José María Minella – en spelare alldeles för få människor känner till

José María Minella. Låter namnet bekant? Kanske inte. Och det är egentligen inte särskilt konstigt.

Minella spelade fotboll långt innan dom flesta av oss ens var påtänkta. Har man inte grävt sig tillräckligt djupt ner i dom argentinska fotbollsböckerna är det, högst troligt, att man aldrig kommer att höra talas om honom heller.

En del fotbollsspelare födds till att spela i en viss position. Andra växer in i rollen allt eftersom. Sen finns det dom som ödets ironi spelar ett spratt. Till den sista kategorin tillhör Minella.

Han föddes och växte upp i den soliga kuststaden Mar del Plata på Argentinas östkust. Stället dit alla badsugna – och soltörstiga argentinare drar sig mot under sommarmånaderna. I detta samhälle inledde Minella sin fotbollskarriär med den numera väldigt anonyma föreningen Independiente de Mar del Plata.

Ganska omgående blev han dock upplockad av den betydligt större föreningen Gimnasia i La Plata. Det var här som Minella fick sin omskolning till att bli en central mittfältare. Tidigare hade han främst spelat som central anfallare, eller inneranfallare, i ett 2-3-5-system. 1929 vann han, tillsammans med Gimnasia, ligan och detta skulle bli den första titeln, av många framtida, som han skulle bärga under sitt fotbollsliv.

Samma år som tidernas första världsmästerskap spelades gav sig Gimnasia iväg på en turné till Europa.
Resan tog laget – och Minella till den vackra kontinentens många pittoreska hörn. På den tiden var det båt som gällde under längre resor och så även för Gimnasia. Laget fick glädjen att upptäcka Madrid, Barcelona, Las Palmas, Berlin, München, Leipzig, Prag, Wien och slutligen Milano.

Strax efter hemresan skadade sig Pedro Chalú allvarligt och det var nu som Minella fick testa nummer 5-positionen på mittfältet för allra första gången. Med tanke på att han tidigare uteslutande spelat som anfallare var det onekligen en omställning. Men som den fotbollsbegåvning han var lyckades Minella att anpassa sig och växte, tämligen snabbt, ut till en av landets främsta mittfältare. En skribent i El Gráfico beskev honom på ett väldigt talande sätt.

”Den dagen man ska skriva en bok, och berätta om den argentinska fotbollshistorien. När man då kommer till kapitlet om centerhalvorna (nummer 5 reds.anm), måste man dela in detta i en period före Minella – och en efter”.

Så pass framträdande var spelaren i sin roll på mittfältet att gemene man såg honom som en trendsättare och en spelare som definierade positionens utveckling på ett sätt som ingen annan gjort före honom.

I Gimnasia bildade Minella ett väldigt omskrivet tremannamittfält tillsammans med Oscar Montañés och Ángel Miguens. Trion fick smeknamnet ”Los tres M” – dom tre M:en.

En match som Minella mindes starkast ifrån åren med Gimnasia var ett möte mot San Lorenzo i början av 30-talet. La Plataklubben hade haft otur med domsluten i ett flertal matcher på raken och hade sinsemellan kommit överens om att ifall det blev likadant mot San Lorenzo, då skulle man strejka.

Inför mötet med storklubben hade den populäre skådespelaren i Argentina, Pancho Lomuto, spelat in en låt som var en hylling till Gimnasialaget. Denna spelades upp innan matchen startade och bidrog, onekligen, till en något speciell atmosfär.

Hur det än blev lyckades domaren stå för en gigantisk miss när han tilldelade San Lorenzo ett mål som aldrig var över mållinjen. Detta renderade i att Gimnasias spelare, i protest, satte sig ner vid mittcirkeln och vägrade spela klart matchen. Istället gjorde San Lorenzo ytterligare några mål innan domaren, tillslut, valde att blåsa av matchen vid ställningen 7-1.

Förutom ligatiteln 1929 vann Minella inte några fler pokaler med Gimnasia. Detta trots att han spelade för klubben ända fram till 1935, då River Plate köpte loss honom för 55,000,000 pesos. Att komma till en av landets maffigaste föreningar var givetvis en stor milstolpe i Minellas karriär. Att dessutom få spela i samma lag, som en viss Bernabé Ferreyra, gjorde givetvis inte saken sämre.

Samma år som Minella kom till River hade ärkerivalen Boca Juniors vunnit ligan och revanschlusten var därför stor hos Los Millonarios. Såväl 1936 som 1937 vann Minella ligan med River och dessutom bärgades såväl Copa de Oro som Copa Ibarguren.

Minella var en stor del i dessa titlar och några år senare skulle han dessutom få glädjen att spela i det laget som, av El Gráfico, fick smeknamnet ”La Maquina”.

Upprinnelsen till detta skedde 1937 då en ungrare, i form av Emerich Hirsch, tagit över rodret för storklubben. Detta renderade dels i att River Plate vann ligan i överlägsen stil, men också att två av klubbens främsta spelare genom alla tider fick chansen i A-laget. Adolfo Pedernera och Juan Manuel Moreno fick båda göra sina debuter under Hirschs ledning i storklubben. Resten är, som man brukar säga, historia.

Även i det argentinska landslaget var Minella en viktig pjäs. När laget vann Copa América 1941 i Chile var han en av lagets mest bärande spelare. Detsamma gällde när Argentina bärgade guldet, vid mästerskapet på hemmaplan, fyra år tidigare.

1942 lämnade Minelli River Plate och gick till uruguayanska Peñarol istället. Efter tiden i grannlandet valde han att avsluta karriären i den chilenska klubben Gröna korset. Men bara för att fotbollskarriären tog slut, gjorde inte Minellis förhållande till sporten det. Omgående återvände han till Argentina för att träna laget som han höll närmast hjärtat – River Plate.

Landet som han kom tillbaks till, efter fem år utomlands, var på många sätt väldigt annorlunda. Andra Världskriget var över – och även om Argentina inte deltog i kriget, per se, påverkades man såklart på olika sätt av kriget. Juan Perón var president för landet och i full gång med att införa alla sina reformer.

Samtidigt hade Buenos Aires förändrats som stad. Många nya – och inbjudande barer hade konstruerats där gemene man kunde gå och lyssna på dom senaste stjärnskotten inom landets musikindustri. Jag är dock skeptisk till att Minella hade tid att besöka några av dessa barer under sin tränarsejour i River Plate. Han hade nämligen fullt upp med att vinna titlar istället.

Under hans ledning vann River sex ligatitlar – något som var ett klubbrekord på den tiden. Senare kom Ángel Labruna upp i lika många och i nutid har Ramón Díaz t.o.m. lyckats slå rekordet med sina sju ligatitlar.

Minellas tränarfilosofi byggde mycket på possession. Han ville att hans egna lag skulle ha bollen så mycket som möjligt och inte ge motståndarna en chans att bygga ett eget spel. En dåtidens Pep Guardiola tänker ni? Kanske. Han föredrog tre korta passningar istället för en lång, att om spelaren kunde välja mellan en fint och en pass – då skulle han välja passen. Laget försvarade sig med elva spelare och anföll med lika många.

Det viktigaste att lära ut som tränare var, enligt Minella, det offensiva. Det var här som matcherna avgjordes. Defensiven var enklare att räkna ut.

”Jag har aldrig gillat att improvisera saker” ska han ha sagt vid ett flertalet tillfällen. Han ansåg att River redan spelade en väldigt vacker – och vägvinnande fotboll när han kom till klubben, och att det därför inte fanns någon anledning att ändra på taktiken allt för mycket.

Tiden i River Plate led mot sitt slut under dom sista åren av 50-talet. Istället tog Minella över Newell’s Old Boys och senare América de Cali i Colombia. Han hann dessutom med en kortare återkomst i River, men denna gång blev det bara en kort visit.

Minella var förbundskapten för Argentina i mitten av 60-talet och lyckades faktiskt kvalificera landet till VM 1966 på ett exemplariskt sätt. Men trots detta fick inte Minella glädjen att leda landet i själva världsmästerskapet. Förbundet ersatte honom, obegripligt nog, med Juan Carlos Lorenzo istället. Detta blev ett avgörande ögonblick för Minella. Det fick räcka nu, han var trött på fotbollen.

Under hela hans liv hade Minella gjort sig känd som en väldigt älskvärd person. En lågmäld personlighet som kanske rent av var lite väl försynt, med tanke på yrket han gett sig in i.

José María Minella dog i mitten av augusti 1981. Han fick aldrig se River Plate lyfta pokalen i Copa Libertadores.

Men jag är helt övertygad om att någonstans uppe i himlen sitter Minella på ett moln och kollar ner på dagens River, kanske fäller en tår, och glädjs över det han ser.