hade ett väldigt spännande lag vid denna tidpunkt och hade siktet inställt på att slåss om ligatiteln. För Balbos del blev det en helt annan verklighet än den han upplevt med Udinese där dom ständigt fick slåss för sin överlevnad. Roma hade visserligen bara vunnit Scudetton två gånger, och senaste gången 1983, men hade plockat hem cupen två år innan Balbos ankomst. Med lagkamrater som brassen Aldair, tysken Thomas Häßler och kroaten Siniša Mihajlović fanns stora förhoppningar inför den nästkommande säsongen.

Abel Balbo tillsammans med Gabriel Batistuta i Roma.

Under Balbos första säsong i Roma slutade föreningen på en deppig sjundeplats och missade europaplatserna. Själv stod Balbo för tolv mål och med det var han Romas bäste målskytt. Ett av dessa mål föll mot Parma och det var ett praktfullt avslut som letade sig in målvaktens vänstra kryss. Annars gjorde sig Balbo känd för att sällan göra spektakulära mål, istället hade han förmågan att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle, och peta in bollen i mål. Detta mål stack alltså ut ifrån mängden på ett väldigt angenämt sätt.

Säsongen efter blev en mer positiv sådan för såväl Balbos – som Romas del. Laget slutade på en femteplats i tabellen och argentinaren tangerade sitt rekord för flest antal gjorda mål under en säsong – tjugotvå stycken. Med detta kom Balbo tvåa i skytteligan, endast slagen av landsmannen Batistuta.

Balbo lyckades verkligen att charma Rom-publiken med sina, tillsynes, anspråkslösa mål. Allt som oftast dök han upp på rätt ställe och gjorde det som man kunde förvänta sig av en målskytt. I det argentinska landslaget hade Balbo också blivit en trogen pjäs, även fast målen inte hade trillat in i samma takt som i klubblaget. Han var med redan i VM 1990 i Italien men utan att göra något vidare avtryck i det landslag som tog sig hela vägen till finalen mot Västtyskland. Faktum är att han bara spelade i premiärmatchen mot Kamerun som Argentina, överraskande, förlorade med 1-0 på San Siro i Milano.

Med det något udda, för en anfallare, tröjnumret tre gjorde inte Balbo mer väsen av sig i Italien-VM. Men när väl världsmästerskapet skulle gå av stapeln i USA, fyra år senare, var han en mer etablerad spelare i landslaget. Balbo startade i samtliga fyra matcher för Argentina och bildade en stjärnspäckad anfallstrio tillsammans med Caniggia och Batistuta. Balbo stod för ett mål under mästerskapet, som kom i åttondelen mot Rumänien. En match som Argentina dessvärre förlorade med 3-2.

Balbo var också en del av landslaget i VM 1998 i Frankrike. Dock blev det bara två korta inhopp i första – respektive sista matchen av mästerskapet. Argentina åkte som bekant ut i kvartsfinalen mot Nederländerna efter ett sent avgörande av Dennis Bergkamp. Balbo fortsatte att spela i Roma fram t.o.m. 1998 då han valde att ta en kortare avstickare till Parma.

Med Parma vann argentinaren Uefacupen 1999 där han stod för fyra mål på vägen mot titeln. Han gjorde mål i båda mötena med Rangers i åttondelen, ett mål mot Bordeaux i kvarten och ett ytterligare ett mål mot Atlético Madrid i semifinalen. I finalen besegrade Parma Marseille med 3-0 och här fick Balbo glädjen att se sin landsman Crespo göra ett av målen. Balbo kunde dessutom addera den italienska cupen till prisskåpet innan han gjorde en säsong i Fiorentina och sedermera vände tillbaks till Roma igen.

Balbo firar ett mål i det argentinska landslaget.

Men Balbo hade passerat sin peak i karriären. I Fiorentina gjorde han bara tre mål på nitton ligamatcher och dom sista två säsongerna i Roma deltog Balbo bara i tre ligamatcher. 2001 kröntes Roma till mästare för första gången på 18 år och även fast Balbo var en del av laget var han inte direkt involverad i guldet. Tiden hade kommit ikapp honom, precis som den gör med alla spelare för eller senare, och han valde att avsluta karriären i Boca Juniors.

Abel Balbo var inte en spektakulär spelare som gjorde dom mest iögonfallande målen. Men trots det, 117 mål i Serie A utspritt på tre olika klubbar inger en viss respekt. Därför bör det vara direkt oansvarigt att låta hans bedrifter falla i glömska.